När allt kommer omkring, så är det inte att stå upp för sig själv, om det görs av rädsla. Att stå upp för sig själv trots rädsla, det är att stå upp för sig. Men om vi hävdar något för att vi är rädda, så följer vi egentligen rädslan, och den styrs då av att vi inte vågar stå på oss, utan ger rädslan för något annat vår röst.

Att stå på sig av makt, är inte heller att stå upp för sig. Det är att välja ord och handlingar, för att nå ett visst mål. Makt för maktens skull är inte att stå på sig.

Så visst kan vi vara rädda, och trots att det är riskfyllt gå emot rädslan och hävda vår rätt, och visst kan biprodukten av att vi står på oss bli en ökad makt. Men den makten kommer då av goda skäl, ej av ha begär.

När är det då rätt att inte stå fast vid en åsikt, utan att ändra den? Svaret är egentligen enkelt; När vi på riktigt ändrat åsikt. Inte av rädsla att vara den enda som tror en sak, utan för att vi fått nya synvinklar.

Om vi inte lärde oss nya saker, och då omvärderar våra åsikter, så skulle världen ej gå framåt. Forskning bygger på att utmana tidigare åsikter, och vad som var omöjligt igår kanske är möjligt idag. Tänk att människan en gång trodde att jorden var platt. Om människan hade haft kvar den tron, hade inte jorden då ändå varit rund? Så trots att någon människa har en verklighetsbild, så behöver den inte vara sanningen. Den faktiska verkligheten ändras ändå inte.

Det är inte alltid samma sak att Stå upp för sig själv” och att “Stå på sig”. Att benhårt fortsätta hävda något man inte längre tror på, handlar bara om att “stå på sig” och inte att “stå upp för sig”. Allt för att inte ge någon annan rätt, och är därför fel. Ibland är det tvärtom så, att man kan låta bli att “stå på sig”, men fortfarande “stå upp för sig”.

Ä-post: (se Hannahs förmåga).

“Att “stå upp för sig” och att “inte lägga sig platt”. Det är uttryck som har en grund i att det känns, som om ni har övertaget om ni står, i jämförelse med om ni ligger. Men att våga vara er själv, klar och tydlig, med vad ni vill, och vad ni kan och inte kan, kan ni göra oavsett vilken kroppsställning ni har intagit. Ty den styrkan kommer inifrån och ut.

Att vara störst, bäst och starkast, behöver inte vinna över en skarpsynt logik och en tro på sig själv. Så tänk er hur ni står upp (upprätt) och tittar nedåt, och ni visar att ni växer med varje ord ni säger, ord som visar, att ni inte låter någon sätta sig på er. Tänk sedan hur ni sitter ned, men ändock är lika starka. Ingen sätter sig i knät på er. Tänk er sedan liggande, och känn hur er styrka finns kvar i er lika stark, som när ni stod upp.

Det är inte för inte talesätten “Sätta sig på någon”, “ligga platt”, “falla platt”, “stå upp för sig” och så vidare är relaterade till kroppsställning. För kroppen visar ordlöst vad ni vill säga. Men det är lika fullt möjligt, att vara tuff även i “underläge”, “perception is reality”. Känner ni er starka i er själva, så spelar det ingen roll om ni har Karl-Alfred, Bamse eller Hulken framför er. Ni är inte svagare för att någon annan är starkare. Kan ni se det?

Om ni vet vad ni vet, eller tror er veta vad ni tror, våga då låta andra få dela er vetskap och tro. Och låt inte andras ord få er att tvivla på vad ni ser, om det inte är så att ni faktiskt ändrar åsikt, och då inte för att ni är så rädda att ha fel, att ni genast litar mer på andra än er själva. Utan för att den andra faktiskt har en poäng som gör, att ni omvärderar er vetskap och tro i det. Ni har en ny infallsvinkel, och det är det mogna och kloka att väga in all ny kunskap och sedan ta nya beslut, som ej de heller är slutgiltiga.

Det är en stor skillnad på att ändra åsikt, för att ni är rädda att ha en annan åsikt, och att faktiskt ändra åsikt för att ni lärt er något nytt. Det är inte svårt att känna skillnaden på det. Den första är rädd, den andra är vis nog att veta, att trots att den är vis, så vet den inte allt.

Så välj ej “följa John”, utan välj att se vart “John” går, innan ni beslutar er för att följa honom eller gå i era egna spår. Så här har vi ytterligare ett talesätt, att “gå sin egen väg” Åter igen en kroppsställning, ligga, sitta, stå och gå. Men glöm ej, att det ej behöver vara bokstavligt. Även en rullstolsbunden kan “gå sin egen väg”, kan “stå upp för sig” osv. Det är känslan i er som avgör vad ni egentligen gör. Men kroppen är ändock ett redskap att förmedla sig med. Men det går att göra i små, små gester, miner eller i större saker som att gå sin väg, “vända på klacken”, “slå klackarna i taket”, “gå i taket” osv.

Om ni vet, att ni har rätt i en fråga som är känslig för någon annan, så är det ibland visare att inte hävda sig. För det kan räcka att ni vet, ni behöver ej övertyga alla om er vetskap. För ibland är relationen till någon annan mer värd att bevara intakt än, att hävda sig och sin rätt. Det är kärlek och klokhet, ej att vara underlägsen eller undfallande. Men att värdesätta det stora ej det lilla. Ej bråka om detaljer som egentligen ej behöver dryftas, utan att våga veta när det är värt att kämpa, och när värdet ligger i att låta allt vara osagt.

Lär er era egna känslor, ert kroppsspråk och era ord, så vet ni när ni är i en situation med andra människor, hur ni vill reagera och vad som leder er rätt och er relation rätt. Ibland är det att stå tillbaka och inte säga allt ni ser, ibland är det värt risken att förlora någon annan för att ej förlora er själva.

Men det är viktigt att ni ej styrs av vare sig rädsla eller makt för i dessa bägge blir resultatet baserat på fel grund. Välj från ert inre, det ni behöver. Då är konsekvenserna alltid välkomna.”

På tisdag står vi fast vid detta tema. Så fortsätt titta efter pausen! 🙂

Titta gärna in på Terapeutiska Skattkistans Facebook.

Vad är egentligen ”Tur” och ”Otur”?  Har vissa personer mer tur än andra, och finns det de som är otursförföljda? Kan vi påverka turen? Det finns en rad ordspråk och skrock om ”Tur och ”Otur”.

Krossar man en spegel, riskerar man sju års olycka, hittar man en fyrklöver betyder det tur, går man under en stege står oturen på tur. Har man otur i spel, så sägs det att man istället har tur i kärlek. Spikar man upp en hästsko för att dra till sig lyckan, så gäller det att sätta den åt rätt håll, så att inte lyckan istället rinner ut.
Bajsar en fågel i huvudet på dig, så ska du inte bli förskräckt, för det betyder tur!

Och om det regnar när du gifter dig, så kan du vara lugn, för regn i brudkronan bringar lycka till äktenskapet.

”Tur är den skickliges belöning” är ett ordspråk, som figurerat i den filosofiska debatten. Är även skickligheten baserad på tur? Det låter vi vara osagt här… 🙂

Det här med tur och otur har intresserat både psykologer och filosofer och många studier har gjorts härom. Vad är skillnaden mellan dem, som säger sig vara lyckosamma och ha turen på sin sida och dem som har otur? Den brittiske psykologiprofessorn Richard Wiseman är en av alla som velat reda ut dessa begrepp. Han intervjuade och gjorde experiment med mer än tusen personer, som sa sig ha endera extrem tur eller otur.

Hans tes var att det är människan tankar och attityder, som avgör om de har tur eller otur.( Väldigt likt det vi kan läsa om i Ä-posten.) Om Richard Wisemans resultat kan den som så önskar läsa mer på nätet. Men vi ger här ett litet citat om ett av experimenten.

”Han lät här några personer räkna antalet bilder i en tidning. Han talade inte om, att det på sidan två stod med stora bokstäver: ”du kan sluta räkna nu, tidningen innehåller 43 bilder”. De tursamma upptäckte meddelandet, medan de otursamma var alldeles för upptagna med att räkna, för att se möjligheten att slippa.” Hans analys av det hela var, att de tursamma omedvetet använde sig av en teknik, som går att utveckla, den att uppmärksamma det oväntade och normbrytande.”

