Vi har ju berättat en del om olika tecken och upplevelser, och vi fortsätter här på den vägen. Längre ned här finns änglarnas beskrivning av hur vi kan få våra hälsningar. Det kan ske på så oändligt många vis, och om vi inte uppfattar vad som sker, så är det ingen fara. Våra anhöriga på andra sidan ger inte upp, utan gör snart ett nytt försök, kanske på ett annat sätt.

En närstående till oss berättade för länge sedan om en alldeles speciell hälsning från himlen. En kvinna, Eva, hade just avslutat en kurs och precis kommit hem. En av kurskamraterna hade ungefär samtidigt satt sig i en taxi, för att åka hem till sig. I famnen hade hon en bukett blommor, som hon precis hade köpt. När hon skulle ge taxichauffören adressen hem, “träffades” hon av en stark solstråle, och i samma ögonblick bara “kände” hon, att hon skulle åka till sin kurskamrat Eva istället. Hon dirigerade därför om föraren att köra till Evas adress. Väl framme där ringer hon på Evas dörr. Eva blir mäkta förvånad, när hon öppnar och ser sin kurskamrat, som ger henne blommorna och säger, att “jag bara kände att du skulle ha dessa blommor”. Kvinnan som gett blommorna blev nu också väldigt förvånad, då Eva berättar, att det just den dagen var hennes döda dotters födelsedag. Hon berättade också att dessa blommor var dotterns älsklingsblommor. Båda dessa kvinnor blev förstås också väldigt glada.  Förmodligen också dottern i himlen, för att hon nått fram med sin hälsning. 🙂

Det är ju inte så, att man från andra sidan kan styra hela förloppet, men de kan från sitt perspektiv se vem, som skulle kunna bli en lämplig budbärare. Att i ovanstående fall dottern såg, att hennes mammas kurskamrat köpt hennes älsklingsblommor, och att hon sedan hittade ett sätt att försöka påverka kvinnan ifråga, att åka till mamman med dem.

I ovanstående exempel var det en nära anhörig som ville nå fram, men så är det inte alltid. Ibland får vi helt enkelt hjälp av andevärlden, utan att det är någon personlig närstående. Att det är hjälp från Gud, Änglarna eller Universum, eller vad vi väljer att kalla det på grund av den tro vi har.

Här kommer vi in på synkronicitet eller slump? Iblandhänder något stort, något som får en avgörande betydelse i våra liv, kanske ett möte med någon person som ger oss stor lycka eller något som kanske är svårt, men som leder till andra fantastiska saker. Om man då börjar tänka efter hur många små händelser och val som kantat vägen till detta fantastiska, så kan man nästan bli lite rädd för hur lätt det hade varit, att det istället går “fel”. Allt som skett i exakt tid, att man varit på den och den platsen just i rätt ögonblick, en liten justering och händelsekedjan hade brutits. Men riktigt så är det nog inte. Utan vi har hjälp att hitta fram på vägen, och vi ges också nya chanser om vi missar “avfarten”.

Min pappa befann sig i Småland hos släkten snart efter att mamma dött. Det är ett litet samhälle och pappa och hans ena bror Kalle stod en dag och pratade på bygatan. Plötsligt känner pappa, att någon tar tag i hans arm och drar i honom. Pappas reflex blir då att ögonblickligen dra tag i Kalles arm, så att de flyttar sig en bit. Strax efter rasar en skorsten ihop, och en massa tegelstenar hamnar på den plats där de stått. Både pappa och Kalle blev chockade. Någon/eller något hade räddat dem… Båda trodde det var min mamma.

Något annat speciellt jag vill berätta om hände också strax efter, att mamma lämnat jorden. Jag brukade varje dag bära ett guldhalsband, som jag hade fått av henne. Jag hade en reflex att låta handen fara upp och känna på det då och då. Upprepade gånger upptäckte jag nu, att jag hade tappat det, vilket aldrig hade aldrig hänt förut. Jag blev förstås ledsen och rädd, att jag inte skulle hitta det igen. Men upprepade gånger händer det förvånande, att jag hittar det liggande på golvet. Det som förvånade mig mest var att halsbandet alltid var knäppt! Ska tilläggas att halsbandet var alldeles för kort för att kunna dras över huvudet utan att knäppa upp det. Detta hände oftast hemma, men några gånger även då jag var någon annanstans. Jag funderade mycket på hur detta kunde komma sig, och vad det kunde ha för betydelse. En dag kände jag att jag kommit på det. Det var min mamma, som ville påvisa, att hon fortfarande fanns med mig/oss, men också att det omöjliga faktiskt är möjligt. Efter denna insikt hände det aldrig igen att jag tappade halsbandet.

Ibland är tecknet, som i fallet med halsbandet, direktrelaterat till den som vill göra sig hörd.  Men det kan också vara så att det ovanliga som händer inte har ett tydligt samband, som kanske en lampa som blinkar, eller en TV som slås på eller av. Men att det likafullt är en hälsning.  Det känns ju bara som lite extra krydda när det är ännu tydligare. Ett annat exempel på det är, när en faster till mig precis gått bort, och vi sitter och pratar om att hon nu är tillsammans med min farbror igen. Då hoppar en pärm ur bokhyllan där hemma. Pärmen innehöll min farbrors släktforskning. 🙂

Jag har ända sedan jag var liten haft någon slags förmåga att kunna hitta försvunna saker. Jag trodde länge att alla kunde göra det, vilket jag så småningom förstått inte vara fallet. Ett par lite anmärkningsvärda tillfällen var t.ex. när jag för många år sen var på väg till en affär, där jag jobbade ibland på lördagarna. Det var en vinterdag och det var extremt mycket snö. Jag var lite sen, så jag småsprang med nyckeln redan i handen beredd, att öppna direkt jag var framme. När jag väl står vid dörren till butiken upptäcker jag att jag tappat nyckeln. Jag blir helt förskräckt. Det var som sagt mycket snö. I alla fall börjar jag gå tillbaka samma väg jag kommit. Och jag gjorde som jag alltid gör när jag är på “hittejakt”. Jag försöker “tömma” huvudet på tankar och bara gå på intuition. Och någonstans mitt på gångvägen känner jag att just här jag ska sticka ned handen i snön…och vips fiskar jag upp nyckeln!!!

Ett liknande tillfälle var för ett antal år sen då Hannah hade tappat sin nyckel. Hon ringde mig från sjukhuset där hon jobbade, och hon var extra ledsen för det, då själva nyckelringen var gjord av vår goda vän George, juveleraren i Grekland. Den var av silver och han hade format Hannahs profil på den. Den var dessutom en gåva av George. Den gången hittade jag också den mitt i snön. För att det ska fungera måste jag släppa tankarna på, hur jag ska hitta eller på att jag “måste” hitta vad det nu är som försvunnit. Ibland går det ibland inte.

Ja, visst är det så att vi får hjälp från andra sidan, men det är inte så att vi bara kan sitta still och vänta på hjälpen. Vi ska dels be om hjälp, och vi måste själva göra jobbet. Precis som i terapi när terapeuten ger oss verktyg, så måste vi själva jobba aktivt för att nå resultat. Jag hade för några år sen en sån där speciell dröm som jag ibland har, att någon från andra sidanvmitt i min vanliga dröm, plötsligt dyker upp och säger något viktigt. Jag brukar likna det vid ett reklamavbrott i ett TV-program. När jag sen vaknar är själva drömmen glömd, men jag kommer däremot tydligt ihåg budskapet. I detta fall stod min vän där och sa; “jag kommer ge dig många paket, men du måste själv öppna dem”.

Ä-post om “Tecken”. (se Hannahs förmåga).

“Från den dag ni förlorar en närstående, så finns denne hos er och era nära inom er och i er omgivning. Så tecken, som den döde visar kan vara lika många och olika som det finns människor. Det kan vara smått som stort.