Många vill däremot tänka att det är slumpen som styr, och att vi med magi och vidskeplighet kan påverka vår tur eller otur. I Ä-posten längre ned kan vi läsa: ”Det är inte en magi som styr era liv, och ni är inte chanslösa mot denna ”otur”. Ni kan välja att se det som att ibland går saker bättre, ibland sämre, ibland inte alls, men att det går att ändra på. Det står ej skrivet i stjärnorna.” Något som vi instämmer i, det handlar mer om attityden till livet och det som sker.

En del personer tillskriver sig själva eller andra tur istället för skicklighet. Och detsamma med otur. Man förminskar på detta vis antingen sig själv eller någon annan.

Annmari: ”Jag drar mig här till minnes något som kan passa in här. För många år sen spelade jag golf… En person i sällskapet hade en väldig otur(enligt honom själv) 🙂 Varje gång han missade ett slag eller en putt brast han ut i en harang av ord, om vilken otur han hade. När en av medspelarna slog ett bra slag, så utgöt han sig om vilken sagolik tur den personen hade. Och när medspelaren gick bet på en kort ”självklar” putt, blev den omedelbara kommentaren ”äntligen någon rättvisa!”

Ä-post: (se Hannahs förmåga)

”Tur är inte något som bara få förunnas. Det är bara att vissa är mer eller mindre benägna, att känna sig lyckosamma. Det finns ett uttryck ”att vara oturförföljd”. Är det också få förunnat eller snarare drabbat? Likväl här, så handlar det ofta om er inställning, som är närmre vad individen känner för sig själv.

Om vi talar om tur, som i turen att vinna på Lotto, så är det den rena turen. Det har inget att göra med, att vara en lyckad lottägare, däremot kan man ju ej vinna på Lotto om man ej spelar eller köper en lott. Att ha otur i lotterier handlar väl egentligen istället om, att nästan alla lotter är nitlotter.

Så om turen kan vara ren och skär tur. Kan även otur vara det? Eller har otur i större grad ett sammanhang? Det är inte lika lätt att definiera otur. För där spelar fler faktorer in, det är inte svart eller vitt.

Ni föds inte med tur eller otur. Ni föds till en värld, som kan vara mer eller mindre lätt att leva i. Men det handlar ej om tur och otur. Mer om fakta. Att födas i ett land och en kultur, som är priviligierad, ger en lättare start än att födas in i ett krig och förtryck. Detta är dock ej tur eller otur.

Hur ser vi då på lyckanden? Är det tur eller hårt jobb, som ligger bakom? Ofta för att nå stor framgång behövs hårt jobb, men också lite tur vad gäller att vara på rätt plats vid rätt tid. Och få möjligheter, som inte hade givits om ni ej varit exakt där ni var i exakt den stunden. Här är det då en tangering med vad ni kallar ”meningen”. Och i ett sådant fall är ”tur” och ”meningen” förklaring för samma sak., att ni vet att ni lyckats, då ni hade timingen på er sida.

Om ni ser någon annan lyckas, så kan ni också tillskriva detta till turen, ibland på grund av avundsjuka, att ni ej är lika framgångsrika. Detta leder er dock till att ni förminska någon annans jobb, för att stärka ert självförtroende.

Om ni ser er egen framgång som tur mer än, att ni lyckats för att ni faktiskt är bra, så är det för att ni inte vågar ta åt er äran, som är er. Det är aldrig bara ”tur” i lyckanden. För även om ni har ”tur” först, och blir uppmärksammade för något ni gjort eller för den ni är, så kan ni ej fortsätta rida på ”turvågen”. Om ni ej jobbar på, så kommer ni ej fortsätta att gå framåt i den karriär ni kanske ”halkat” in på. Så lite tur, talang och arbete, det ger en långvarig framgång. ”Tur” är kortvarigt.

Tur är mer nyckfullt, än att göra något för att lyckas. Tur kan tillskrivas slumpen. Arbete kan ni påverka. Otur likaså.

Så vissa av er kan känna sig drabbade av otur, känna en hopplöshet, som gör att ni ej tar i tu(r) 🙂 med det ni kan ändra på. Det är då lätt att antingen tycka synd om sig själv och halka in i offertänk, eller att vara rädda att ni är så otursförföljda att ni ej vågar vara nära de ni älskar, av rädsla för att de ska dras ned i er” otur”. Som tur är så fungerar tur och otur inte så.

Det är inte en magi som styr era liv, och ni är inte chanslösa mot denna ”otur”. Ni kan välja att se det som att ibland går saker bättre, ibland sämre, ibland inte alls, men att det går att ändra på. Det står ej skrivet i stjärnorna. Ni kan påverka era liv och er inställning, så var lite lyckligare genom, att ta makten över era lyckanden och fokusera på det ni kan göra, ej överlämna det till en högre makt, som ger er tur eller otur. Ni är fria att välja.”

Nästa ämne på tur 🙂 ,på fredag, handlar om att ”Stå upp för sig själv” och att ”Stå på sig”, vilket inte alltid är samma sak…

Förändring del II..

Hannah här: Vi lever i ett konsumtionssamhälle. Förändringar går snabbare och snabbare. Hur påverkar det oss? Vi kan längta efter förändring samtidigt, som vi är rädda för den.

Att byta frisyr innebär ofta en “lagom ofarlig” förändring. Inte helt oåterkallelig, men ändå lite… Jag har som säkert många andra, när jag känt mig uttråkad av frisyren klippt lugg, för att sen bli missnöjd… växa ut luggen… tröttna igen och klippa. När jag var liten gick jag alltid glad och förväntansfull till frisören, för att efter klippningen ofta ha tårar sprutande likt lille Skutt. 🙂

Ingen dag är den andra lik, även om vi ändå ibland har en känsla av att så är fallet, att det känns som om allt står still. Vi blir uttråkade och längtar bort. Drömmen framåt blir till en flykt från vardagen. Att drömma är av godo, men det gäller att försöka se om drömmen om förändring, handlar om att vilja skapa en bättre framtid, eller om det är en flykt från nuet.

Ibland “tvingas” vi till förändring av yttre omständigheter, såsom egen eller närståendes sjukdom, en närståendes död, eller att vi mist jobbet. Vi tittade lite på det i inlägget från 11 mars om att “Gå vidare“. Yttre omständigheter, både privata och från samhället. I stort och smått. Till och med vädret “tvingar” oss till anpassningar. 🙂

“Var och en sin egen lyckas smed”… som ett gammalt talesätt lyder är aktuellt i dagens samhälle, allt hänger på individen. Förr var framtiden mer utstakad, som vi kan läsa om i Ä-posten längre ner.

Ett annat talesätt “No matter how flat you make a pancake, it still has two sides” (Det spelar ingen roll hur platt du gör pannkakan, den har fortfarande två sidor). Det positiva är att vi kan påverka våra liv. Det negativa är om vi själva eller omvärlden ställer för höga krav på oss, kan resultatet bli att vi känner oss misslyckade, om vi inte lyckas leva upp till verkliga eller inbillade krav.

Vårt samhälle förser oss alltså med en rad valmöjligheter. I Ä-posten kan vi läsa om hur rädslan för att välja “fel” eller gå “fel” kan hindra oss att ta nästa steg, att göra en förändring. Och vi fortsätter som förut.  Här finns ett annat passande ordspråk, “Det är dags att kliva av hästen, när man upptäckt att den är död.”

Det finns olika anledningar till att vilja streta emot en insikt, som “kräver” en förändring. Vi kan till exempel “blunda” för en insikt, som vill visa att vi levt på ett vis, som inte varit bra för oss. Detta för att det då kan kännas, som om vi “slösat” bort en massa tid av livet. Och så fortsätter vi istället som förut. Änglarna menar dock, att det inte är slöseri innan vi fått vår insikt. Vi kunde ju inte gjort annorlunda då. Däremot när insikten fallit på plats, och vi ändå inte tar steg mot att förändra vad vi inte är nöjda med, då först kan vi tala om “slöseri”.

Ironiskt nog är rädslan för att känna detta “slöseri” ofta så stark, att vi skjuter upp förändringen, vilket egentligen bara ger oss än mer tid att känna vi “slösat” bort.

Innan Ä-posten tar vid avslutar vi med att citera något som vi hörde Tommy Körberg säga i TV: ” En insikt “drabbar” oss aldrig Den får vi jobba för.” 

Ä-post: (se Hannahs förmåga).

“Allt känns som om det går snabbare och snabbare i dessa dagar. Tiden rent klockmässigt är dock konstant. Men förr fanns det inte lika många valmöjligheter, gällande val av yrke, bostad eller partner. Livet låg i högre grad utstakad framför er. Ni föddes in i ett samhälle, där ni ofta blev kvar.