De vanligaste tecknen är att den döde “leker” med elektrisk utrustning. Blinkande lampor, TV, dator, stereo, som sätter igång. Ibland då radion slår på “av sig själv”, kan låten, som spelas vara ett extra tecken. Även då ni själva slår på radion, så kan det vara exakt när en låt, som berör er relation till den döde, spelas. Och även detta är ett tecken.

Tecken kan vara att ni ser en skugga i ögonvrån, förnimmer en närvaro om än så liten. Att någon säger något, som direkt leder er att tänka på den döde. Ett vanligt tecken är att ni från att ha varit osäkra på om det var ett tecken, till att ni nu vet att det är ett tecken.

Det är ändock viktigt, att ni inte spendera livet letande efter tecken från den döde. För det är då inte livet som leder er. Att våga släppa tanken på att ni skall få uppleva tecken, kan leda till att ni upplever tecken, och att det då blir en hjälp och en lyckokänsla, istället för ett ständigt undrande om det var ett tecken och så fastna i sökandet.

Tecknen kommer till er. Det behöver ni ej söka, men däremot vara öppna för att se dem. Att veta att de kan se olika ut, att inte låsa er vid en föreställning om vad som “räknas” som tecken. För tecknen är menade så, att den döde visar att han/hon har det bra och är med allstunds. Inte för att ni skall leva endast för tecken, för då läker tecken ej er, utan står för livet i sig.

Så var ej stängda för tecken, men låt dem komma och gå. Det som dock alltid bestå är de dödas närvaro, även då tecknen inte är tydliga i varje stund för er. De finns där ändock och vakar över er inte bara när ni märker det, utan alltid.”

Vi fortsätter även nästa vecka på tema liv-död. Hör gärna av dig till oss och berätta om egna upplevelser eller funderingar. Klicka på Kontakt.

Vi har ägnat ett antal inlägg kring tema döden. Olika personliga berättelser och reflektioner. Och vi fortsätter en tid till med det.

Vi har alla olika erfarenheter kring detta tema. Gemensamt har vi, att ingen av oss upplevt den egna döden. Gemensamt också, att vi alla en dag skall dö.

Den dagen är en stor dag, som inte skall förminskas. Men vi försöka att inte vara rädda för den, och då låta oss hindras av den rädslan. Att inte vara rädd för döden innebär inte, att inte vilja leva. Tvärtom, då kan vi verkligen leva. Men inte som om varje dag vore den sista, för det är som änglarna säger, att “bränna sitt ljus i bägge ändar”.

Vi har tidigare nämnt, att om man i terapi gräver tillräckligt djupt, så hittar man oftast en rädsla för döden under all form av ångest. Frågor kring det existentiella dyker ofta upp redan i tidigt i barndomen.

Personer som är i livets slutskede och som accepterat det, kan ofta njuta mer av det liv de fortfarande har. Många säger sig till och med vara lyckligare än de varit tidigare i livet. Och detta trots, att livet kanske nu har yttre begränsningar.

Vår tanke med bloggen och i arbete med oss själva och andra, har redan från början varit, att nå de insikterna redan då vi är mitt uppe i livet, utan att ha ett direkt dödshot riktat mot oss. Och att då kunna känna verklig lycka och livsglädje.

Har vi vår ungefärliga utmätta tid här på jorden? Ja, det finns mycket som talar för, att änglarna har rätt, när det de säger det.

Några exempel som vi tänker på här är.

Mormor som visste hon skulle dö. Se “Besök från himlen”

Vår vän konstnären Sven Inge som hade en tumör i lungan, som mirakulöst närmast hade försvunnit. Både han och vi blev både glada och förvånade över det. Några veckor senare dog han sen plötsligt av en hjärtinfarkt. Då hans tid uppenbarligen var ute, och han blivit frisk från sin tumör så “behövde” något annat hända.