Nu däremot har världens lekplats öppnats på ett större plan. Att resa över jorden är inte bara få förunnat. Att välja sin egen väg, att skapa sitt eget liv är lättare idag. Det är vackert, men det innebär också ett större ansvar för era egna liv, såväl som era näras, och för omvärlden. Det ni gör påverkar i större grad fler människor, ju fler människor ni har i ert liv.

Ett mynt har alltid två sidor. Det som är gott är, att ni kan skapa era liv, ni kan påverka er plats i samhället och er väg. Ni har tusen och en valmöjlighet.

Det som dock är baksidan av detta mynt är, att alla dessa val kan ge beslutsångest. Detta kan gälla i relationer, där en ständig rädsla att välja fel, därav kan leda till att ni kanske ej ge en person chansen att utvecklas i ett förhålland med er, utan ni tänker “hm, det finns nog någon bättre för mig därute”. Men då står ni med ena foten utanför förhållandet, och det kan aldrig utvecklas, så länge inte bägge fötterna står innanför tröskeln.

Det finns tusen och ett jobb att drömma om, men när ni väljer ett är risken att ni då tänker “åh, om jag valt något av de andra tusen, så vore jag mer tillfreds, lyckligare och så vidare”. Detta är en svår balansgång, för val är det finaste som finns, och de finns i varje stund. Men att lamslås av beslutsångest inför valen stoppar flödet.

Det finns ett uttryck som säger att “allt har sin plats”, och det stämmer, men om ni inte vågar välja av rädsla att välja fel, eller att ni väljer, men sedan ständigt tänker på vad ni “kan ha missat”, så är ni ej på den platsen. Ni är mellan två steg och vågar inte ta steget av rädsla att “fastna” eller “gå fel”.

Människor har ofta både en längtan bort och en längtan hem. När ni är ensamma längtar ni ofta efter tvåsamhet, och i tvåsamhet blir längtan ofta efter ensamhet. Det är så lätt att alltid vilja ha det som inte är nuet. Antingen drömma bakåt, att “tänk om jag valt det och det, då vore allt frid och fröjd”, eller drömma framåt, att “när jag uppnår det och det, så blir allt frid och fröjd”.

 Men var kommer då “fröjden i nöjdhet” in? “Nöjd i fröjd” borde vara vad alla önskar uppnå. Att vara nöjd betyder inte att ni inte bör, kan eller skall ha drömmar. Tvärtom handlar det mer om att vara nöjd, där ni ger er en möjlighet, att nå dit ni drömmer på riktigt, med riktiga steg, inte bara drömmar bort från nuet, utan drömmar till framtiden.

Ofta är det när ni ej är tillfreds med nuet, som ni längtar efter förändring. Och ibland är nuet inte något ni är nöjd med, och att detta är “sant”.  T.ex. om ni lever i en krigszon, så är det klokt att ej vara nöjd med nuet. Men om vi talar om den grå vardagen, det som kallas “ekorrhjulet”, där leder en acceptans och en form av nöjdhet, till en stabilare grund att stå på än, att snurra runt, runt i ekorrhjulet utan kontroll. Och att då istället ta steg mot förändring.

Det ni längtar till kan ni dock rädas, när ni väl når dit hän. Om ni skall byta jobb, så kan det gamla jobbet plötsligt kännas så, så svårt att lämna. Det handlar då om en rädsla, att förändringen går åt fel håll, och att det ni tröttnat på nu inte längre känns trist, utan tryggt. Eller när ni tar er ur en relation, och er partner träffar en ny kärlek. Då kan er före detta partner plötsligt verka attraktiv igen. Vissa tar då och gör ett nytt försök tillsammans. Det fungerar så länge det inte handlar om en rädsla för förändring, eller rädsla för att vara ensam, utan att det handlar om, att tiden ifrån varandra har visat, att ni faktiskt vill vara med varandra.

Så hur vet ni vad som är vad? Jo, genom att vara i nuet, blicka bakåt och se framåt.  Att försöka att inte älta gamla val, de är gjorda och kan ej väljas om. Utan göra nya val, och vem vet, ni kanske ändock kommer dit ni skulle hamnat om ni valt det förut. Men det är skillnad på, att lära av det förgångna gentemot att ångra det.

Så vad är baksidan och vad är framsidan? Det gäller att titta på bägge, och se vad i detta val, som är baksida för just er? Och vad som är framsida? För någon annan kan myntets baksida, vara er framsida.

Så våga förändra och utvecklas, men förändra ej för förändringens skull, eller för att ni känner att det förväntas av er från andra eller av samhället.

Vill ni jobba på samma arbetsplats i hela ert liv, våga det. Det som gör er nöjda är er väg.

Om ni hittar er livspartner tidigt, och kan leva i denna relation hela livet, våga det. Om ni vill skiljas, våga det.

Förändring är ej rätt eller fel i sig. Det är vad ni gör av förändringen, och vad ni önskar av den, som visar vägen.

Längta ej bort när ni är hemma, längta ej hem när ni är borta, utan försök vara nöjda med, att ni vet, att när ni är borta kommer ni hem och vice versa. På så vis kan ni vara i det ni är i nu. I nöjdhet. Livet förändras vare sig ni vill det eller ej. Men försök att följa med i förändringen och lev med den. I “nöjd och fröjd”, med nyfikenhet.”

Nästa vecka botaniserar vi kring bland annat “Tur och Otur”.

Du hittar oss också på Facebook nu.

Om förändringar del I.

Om vi tittar i backspegeln, men tror vi ser framtiden, är risken att vi återupprepar dåtiden.

Om vi däremot ser att backspegeln är dåtid och framrutan är framtid, så kan vi lättare skapa något nytt.

Det finns olika talesätt runt begreppet “Förändring”.

“Man vet vad man har, men inte vad man får”.
“Man måste stänga en dörr, innan man öppnar en annan.”

Hela livet består av förändringar. Det enda som är konstant är, att livet förändras. Detta blir ibland mer eller mindre tydligt. Livet kan trava på i samma spår år efter år, och det känns som om varken vi eller livet förändras. Men även när det inte handlar om livsavgörande händelser eller beslut, så är livet i ständig förändring.

Sen finns det stunder då, då vi gör val, som medför större förändringskraft, till exempel byta jobb, skilja sig, flytta med mera.

Om vi vågar leva i takt med livet, så kan vi hitta en förnöjsamhet i både vardag och större förändring. Det vill säga ej vilja bromsa tiden och ha ett “Kodak moment”, frysa bilden och alltid stanna här och nu, för det går ej. Och så länge vi kämpar mot tiden kan vi aldrig vinna.

Ej heller är det fruktbart, att vilja hoppa flera steg in i framtidens framtid. Man kommer inte fortare fram för det. Det enda som finns är nuet. Så om vi är rädda för förändringar, så kanske vi lever med siktet i backspegeln och inte upptäcker vad framtiden har att erbjuda.

Eller om vi är rädda för att framtiden skall vara lika svår, som det förflutna, så kanske vi då blickar bakåt in i backspegeln, men tror att vi har siktet inställt på framtiden.

Och om vi längtar efter förändring, så kanske vi ändå räds den, när vi är nästan framme. Vi kan önska förändring, göra förändring och då inse att förändringen landar oss på samma plats. Och då kanske vi har bytt ut ett scenario till ett liknande, en person till någon annan, en snarlik bara i en annan “kostym”.

Det är inte ovanligt att vi när vi träffat en ny partner, som vi tror är en helt annan typ än våra tidigare, efter en tid upptäcker att problemen som uppstår i förhållandet är desamma som i våra tidigare relationer. Bara dolda i en ny “kostym”. Detta kommer att upprepas tills vi jobbat med oss själva, och fått nya insikter.  Då kommer vi kunna möta och välja någon som ger oss mer harmoni eller åtminstone “nya” problem. 🙂

Ä-post: (se Hannahs förmåga)

“Rädslan skapas av det okända, det som väntar och förväntas och är en följd av, att inte till fullo acceptera situationen, att allt sker av en mening, en högre plan, som ni inte kan se, men måste leva med konsekvenserna. Så den oro, som skapas av, att inte vara i kontroll är grunden i oron. Den vägledning vi ge, känns inte alltid tillräcklig. Ni önskar och ber, att allt skall gå väl, och ni vill ha det som ni vill.

Men om ni hittar en tillit till, att det som sker nu och som känns tungt och oöverstigligt, leder vidare på just er väg. Omtumlande händelser har en plan, en plan vi se, men ni ej se. Ni ser det sedan när ni hittat vidare på er väg. Allt i backspegeln är nu bakom er, men innan, när det var framför er visste ni ej vad som skulle ske.

Framtiden ser ut på ett vis, i backspegeln ser den ut som det förflutna och det skiljer sig. Som när ni kör på en väg åt ena hållet och då ser saker, som man inte nödvändigtvis upptäcker då ni kör åt andra hållet. Därav är det viktigt att se på helheten, lycka och sorg, kärlek och oro, allt är i ett flöde.

Så länge ni vill justera backspegeln, för att ni inte är nöjda med vad ni ser, så länge blickar ni bakåt och ej på vägen ni kör. Så istället för att enbart ha ögonen i backspegeln, se vägen framför er. Nya möten, nya händelser. Allt är möjligt, och likväl är egentligen allt oåterkalleligt, i den meningen att gjort kan ej bli ogjort. Men “skador” går att reparera. Så ta in bilen på besiktning och lagning när ni krockat, men lita till att vi och mekanikern kan laga bilen. Så ni blir “lagade” efter ett sår.

Glöm ej, att livet inte består av separata händelser, utan ett radband av möjligheter, som länkas samman. Ni vet inte vad som komma skall, men litar ni på att det är rätt, då får oron ej plats.

Däremot är det viktigt att sörja sin förlust, jobb eller närståendes död, för den utgör också en länk. Men om ni hittar tilliten, att allt ske av en högre mening, då finns inte ånger över det som skett och inte rädsla för det som komma skall. Då finns istället en acceptans och förlikning med att det som hänt är över, och ni kan blicka framåt i vindrutan. Och ger oron er en dålig sikt, så ta och sätt på vindrutetorkaren och låt den hjälpa er se framåt. Ni kan nu köra utan att krocka.”

På fredag fortsätter vi på tema “Förändring”, om att längta efter förändring och samtidigt vara rädd för den.

I vårt förra inlägg 8 mars behandlade vi “Ältandet” och går här vidare med nästa steg, om att “Gå vidare”.

Det kan, som vi kan läsa i Ä-posten här under, kännas “klyschigt” och även kravfyllt, att när man varit med om något svårt, få höra, att det är dags att “gå vidare”.  Så låt oss titta på några olika situationer, och vad uttrycket “gå vidare” då innebär.

Att “gå vidare” när man mist sitt jobb, är ju egentligen redan gjort, då man slutar dyka upp på arbetsplatsen varje dag i tro, att man fortfarande har ett arbete. Men sedan är det ju önskvärt, att gå än vidare och ta nya tag…

Att “gå vidare” efter skilsmässa, uppbrott från partner, är väl redan gjort, när vi inte hindrar vår partner i skilsmässan och har skrivit på pappren. Medan sen för den egna lyckans skull är det önskvärt, att med känslorna gå än vidare i sitt eget liv. Och hitta sitt “nya” liv.

Att “gå vidare” när någon dött är egentligen redan gjort i och med att man inte dör själv. Men att det sedan är önskvärt att inte bara leva, utan också vara närvarande i livet, sitt eget liv, sitt “nya” liv.

Ä-post (se Hannahs förmåga).

“Att “gå vidare” har blivit en klyscha, som används både i passande och opassande sammanhang. I vissa fall kan det låta hårt och okänsligt att välja detta uttryck. Men om ni tänker er, att “gå vidare” på samma sätt som att “acceptera”, så är det en motpol till att “fastna i ältande”. Att fokusera på att acceptera vad som hänt och hur nuläget är, är viktigt för att få ett fullödigt liv. Ett liv som levs efter de förutsättningar ni nu har, inte ett liv som levs genom att önska det omöjliga, såsom t.ex. att göra något som hänt ogjort.

Att däremot sörja vad som hänt, om ni förlorat någon nära, om ni skiljts från någon ni älskar, om ni behövt sluta på ett arbete ni trivts på, det är inte att “fastna”, och det är inte en motpol till att “gå vidare”. För bara genom att leva vidare, så går livet vidare. Så trots ältande kan ni ej få tillbaka det, som är oåterkalleligt förlorat. Men det betyder inte, att ni inte kan eller inte bör fortsätta sörja den förlusten. Den akuta förlusten behöver bearbetas och även ältas, för att ni ska kunna förlika er med det som skett. Det är först när ni inte accepterar era nya förutsättningar, som ältandet i ältandets bemärkelse kommer in.

Så vad vi önskar att det ligger i orden “gå vidare” är, att det betyder, att ni accepterar vad ni har varit med om, att ni har sörjt, bearbetat och tagit in eventuella förluster. Men att ni ändå lever. Ett nytt liv, en ny verklighet, men att livet går vidare hela tiden. Livet står aldrig still, tiden står aldrig still, således kan ej heller ni någonsin stå helt still. Ni går alltid vidare, tills den dag ni tar ert sista andetag, och då “går ni också vidare”. 🙂

Alla behöver olika lång tid i bearbetningsfasen, och den fortgår hela livet. Men skillnaden i att leva vidare, är att ni inte bara “går vidare” utan även lever. Det vill säga ser nya möjligheter, att våga fokusera framåt, trots eventuella sår bakåt. Att våga vara lycklig, trots tidigare olycka. Att unna sig att vara lycklig, och att njuta även om alla ni älskar inte kan njutit lika mycket.

För när ni vågar det, unna er själva att lyckas, och likaså unna andra deras lycka. Då är det livet, som “går vidare” med er med sig. Ni går med livet och framtiden, ni lever, det är inte livet som går vidare, och ni stretar emot. För vidare går ni alltid i och med tiden. Så “fastna” är en sanning med modifikation. Ni kan “fastna” känslomässigt i ett tänkande, som är bakåt, det vill säga önska fram något omöjligt, som att radera gamla händelser, men hur mycket ni än “fastnar”, så fastnar ni aldrig. Kan ni se det?

Och det är därför det fina i att “gå vidare” kan uppfattas klyschigt, hårt och känslokallt. Det är därför att “fastna” likaså kan vara en klyscha, som slängs med vid opassande tillfällen.

Så försök att inte tänka i dessa banor, ej fastna i att “fastna” eller ej, “gå vidare” för sakens skull. Utan leva vidare och leva varje minut, för det gör ni ändå. Enda skillnaden är att ni är i livets flöde eller ej. Men så länge ni lever, så går ni vidare i den största och djupaste bemärkelsen. Det går aldrig att komma undan tidens kraft. Så glöm att benämna det som “fastna” eller “gå vidare”, kalla det bara att leva vidare.”

Nästa vecka kommer vi prata om förändringar, om rädslan för förändring, men också om önskan om en sådan. Vi berättar detta redan nu, som en liten förberedelse 🙂

Vi kan också tipsa om att du under fliken “Aktuellt” hittar, att vi har ett “Föredrag” söndagen 17 april klockan 14 – 16. På Surbrunnsgatan 16 i Stockholm. Anmälan under Kontakt.

Vi finns också på Facebook.

Vi har väl alla erfarenhet av att älta… och vi har erfarenhet av att lyssna till någon annans ältande… Så var går då gränsen mellan där det är sunt, att upprepade gånger prata om något svårt, ett svek, sorg över någon som gått bort eller en annan förlust, och att det blir till en rundgång som aldrig slutar? Och som dränerar både ältaren och lyssnaren.

Man kan också älta över något man ångrar. Varför gjorde jag si eller så?

Det “sunda” ältandet, upprepandet, kan leda till att tydliggöra något, och som på så vis kan visa väg till förändring. Men då är det, som vi kan läsa i Ä-posten här under inte fråga om ältande, utan om bearbetning.

Det finns olika typer av ältare, den som ältar ur självanklagelser och den som ältar ur sin offerroll. Hur kunde jag göra så? Hur kunde den och den göra så mot mig?

Ä-post: (se Hannahs förmåga)

“Att älta är mänskligt och att tidvis “behöva” älta är mänskligt, att “fastna” i ältande är mänskligt. Att däremot ta sig från den läkande delen i ältandet till att sluta älta, är det inte många, som har så lätt för.

När så ältandet tar över livet, då behövs en motpol, och det finns flera olika sådana. En av dessa är acceptans, att acceptera att det ni ältar har hänt. Ni kan inte genom tanke, logik eller magiskt tänkande ändra på dåtiden, hur många gånger ni än spelar upp händelsen i huvudet. Hur många gånger ni låter andra höra på ert ältande. Inte ens om hundra procent av den lyssnande skaran håller med er, så ändras det som skett.