Det finns en känd engelsk healer, Matthew Manning. Han har speciella helande förmågor, och det har gjorts diverse experiment med honom och hans gåva. I alla fall sas det, att han hjälpt en kvinna bli av med sin cancer. Kort därefter får Matthew veta, att kvinnan blivit överkörd och dött. Han blev helt bedrövad, och förstod inte meningen med varför han genom sin gåva hjälpt henne bli frisk från cancern, men att hon sedan ändå dött. Plötsligt när han en dag långt senare var i matvaruaffären dras hans blick till en varas ” bäst föredatum”.  Där och då får han en “aha- upplevelse” Precis så är det med våra liv, är tiden är ute, så går det inte att rädda personen, i detta fall kvinnan, som blev överkörd. Hon blev av med sin cancer men hon dog ändå. Men det är ju inte meningen att vi ska veta i förväg när denna dag är kommen. Inte ens Matthew visste kvinnans “bäst föredatum”. Att mormor visste när hon skulle dö, var ju bara dagen innan, och det hade då sin mening.

Så det verkar som om vi bara i begränsad utsträckning kan påverka vår tid. Det är däremot viktigt, att vi tar hand om oss. Det är inte så, att vi kan tänka, att om det är meningen jag ska leva, så kan jag hoppa ut från fjärde våningen på ett hus.

Ett liv är alltid fullgånget, hur kort eller långt det än är (förutom vid självmord).

Livsuppgiften hinns med på en dag eller hundra år. Sett ur evighetens perspektiv, så är det ingen skillnad i längd.

Mormor visste medvetet att hon skulle dö, vilket är ovanligt. Däremot verkar det som om vi subtilt ofta VET när döden närmar sig. Detta ser vi ofta vid oväntade plötsliga dödsfall. Då kan personen strax för givit bort saker. Tagit upp “lösa trådar” i sina relationer. Eller andra handlingar, som omgivningen först efteråt blir medveten om.  Detta kan vara lindrande för de efterlevande i sorgen.

Så nu lämnar vi över till änglarna och frågar;

Hur kan vi minska vår egen dödsångest och då njuta av livet mer fullt ut?

Ä-post (se Hannahs förmåga)

“Se ej döden som slutet, men ej heller början. Själen är evig och era kroppar är förgängliga. Så vänta ej, att njuta tills kroppen är redo att lämna jorden. Försök låta era känslor, som de döende känner, hitta er innan ni är på dödsbädden.

Att njuta av livet i lagom dos, ej leva som varje dag vore den sista, för då bränner ni ljuset i båda ändar, och livet bli en ständig språngmarsch mot döden och från döden. Uttrycket lagom är bäst, är nog det mänskliga uttryck/ordspråk vi änglar till fullo kan instämma i. Ty er strävan efter mycket och mer, är fruktlös. Att få för mycket är ej ett mål att försöka uppnå. Och för lite gör sällan någon glad, men lagom, lagom är verkligen bäst.

Att vara lagom, är ju att vara perfekt, för, för lite är för lite, och för mycket är för mycket. Lagom är perfekt, en så noggrant utvald mängd, nivå eller dylikt, att det är ett under att inte lagom är det alla önska uppnå. Som vi se det har lagom en stor betydelse i livet, att hitta en jämvikt i allt och då till syvende och sist, liv och död.

Den lagom nivå av livsglädje och brist på dödsrädsla, den är ett eftersträvansvärt mål. Ingen dör utan att leva, och ingen lever utan att dö. Cirkeln är sluten och konstant, evig, och den “störs” ej av något.  Strömmen är jämn, så då ni inte springer från döden till livet, och från livet till döden, då är ni endast i nuet. Lagom är det bästa och valen är inte svåra.

Döden är ett tillstånd likväl som livet. Döden kommer då den är välkommen. Så bli ej rädda då den knacka på. Öppna och be den stiga in, men låt inte döden knacka dörr innan ni är redo, så finns ingen fruktan. Döden är en inbjuden gäst, som ej tränger sig på eller bryter sig in. Inte ens en öppen dörr bjuder in en död, som ej är planerad, och ingen dörrkedja kan stänga döden ute då den är beställd. Så försök våga låta dörren vara stängd men olåst, och inte hoppa till för varje litet knarr i dörrspringan. Utan låt den stå på glänt tills ni vet, att döden står och väntar, för då är ni alltid redo.