Det vill säga inget kan någonsin göras ogjort. Det viktiga är hur ni hanterar vad som hänt. Där kommer acceptansen in. För inte förrän ni ältat “klart”, så kan ni ta itu med problemet. För så länge ni ältar, så kör ni runt, runt, runt i rondellen. Vilken väg ni än kör ur rondellen, så kommer den leda er ur det stagnerade ältandet. Dock kan den leda er mot ett ännu starkare ältande, som ältar att ni ältar och så vidare. (D.v.s. man ältar att man inte tagit sig ur ältandet tidigare, istället för att vara glad att man gjort det nu.) Eller så kör ni framåt, dit lösningen må finnas.

Gamla problem, nya problem och framtida problem, kan aldrig ältas till problemfrihet, för det går aldrig att lösa något bakåt. Så problemlösningen ligger alltid i nuet och i framtiden, oavsett när problemet började.

Minnet av det ni ältar kan variera.  Ju fler varv ni ältar runt i rondellen, desto yrare i huvudet blir ni, och till slut vet ni inte vilket håll ni kom ifrån, och ni vet inte vad som är verkligt och ej verkligt i er pågående inre dialog.

Så att älta, kan det vara positivt? Ja och nej. Det positiva ligger i att gå igenom händelser, tankar, känslor och sagda ord och bearbeta dem. Men då är ältandet inte ett ältande, utan en bearbetning med eftertanke. Och det är en viktig del i att lära sig förstå sig själv, andra och livet. Att rannsaka sig själv och hitta nya vägar.

Även “olösliga” problem, tidigare upplevelser, kan läkas med en lagom dos “ältande”, för att få ur sig sina känslor, tankar och sin oro och att då släppa den fri. Ni kan även behöva “älta” med någon annan, och på så vis “få ur” er det ni grubblar på, gå igenom händelser och “vältra” er lite i det besvärliga, för att kunna släppa det. Så ältande som lutar åt att få det ur sig, lutar åt “rätt” håll, och så länge ni ej lutar för tungt dit, så faller ni ej.

Så vem kan då säga när det är dags att sluta älta? När går ältandet över från det bearbetande stadiet till det betungande? Det finns som med allt annat när det handlar om livet, inga exakta tidsramar. Men då ältandet äter upp er inifrån och ut, när det konsumerar er, när ni konsumerar ältandet, och det blir ni, då är det hög tid, att köra ut ur rondellen.

Om vägen ur rondellen styr er från ett annat håll än det ni kom från, så är ni på rätt väg. Att våga släppa ältandets falska trygghet, för att köra mot nya mål är att leva. Ett ständigt ältande är inte ett fullödigt liv, ni lever det ej här och nu, ni ältar livets gåvor tills ni hittar något nytt att älta. Något gammalt, något nytt, något gammalt. Runt, runt i rondellen, där vägskylten säger “Älta”.

Så hur slutar ni älta? En början är att våga se: “nu ältar jag igen”. Istället för att köra på i gamla hjulspår i ältandets rondell, bromsa och tänka efter, känna efter. Vänta att starta om tills ni vet, att Älta inte är slutstationen. Ni kan hellre stanna till, studera kartan igen, och vänta tills “Ältandet” är bakom er. En paus att checka vägen ur rondellen försinkar er mindre än att köra fel, köra fast.

Så när ni hittat fram till Älta, låt alla tankar och känslor komma fram, dra det några varv och när ni ältat ur er vad som hänt, där och då är det viktiga och avgörande vägvalet. Att stanna i ältandets rondell eller köra ur den. Bli vän med ert ältande, men bli aldrig beroende av denna vänskap. Se att ältandet lever för en enda sak, att älta.

Om ni bjuder in ältandet, så kommer ältandet att komma, och ältandet går inte hem förrän ni ber det. Ältandet som bjuds in, slår sig ned, och gör det bekvämt för sig och kommer sitta där och älta, tills ni väljer att säga “Stopp”. Har ni upplevt någon ni känner sitta kvar i ert vardagsrum, och ni tänker: “snälla, kan du inte gå nu, jag är såå tröööött.” Ni tror ni sänder ut signaler om, att ni vill vara ifred, att festen är slut.

Men vännen sitter där den sitter och mal på, märker inget alls. När ni lyssnat och lyssnat upptäcker ni, att vännen låter som ett upphakat band. Rondellen går runt, runt och resonemanget ni hörde för en kort stund sedan, och en timme sen fortsätter… Er vän har nämligen tagit med sin “plus en gäst”, “ältandet”. När ältandet tar plats finns inget rum för annat. Så er vän har bara ögon för ältandet och märker då inte, att ni vill säga “tack och hej”. Här kan ni vara försynta och vänta ut vännen, eller lite taktfullt bromsa vännen, och på så vis hjälpa er alla.

Så känner ni igen er själva eller andra i denna situation? Oftast har ni alla något som är svårare för er att släppa, så försök våga konfrontera era egna “ältningsmönster”. För att repa upp dem. För det är aldrig för sent att börja sluta älta. Och försök då ni ser ert mönster, att ej älta att ni ältat, för då kör ni fast igen. 🙂

Acceptera det som hänt och sikta sedan på att försöka välja vägar, som ni ej behöver älta. Där finns det positiva, som kommer från ältandet. När ni åker från Älta.”

I vårt nästa inlägg, på fredag 11 mars, “går vi vidare” med att ta nästa steg från “ältandet”, om att “gå vidare”. 🙂

Det kan vara förvirrande om man efter en läkarundersökning får höra av Farbror Doktorn, att provresultaten är positiva, då det i regel är “negativt”. För i det fallet betyder “positivt” oftast, att vi är bärare av en sjukdom.

Vid sjukdom betyder en positiv attityd mycket för tillfrisknandet. Men man behöver också här “våga” känna på sina så kallade “negativa” känslor, sina rädslor, eventuell ilska, och kanske att det känns orättvist att ha blivit “drabbad”. Sedan är det viktigt att hitta kraft att ändå leva och ej hamna i bitterhet, för bitterheten är ingen fruktbar grund att vila på.

Härunder följer fortsättningen av ä-posten från förra inlägget.

Ä-post. (se Hannahs förmåga)

“Varför är det så att världen söker eliten samtidigt, som det talas om att “försöka duger”? Jo, det finns en viktig del i bägge dessa motsatser. Att vilja sträva efter excellens är vägen att nå längre än ni trott, att världen utvecklas, och att sträva efter det kan ha både sina för- och nackdelar.

Fördelen är, att utan strävan nås ej toppen, faran är när ni inte lever på vägen dit. Ni bara strävar. Allt blir en transportsträcka, där ni bockar av händelser och inte lever.

“Försöka duger”, ja att våga försöka är en viktig del i er egen utveckling och i världens utveckling. För att försöka och misslyckas gör er ej misslyckade, och alla stora framgångar bygger på tidigare misslyckanden. Det som dock är viktigt, det är att vara stolt över försöket, det vill säga “det duger”. Och att våga resa sig upp igen och antingen försöka nå samma mål, eller omvärdera och se era begränsningar inom detta område, och sedan vidare se vad ni kan lyckas med.

En negativ världsbild, syn och förväntan på framtiden gör sällan någon glad. Alla känner ni väl någon, som alltid “gnäller”, som ser det svåraste i varje situation, som är pessimistisk till framtiden, och som ältar det negativa som redan varit i dennes liv.  Som vad ni än gör säger emot och leder in en negativ affirmation. Hur påverkar det er? Det kan leda till, att ni antingen dras ned i dennes gnäll eller blir tvärtemot och vill se alltid positivt.

Negativa människor handlar ofta ur en rädsla, för att våga hoppas på något riktigt gott, för att om det goda inte sker, så tror de att de skyddar sig mot besvikelse. Men i verkligheten fungerar det ej så, besvikelsen blir inte mindre. Det enda som sker är, är att ni hela tiden lever i ett misslyckande istället för att ibland lyckas, ibland inte. Dit ni ändock kommer, men nu med mer eller mindre glädje på vägen. Dessa människor kan bli energitjuvar.

En annan typ av person är den som är så hurtig och positiv, att ni själva blir negativ. Den människan som alltid vänder allt till den ljusa sidan, kan likaså ta energi. Ni kanske har ett verkligt svårt problem, och när ni då vädrar era dilemman med denna “hurtiga vän”, så får ni bara “pepp och floskler” tillbaka. Då känner ni er kanske “tvungen” att vidare förtydliga problemen, och på så vis finns risken att ni går in än mer för att visa att ni faktiskt har ett problem. Då blir följden att ni är ännu ett steg längre från problemlösningen.

Så den hurtiga vännen kan peppa eller få er att känna er oförstådda, och då “gräva ned” er mer i er i era problem.  Liksom den negativa vännen, som kan ge er kraft, att vilja vara tvärtemot eller dra er ned i sin pessimism.

Så vad finns då mer? Jo balansen, som alltid är eftersträvansvärd. En drömsyn, en verklighetssyn, ett handlande, som täcker in bägge synerna och en vilja att nå dit hän. Positivt eller negativt tänkande blir ingenting förrän handlingen sker.”

Att hitta en balans mellan att vara positiv, men ändå inte förringa eller minimera andras eller egna problem, är värd att söka. Så vi är inte ute efter en balans mellan positivt och negativt. För negativitet behövs inte egentligen inte, utan snarare en verklighetsbaserad uppfattning av våra dilemman.

Att inte hurtigt säga: Åh tänk positivt” t.ex. till någon, som råkat ut för något förfärligt. Det gäller att veta, när vi skall peppa och när vi skall lyssna och “bara” vara medkännande. Om någon berättar, att “jag förlorad hela min familj i kriget” inte svara “Men se det från den ljusa sidan, du överlevde”. Det är inte att vara positiv, det är en brist på inkännande, och leder inte till att den drabbade blir lycklig, snarare känner sig denne då självisk, som inte kan glädjas åt sitt liv eller blir helt enkelt arg, för att bli bemött på detta vis.

Så balansen är positivt gentemot, att se att det kan vara svårt, mer än positivt visavi negativt.

Vi återkommer som vanligt på tisdag med nya eller nygamla ämnen.

Som vanligt är ni välkomna höra av er till oss. För kontakt klicka bara på Kontakt.

Vi har ju nu under en tid ägnat oss åt tema “Döden”, som ju också handlar om “Livet”. Vi lämnar nu “döden” och “livet efter detta”, men vi kommer återkomma till det då och då.

Vi fortsätter om “Livet” sett ur olika perspektiv. Denna veckas inlägg handlar om “positivt tänkande”. Det finns hur många självhjälpsböcker, som helst som talar om vikten av att tänka positivt. Men på senare år har det börjat komma upp mottankar, att allt detta positiva kan ge oss extra krav, som då kan få oss att känna det som om vi gör fel, är fel. Vi har funderat mycket kring hur dessa olika tänkesätt kan påverka oss, både positivt och negativt…? Vi vill gräva lite djupare i det. Kan det finnas något negativt med det positiva?

Redan här vill vi för säkerhets skull göra ett förtydligande. Det är inte så att vi säger, att det är fel att vara positiv och tänka positivt. Självklart tycker vi inte det! Det är så, att positivt drar till sig positivt och negativt negativt. Och både i Ä-texten längre ned, och i vad vi själva skriver i texterna, syns det. Vi har också skrivit om det tidigare. Till exempel i inlägget 25 augusti “Grönt gräs eller grönt ogräs”. Härunder följer ett utdrag ur den ä-texten, och illustration därtill.

Ä-post:

“För fokuserar du på det negativa, ogräset, så växer det dig snart över huvudet. Och tränger ut alla små plantor, det som är de positiva i ditt liv.

Men om du då istället väljer att vattna det lilla goda du har… om du ansar och vårdar det, så kommer det goda att växa sig starkt… och det vackra att slå ut inför dina ögon och bli till det som lyser sig klarast i ditt liv/din trädgård.”

Så hur tänker vi då? “Positivt tänkande, hjälp eller stjälp”? Hur skulle det kunna vara ett stjälp? Jo, som vi nämnde tidigare om det förvandlas till ett “krav”. Och om vi inte klarar kravet på att vara positiva, så har vi “misslyckats”. Det kan också skapa rädsla, för vi kan ju inte styra våra tankar så till den milda grad, och framförallt inte vårt undermedvetna. Vi kan bli så rädda, för att ens snudda vid så kallade “negativa” tankar, att vi då tror att något illa ska hända oss. Något som jag lagt märke till då jag gjort vissa övningar i grupper, och där det handlat om att känna på hur det känns i kroppen när vi har positiva tankar i oss gentemot negativa. Några deltagare har till och med vägrat att göra en sådan övning…

Vi överlämnar här till änglarna att höra vad de har att säga om “Positvit tänkande”.

Ä-post (se Hannahs förmåga)

“Som ni alla vet leder ett positivt tänkande till ett gladare humör. Ni kan se nuet och framtiden som ljus. Detta verkar som en morot och en dröm om en bättre framtid. Detta ligger till stor del till grund för hur ni lyckas i världen. Men framförallt till hur ni mår.

Om en positiv affirmation skall ha störst chans att “slå in” behövs flera steg. Första och största steget blir, att ta reda på vad ni vill. Det går ej att affirmera en framtid, om ni ej vet vad ni helst av allt önskar. Så när ni hittat vad ni önskar, då kommer nästa steg, att visualisera det. Helst utan att tänka på hur det skall gå till, såsom vi brukar rekommendera i alla önskeprocesser. För vägen dit kan se ut på många sätt, och att låsa sig vid ett sätt kan bli ett hinder på vägen. Men detta gäller i affirmationen, i önskan.  (se “kan vi skapa vår egen framtid?“)

I verkligheten, i nuet behöver ni finna vägar och steg mot ert mål. Det är en stor skillnad i att önska något och “bara” se till målet, och att sedan med livets handlingskraft ta stegen dit. Det går inte att önska sig in på en utbildning. Givetvis måste ni ju ta de jordliga stegen, att ansöka till utbildningen, att skicka in betyg och så vidare. Bägge delarna är viktiga, men faran i att lita till att affirmationen leder er rätt är att glömma egenansvaret, att ni själva måste ta stegen. Ett positivt tänkande är steg ett, men steg två är positivt handlande, det vill säga ta de steg ni behöver för, att nå dit ni vill hän.

En person med en negativ syn på sin framtid kan visserligen alltså nå sina önskade mål, så länge denne person handlar i en positiv riktning. Och på så vis kan en negativ inställning ändock leda till mer framgång, än en positiv inställning, om handlingen aldrig kommer.

Det som verkar bäst är när tanke och handling går hand i hand, då drömmar och mål blir en verklighet. Där det är en njutning i att livet är gott, och ni vet att ni gör gott, och att det är ert eget handlande, som tagit er dit nu är. Det är en tillfredsställelse, som ger ro och trygghet. Den självkänsla ni då har är baserad på att ni är ni, och att ni har makten att förändra ert eget liv.

Det har ju länge funnits inom idrottspsykologin en positiv affirmation av vinster i sporten, där det också visat sig ge goda resultat. Men tänk om samme idrottsman då inte skulle ta sig ur sängen och ta sig till tävlingen och utföra sin sport, inte vinner han då, hur mycket han än visualiserat det i sitt huvud? Detta kan ju låta självklart, men ändock är det just detta som vissa glömmer, att faktiskt sätta upp mål och sedan jobba efter dem.

Kan ni då sätta så höga krav, att ni aldrig blir nöjda? Svar ja, det sker hela tiden. Inget liv är den andres likt. Men mål i livet kan ändock vara lika för fler individer. Och om vi fortsätter att ta exempel ur idrottsvärlden, där resultaten är enkla att mäta. Guld, silver, brons och sist. Rekord eller ej.

Alla satsar på guld och rekord, alla vill det, men i varje tävling finns det bara en vinnare (om ej oavgjort). Om då den som ej vann har hängt upp hela sitt självförtroende och sin självbild på att vinna, så blir det ett ständigt misslyckande, vilket i sin tur kan leda er in i en negativ spiral. Så trots mål och drömmar behövs även annat. Det vill säga en nöjdhet i, att ha tillförsikt i, att veta att vinna ej är allt. Att inte bara ha ett mål. För annars är allt, allt, allt annat ett misslyckande. Så om ni kan hitta ett mål, och sedan se var ni är idag, och därefter hitta en väg att nå någonstans där mittemellan. Då kan ni lyckas, och ni kan leva under tiden, ej bara “vänta” på resultatet.”