Alltså är döden ingen objuden gäst, även då ni, som är kvar på jorden kan uppleva den så. Men den som dör, dör alltid, alltid, alltid redo. Vågar ni lita på det, och att döden ej är en inbrottstjuv, så vet ni, att det finns inget att vara rädder för. Döden är alltid inbjuden, och den vänta på OSA.  Och det sker aldrig misstag, att en inbjudan slinker i fel brevlåda eller dörrspringa. Döden har alltid rätt adress. Det spelar ingen roll hur ofta ni flyttar, för att undkomma den eller välkomna den. Den är alltid framme i rätt tid. Dödens post är aldrig sen eller felsänd, och brevet öppnas med andakt och förväntan. Allt är planenligt. Glöm ej det.”

Sagt med några få ord, så skulle vi kunna njuta av livet utan fruktan, om vi hittade tilliten att vila i, att döden sker när det är menat så, och att vi den dagen det händer är redo. Något som inte är lätt, men som är värt att jobba på. Eller som Änglarna säger: “Tillit är ett tomt ord om det inte prövas.”

Vi fortsätter i nästa inlägg att berätta mer om tecken, hälsningar, skydd och hjälp från andra sidan.

Fortsättning på föregående inlägg.

Pappa/morfar Erik har gjort sig påmind många gånger efter sin död.

Annmari: Året var 1992. Min pappa Erik låg på Södersjukhuset och väntade på att bli “hämtad” till andra sidan. Han hade cancer och kroppen hade började släcka ned. Han kunde inte längre prata. Hans älskade Kerstin och jag var nu hos honom nästan varje stund, också på natten.  Jag behövde göra några snabba ärenden, så jag kramade om pappa, som nu inte var vid medvetande och hoppade in i bilen. Jag knäppte på radion utan att lägga märke till vad som spelades. Då upptäcker jag i ögonvrån, att min kära pappa sitter bredvid mig i passagerarsätet! Jag blev mycket överraskad! Pappa som vid tillfället låg medvetslös på sjukhuset satt bredvid mig i bilen, och han sa till mig, att han skulle komma att hälsa till mig och flickorna med den här sången. Och “den här sången” var “Eternal flame” (med the Bangels). Jag blir alldeles lugn och varm i hjärtat och jag lyssnar…”is this burning an eternal flame”, evig låga.

Jag skyndar mig att uträtta mina ärenden och far tillbaka till pappa. Han ligger där i sängen fortfarande utan medvetande. Alldeles strax drog han sina sista andetag, medan Kerstin och jag höll honom i händerna.

Och hur blev det då med hälsningar och låten “Eternal flame”? Jodå, nog har den dykt upp på de mest osannolika ställen där hälsningarna fått betydelse.

Hannah: En gång för många år sen satt jag på en taverna i Aten. Jag var lite ledsen där jag satt ensam och i mina tankar. Då plötsligt ljuder de välbekanta tonerna från “Eternal flame” ur högtalarna. Och detta mitt bland alla de grekiska sångerna. Det är mycket sällan det spelas annat än grekisk musik på tavernorna i Grekland.

En annan gång för kanske fjorton år sen var jag och mor på Gran Canaria, och hade för dagen gjort en utflykt till Las Palmas, där vi besökte en galleria med många butiker. Var och en av butikerna hade sin musik, som de spelade ganska högt. Varken jag eller mamma hade något bankomatkort på den tiden, så vi hade kontanter med oss. Och vi var på grund av stöldrisken varnade av resebyrån, att ta med för mycket kontanter på utflykten. Jag hittade en massa fina kläder jag fick lust att shoppa, men blev lite moloken av tanken, att nog inte våra medhavda slantar skulle räcka. Vad hände då? Jo, utanför butikerna, i den stora hallen dånade nu “Eternal Flame” över hela gallerian!!! Och pengarna räckte precis 🙂 . Kanske inte så viktig sak vad gällde själva shoppingen, men däremot att det överhuvudtaget kunde hända, var det som var stort.