Detta rimmar med den verklighet vi lever i, att de är genom att drömma stort, som vi kan nå långt. Många som når stor framgång har gått igenom många hinder på vägen. Det kan handla om mobbning eller bakslag och misslyckanden. Men istället för att knäcka dem, så sporrar det dem att kämpa vidare. Så nästan allt i våra liv kommer till oss genom vår strävan.  Förutom för dem som “fötts med en silversked”, men även de behöver till slut jobba för att behålla sina privilegier.

Att vinna på “Lotto” är visserligen turbaserat, men utan att erhålla en lott vinns inte ens turen. 🙂

På fredag 4 mars fortsätter vi med del II om “Positivt tänkande”.

Hannah: I förra inlägget om Gutte, berättade mamma om hur hon, då så många påtalat hennes likhet med sin moster, redan som barn gjorde detta till ett likhetstecken med att hon “måste” gå samma öde till mötes som Gutte, det vill säga dö vid trettiofem år.

I teckningen ovan har jag illustrerat detta. När mamma sitter vid Guttes grav, tänker hon hur en framtida scen skulle kunna se ut, och då jag skulle sitta vid mammas grav. Men istället hittar vi oändligheten sittande tillsammans på bänken. Som vi kan läsa i Ä-posten längre ned, så bryts ofta den magiska identifieringskänslan när man “överlevt” den ålder då den man identifierat sig med dött. Så också för mamma efter det som hände på hennes 35-årsdag.

Vår vän Sven Inge, konstnären, som vi berättat om tidigare, hade också upplevt något liknande. Hans mamma dog när hon var strax över femtio, och när Sven själv kom i den åldern, så kände han det som om hans mor försökte “dra” honom till sig in i döden. Han upplevde det skrämmande, men det är ju inte så att den avlidne närstående försöker “hämta” oss innan det är dags, att tiden är inne. Hans rädsla för att han skulle dö, fick honom att känna detta som verkligt. Han överlevde dock, och kom sedan att leva nästan trettio år till.

Ja, det är en vanlig reaktion att vi i våra kroppar kan reagera på datum och årtal, när någon vi identifierar oss med dött eller blivit sjuka. Så vad kan vi göra för att motverka denna inverkan? Denna fråga sände vi uppåt, och svaret från änglarna finns här under.

Ä-post (se Hannahs förmåga)

“Ett kärlekens bevis behöver inte vara, att identifiera sig med en älskad som gått bort. För det är här inte kärleken, som leder er in i att förnimma er älskades känslor och kroppsliga upplevelser och införliva dem i er livsväv. Det som här styr är en oro och rädsla, att ni då ni antingen själva identifierar er eller andra har påtalat er likhet med, den ni förlorat, som leder er till “bortom förnuftet-logik”, likhetstecken hon/han dog i den åldern,” då kommer det bli min lott i livet också”. Detta är ett fenomen som sker över hela världen i stort och i smått, medvetet och omedvetet, fysiskt och psykiskt.

Det handlar om identifiering och rädsla, mer än om kärlek och saknad. När ni sörjer er döda anhörig är det saknad och kärlek, och bandet ni delat i livet ni fokuserar på. Men här i fallet att befara, att ni kommer “överta” samma öde, så är ni inte bundna i kärleksbanden utan i rädslan. Med detta menas ej att ni ej älskar den ni sörjer, men att identifikationen inte är baserad på kärlek till er avlidne. Kan ni se det? Det ena utesluter inte det andra.

Men när ni införlivar rädslan i ert DNA, så blir kroppen automatiskt varskodd när “tiden är inne”, där ni petat in en händelse, som redan hänt någon annan. Den ni identifierat er med. Så även om huvudet inte alltid tänker på, att nu är dagen här när min kära dog, och nu är det min tur, så känner kroppen en “aha-upplevelse”, där ert egenkonstruerande DNA känner, att nu skall det ske något. Detta betyder inte att ni dör, utan det visar att kroppen har ett eget minne och till och med ett minne av något, som ni ej upplevt. Så stark är identifikationens känsla, att den kan rubba er tillfälligt.

Så varför tror ni då, att ni skall dö när ni är i samma ålder, som er nära var? Jo det är samhörigheten, som visar på identifikationen. Och det kan visa sig i att ni faktiskt den dagen mår dåligt, påverkas, men ej är som er anhörig. Ni överlever och allt som oftast blir den magiska identifieringskänslan bruten, när ni nått förbi tiden där er nära dog. Det brukar vara en lättnad, en förvåning, men kan även vara chockerande och ångestfyllt till en början. Då ni på djupet trott ni inte skulle överleva kan det bli en tomhetskänsla. Vad skall jag nu göra med mitt liv?

Eller så blir ni så lättade att alla bekymmer, stora som små känns som bagateller, och ni har vunnit ett nytt liv på” Lotto”. Trots att det ej varit er tur och tid att dö, och således inte tur ni vann livet. Det som ni kan välja att göra när ni vet, att en person ni identifierar er med har dött i en viss ålder eller av en viss sjukdom, är att införliva att ni ej är den, ert DNA är ej dennes. Det finns ingen logisk förklaring till, att jag skall kunna “ärva” ett öde. Att medvetna delar vinner över omedvetna delar av ert inre, att ni styr och istället tar hjälp av er döde anhörige, att se att detta inte “skall hända mig också”. Att värna om kärleksbandet, ej identifikationen och rädslan. Se er som de separata individer ni är och lev efter det. Då kan ni bryta oron.”

Nästa vecka kommer vi att skriva om “Positivt tänkande, som hjälp eller stjälp”.

Välkommen att berätta om egna upplevelser och tankar!! Klicka bara på “Kontakt“, så får du kontakt med oss.

Annmari: När Hannah och jag funderade över vem/vad vi skulle skriva om nu, föll mina ögon på ett foto av min moster Gudrun, eller Gutte som hon kallades. Och plötsligt kändes det så rätt, att berätta om hennes livsöde, och om hur det påverkat mig. Hon var min mammas lillasyster, som insjuknade i malignt melanom (hudcancer) vid 30-års ålder och dog när hon var trettiofem. Mamma och Gutte stod varandra mycket nära, även då mamma inte längre bodde kvar i Malmö, och det blev ett stort trauma för min mamma när Gutte inte längre fanns vid hennes sida.

Jag var så liten när Gutte dog, att jag inte har många minnen av min moster. Men jag kommer ihåg, att jag kände en stor kärlek och närhet till henne. Ett av mina starkaste minnen var, då jag var med mamma på besök i Malmö för att hälsa på Gutte, som bodde kvar där. Vi bodde som alltid, hos mormor och morfar. Moster Gutte hade blivit sämre och låg nu på sjukhus.

Mamma tog med sig mig till sjukhuset, men där blev det stopp för mig. Jag var fyra år, och små barn fick på den tiden inte följa med in på avdelningarna. Min mamma måste ha varit i chock över Guttes tillstånd, och tog därför här ett högst tvivelaktigt beslut. Hon lämnade nämligen mig, och gick själv upp till sin syster! Detta var helt tvärtemot hur hon brukade ta hand om mig, då hon ofta annars kunde vara mer “beskyddande” än vad som var befogat. Jag kommer inte ihåg detaljerna, vet inte om hon lämnade mig innanför eller utanför sjukhusdörrarna. Det jag kommer ihåg är, att jag befann mig utanför sjukhuset i någon slags park. Jag minns att jag grät och kände mig ensam, och hur en trädgårdsmästare kom och tog hand om mig. Han tog mig med in på sjukhuset och lyckades klura ut på vilken avdelning min moster låg och tog mig sedan i handen, och så gick vi tillsammans till hennes sal.

Här blir minnena mer tydliga… Jag kommer in på en stor sal med flera sängar, det är högt till tak, min blick fladdrar runt och så upptäcker jag moster Gutte , som ligger i en av sängarna. Både Gutte och mamma skiner upp och blir glada när jag kommer. Mamma kramar om mig. (Jag tror att mamma ganska snart förträngde att hon lämnat mig nere i entrén utan tillsyn.) Jag minns hur Gutte vände sig mot mig och sa; “har du sett vilken hög säng moster ligger i?” Så undrade hon om jag vill komma upp till henne, och det ville jag! Så mamma lyfte upp mig i sängen, och jag kan fortfarande i mitt inre se Guttes glada leende när hon kramade mig, och hur jag la mig bredvid henne och hon kärleksfullt höll om mig.  Mitt känselminne kan fortfarande känna hennes armar runt mig. Detta är det sista jag minns av min moster.

Gutte lämnade jordelivet när hon precis fyllt trettiofem år. Mina föräldrar berättade inte detta direkt för mig. Förmodligen av omtanke. Men jag kände ju att något var fel, mamma grät mest hela dagarna. Så på barns vis försökte jag hitta förklaringar till att mamma var så ledsen, och så försökte jag trösta henne.  En dag när jag var ute på promenad med mina föräldrar, så hörde jag dem prata om Gutte. Jag snappade upp spridda ord, bland annat “död”, och jag frågade då direkt om moster var död, och jag fick det så bekräftat. Jag blev jätteledsen, men här for också en annan känsla, ett slags pirrande, genom min kropp och som sa mig att hon fortfarande “levde”, och att hon nu var frisk.  Som vuxen fick jag sedan höra, att mamma haft många “besök” av sin syster efter hennes död.

Mamma hade ju tydligen “träffat” Gutte efter hennes död, men sorgen fick henne ändå, att under lång tid dra sig in i sig själv. Detta har min pappa berättat för mig när jag var äldre. Och det är ju, som vi skrivit om tidigare så, att trots att man fått “bevis” för att den man förlorat fortfarande finns med, om än på ett annat vis, så kan sorgen kännas bottenlös. Man har ju inte längre sin fysiska kontakt.

Min mamma hade sparat några brev, som Gutte skrivit till henne under sjukdomstiden. Jag har sedan behållit dem i alla dessa år, och tog nu fram dem och läste dem tillsammans med Hannah. Gutte berättar om hur hon mår, och om hur hon försöker hantera sin sjukdom. Vi slogs av hur Gutte försökte trösta mamma och tipsa henne hur hon kan göra när paniken kommer.

Här ett litet utdrag ur ett av breven: “Kära lilla Gulli! Nu fungerar underarmarna fint, så nu ska jag sätta igång med ett brev till dig. Som du hörde i telefonen är jag efter omständigheterna förvånansvärt pigg, och jag hoppas du känner dig lugnare nu lilla vän. Du måste göra som jag, när jag börjar känna en panikartad rädsla inför det hela stiga upp inom mig. Då andas jag djupt och tänker igenom vad jag känner, och så säger jag till mig själv; “idag och imorgon finns ingen anledning till panik”. Så tvingar jag mig själv att vänta med oron tills det inte skulle gå att komma undan den, och så ber jag om tron under tiden, att den stunden aldrig skall komma.”

Man kommer så nära när man läser breven, och om hur hon beskriver sina känslor och vill gärna veta mer.  Jag bad därför Hannah ta pennan och fråga Änglarna hur Gutte kände sig och hur hon tänkte, när hon var sjuk och förstod att hon skulle dö.

Ä-post om Gutte. (se Hannahs förmåga)

“Ena dagen var inte den andra lik. Gutte valde att fokusera på livet och sina älskade. Hon kände inte fruktan för att dö och begravas, men hon våndades av att lämna de hon älskade. Hon ville vara ett stöd för sin älskade syster. Hon såg att Gulli var skör, och att hon behövde henne. Det smärtade henne mest att behöva lämna sin syster.

Hon delade en djup kärlek med sin man, och hon gav honom sitt allt, men Gulli var den hon hade velat leva för. Gutte önskade var dag att hon skulle bli frisk, men innerst inne kände hon att tiden var ute.

Det gav henne styrka att lämna jorden, sin kropp och sina nära. Hon var livgivande, och hon lämnade sitt liv medveten om att det var hennes tid. Ingen doktor i världen kan bota döden när döden är ämnad. Det är därav mirakeltillfriskande kan ske, och likaså att människor dör av “mindre” saker. Tiden är helt enkelt inne eller inte. Gutte visste detta, och det lät henne leva tills hon dog. En dag i taget. Varje dag en ny dag, en annorlunda dag, en unik dag.

Gutte har lämnat kärlek efter sig. Hon blev frisk och kry, då hon kom över på andra sidan. Hon har vakat över de sina och velat dela den kärlek hon fått från alla på jorden och på denna sida.

Inte en dag är den andra lik, varje dag är annorlunda och unik. Förunderligt magisk. Friheten hon upplevde var oändlig, och det är så hon vill minnas, som en oändlig del av livet och döden, alltid.”

I Ä-posten kan vi se, hur det var speciellt min mamma, som hon hade svårt att lämna, att hon kände mammas skörhet. Så jag kan förstå att det kändes fint både för mamma och för Gutte, att mamma var mottaglig för att uppfatta Guttes närvaro, även efter hennes död. Som vi berättat om är det ju inte alltid så, att de döda kan nå direkt till den de vill meddela något eller hälsa till, och att de då måste hitta någon eller något de kan gå via.

Ända sedan jag var liten har man sagt mig att jag var så lik Gutte … detta gjorde jag till ett likhetstecken att jag också skulle dö tidigt. Jag sa aldrig det högt, så ingen runt mig visste hur mina tankar gick. Samtidigt som jag tyckte att det var roligt att jag var lik henne, hon var ju både söt och trevlig och jag älskade henne, så var jag alltså rädd att jag måste gå samma öde till mötes. Och trots att jag alltid haft en övertygelse på en fortsättning efter döden, så var jag rädd för att jag också skulle dö ung. Jag ville ju leva!

När jag var i den ålder då Gutte gått bort, så hände något. Jag hade köpt en massa jordgubbar, det var extrapris om man köpte tre liter. Jag stod och sköljde gubbarna, och innan de nådde skålen, så hamnade de en efter en både i min, Hannahs och hennes systers magar. Jag kände plötsligt att det började klia runt min navel, men brydde mig inte om det. När vi sedan satt till bords, så fortsatte jag glatt att mumsa i mig de röda godsakerna. Då uppträder utslag över hela min kropp och det kliar nästan outhärdligt. Såsom varande allergiker hade jag allergitabletter till hands, och jag stoppade kvickt i mig ett “antiklipiller”.  Men klådan ville inte ge sig, och jag började i desperation mumsa allergipiller, som om det var lösgodis. Nu fick jag en ordentlig reaktion också av pillren, förutom kliande nässelutslag över hela kroppen och in i munnen mådde jag nu väldigt dåligt på annat vis. Jag blev tvungen åka till sjukhusakuten. Där fick jag någon form av “motgift”, och någon spruta mot kliet.

Förståeligt nog så litade man nu inte på mitt omdöme vad gäller att ta medicin, så jag fick ett litet kuvert med några enstaka tabletter med mig hem, när jag några timmar senare mådde bättre.

Detta hände på min 35-årsdag. Efteråt trillade polletten ner ordentligt. Någonstans har det inuti mig bott en rädsla att dö vid trettiofem, och detta för att jag liknade min moster och hon dött när hon var trettiofem! Kroppen manifesterade detta, trots att jag nu när det hände inte hade en tanke på det, medan oron när jag var liten varit påtagligt närvarande. I vårt nästa inlägg kommer vi att fördjupa oss mer i kraften av vad som kan hända, när vi identifierar oss med någon närstående.

Nu tillbaka till när jag var i sjuårsåldern. Jag hade utnämnt en sten, en alldeles speciell sten i skogen, till min “tänkesten”.  Jag brukade sitta på den ibland när det var något “problem”, som upptog mina tankar. Jag satt där i min ensamhet och tänkte och filosoferade. Stenen fanns alldeles nära där vi bodde, men ändå lite avskilt i skogen där flera gångvägar möttes.

Nu var det några år sen moster Gutte dött. Jag saknade henne väldigt mycket, och var ledsen att hon var borta. Jag visste att hon haft hudcancer, och att det börjat med ett födelsemärke som blött. Jag satt och funderade kring detta och undrade om det hade kunnat sluta annorlunda… Det var som om jag nu förväntade av mig själv, att lösa hela cancergåtan… Födelsemärket hade suttit på hennes ben. Jag tänkte, att det kanske hade räddat henne om doktorn hade skurit av hennes ben. Om amputation hade jag förstås aldrig hört talas vid det laget, varken som ord eller att det överhuvud taget existerade… Jag minns också att jag tänkte, att läkarna nog skulle hinna lära sig hur man botade cancer, tills jag blev lika gammal som Gutte blev, och då det var stor risk att jag skulle dö. Jag fortsatte att besöka den här stenen lite då och då, för att lösa fler av livets stora gåtor.

Det har ju nu gått en massa år sen moster Gutte dog, ändå har hon känts så nära och levande nu, när jag skrivit om henne. Det har känts väldigt fint, att som vuxen nu titta tillbaka in i hennes liv och med Hannahs och änglarnas hjälp har det varit möjligt att få reda på än mer hur hon kände sig…