Och nu för några veckor sedan var jag och mor och fikade tillsammans med Göran här i Stockholm. Vi hade suttit och pratat om vår blogg, och om att vi höll på att skriva om olika tecken och upplevelser. Vi pratade bland annat om “Eternal Flame” och morfar. Göran gick, och jag skulle strax gå också. Ur högtalarna spelades ganska tyst diskret musik. Plötsligt märker jag vad som spelas… gissa vad? Exakt, det är “Eternal Flame” och nu med högre volym, det var en annan version, men det var rätt låt.  Så nog gör sig morfar fortfarande påmind, och det känns så gott.

Annmari: När pappa precis hade dött var vi samlade hemma i hans och Kerstins hus. Kerstin och jag satt ute i köket och pratade. Plötsligt ser Kerstin hur spislampan tänds av sig självt. Hon blir alldeles uppspelt och förvånad. Vi tittade noga efter om spisen var på, men alla knappar står på noll. Vi ser att det är ugnslampan som lyser. Den lyser med halv styrka. Som vi berättat hade Kerstin först nyligen börjat tänka i banor om en fortsättning efter jordelivet. Det var pappa, som långsamt genom att berätta om sina upplevelser, öppnat henne för det. När pappa berättat om att han till och med sett min mamma efter att hon dött, hade hon sagt, att hon skulle bli rädd om det hände henne.

Men nu lyste lampan i spisen, och den slocknade och den tändes igen, och det var Kerstin som då var den som sa, att det nog var pappa, som ville visa att han var här. Kerstin berättade sedan att under många månader var det så, att lampan tändes när hon kom ner i köket, och den slocknade på kvällen. Så hon berättade att hon börjat säga “god morgon älskling” när lampan tändes och “god natt” när hon skulle gå och lägga sig. 🙂

Det blev så verkligt och så naturligt för Kerstin med diverse hälsningar, att hon berättade om flera upplevelser. Bland annat berättade hon att hon varit hemma hos några vänner, och att plötsligt deras väggklocka slog. Det var ingenting särskilt med det, förrän värdparet med stora förvånade ögon sa att det var omöjligt att den slog. Klockan hade inte blivit uppdragen på de senaste tio åren! Aha, du Erik, tänkte Kerstin med ett leende! 🙂 Men hon sa inget till sina vänner.

Vi fortsätter att få hälsningar från våra nära på andra sidan, också från Kerstin, vilket vi berättat om tidigare. Se “Samtal från himlen“.

Vi vill gärna att fler läsare hör av sig med egna berättelser, upplevelser eller funderingar! Du hittar oss under fliken “Kontakt“.

I föregående inlägg, 2:a och 5:e februari, har vi berättat om Eriks och Kerstins kärlekssaga, om att de fick sju lyckliga år tillsammans innan pappa/morfar Eriks tid var slut. Vi berättade sedan om hur låtsasmamma/låtsamormor Kerstin, efter ytterligare sju år, lite i taget sa adjö till sitt liv. Vi fortsätter här med att backa i tiden och berätta lite om Eriks liv och vem han var. Och också om hans sista tid här på jorden.

Annmari: Han hade varit en frisk och stark person, han hade idrottat i stort sett hela livet. Framförallt tennis och golf. Barnbarnen trodde, att han kunde allt. Jag minns speciellt en gång när Hannah frågade mig vad en astronaut var för något. Hannah var fyra-femårsåldern tror jag. Jag tänkte att det inte var någon idé, att komma med någon avancerad förklaring, så jag sa något i stil med, att det är en person som åkt till månen. “Har morfar åkt till månen?” frågade då Hannah genast. Jag hann bara svara “nej, det har han inte”, när hon fortsatte: “nej, det hade han nog berättat i så fall.” 🙂

När TV:n var påslagen hemma en dag och det var finalmatch i Wimbledon, undrade Hannah om morfar var med och spelade…? 🙂

Men pappa/morfar fick nöja sig att spela tennis i Eriksdalshallen. En dag innan han skulle spela med sina kompisar var han hemma hos oss på besök. Hannah och hennes syster hade, som vi berättat om tidigare, sin morfar lindad runt lillfingrarna. Det var en uppsjö av lekar och upptåg, som han fick vara med om. Så innan han skulle iväg till tennisen gjorde flickorna dagen till ära manikyr på honom 🙂 . När naglarna så var färdigmålade och lyste i en stark cerise färg, blev han plötsligt lite bekymrad och frågade försiktigt… “Ni har väl något som vi kan ta bort lacket med?” Han hade börjat tänka på vad tenniskompisarna skulle kunna säga…

Såsom barnbarn skämdes aldrig flickorna för sin morfar. Barnbarn gör sällan det. Jag kunde dock ibland göra det, skämmas för min pappa alltså. Något som här kommer till mig är en gång, då min pappa skulle delta i en orienteringstävling för boende i vårt radhusområde. Deltagarna var från femton år och uppåt. Jag var själv för liten för att få vara med, tror jag var ungefär tretton år.

Pappa var riggad med nummerlapp och filmkamera och väntade på startsignalen. Jag tyckte det var pinsamt bara detta han skulle vara med. Orienterat hade han aldrig gjort, och det faktum att han var rustad med filmkamera visade, att han inte tog det hela så allvarligt. Nåväl han och de övriga gav sig iväg, och efter en dryg halvtimme började så deltagarna komma i mål … men inte pappa Erik inte. Det gick en timme, det gick två och fortfarande saknades den siste deltagaren. Det började kännas lite oroligt. Jag tror till och med att några gick iväg för att leta efter honom. Efter tre timmar så kom han lugnt strosande i mål! Han hade tappat bort sig bland kontrollerna, och istället då slagit sig ned invid en vacker sjö och filmat fågellivet där. På föreningens anslagstavla kunde man redan nästa dag läsa namnet på den som vunnit och tiden han kommit runt på, under ettan stod tvåan, och därunder trean. Under trean fanns ett långt uppehåll, och så stod det underst; “Och sist kom Erik Dohnfors på 3 timmar!”. Gissa om jag skämdes? 🙂

Mina föräldrar, Erik och Gulli, träffades redan i unga år. Jag lät dem dock vänta ett bra tag på min ankomst. Som vi berättade om i “Besök från himlen” var många år i vår familj präglade av mammas sjukdom. Men förstås fanns det mycket annat också, såsom glädje och humor.

Hittade ett foto som visar den humor som blommade i början av deras relation.

Ombytta rollerPappa var en varmhjärtad och glad person, och vi hade en god far-dotterrelation… När jag blivit äldre kunde vi prata om det mesta.  Jag blev ju till och med hans förtrogna när han hade träffat Kerstin.

Så drabbades han plötsligt av en stark ryggvärk, som visade sig bero på att han fått Myelom, en cancer i benmärgen med en då dålig prognos. Det blev omskakande för oss alla runt honom. Han var som vi berättat lycklig med sin Kerstin, och hon fanns där vid hans sida också när han blev sjuk.

Vi ska inte fördjupa oss i detaljerna i själva sjukdomsförloppet, utan hålla oss till det som kan vara mer av allmänt intresse. Det blev en stor omställning både för min pappa och för oss andra runt honom, när han snart blev riktigt dålig. Han låg inne på sjukhus för den första cellgiftsbehandlingen, som han reagerade våldsamt på. . Bokstavligt! Han blev förvirrad och aggressiv. Han som alltid varit lugn och kristallklar i huvudet var ilsken och pratade jättekonstigt. Det var mycket svårt att se honom så. Det aggressiva gick snart över, men förvirringen dröjde sig kvar. Läkarna förstod inte vad som hänt.

Jag var förtvivlad och livrädd att han skulle dö. Jag och Kerstin besökte honom varje dag. En kväll när jag gått och lagt mig tänkte jag som vanligt på pappa, och jag bad till Gud att han skulle bli bra. Han fick bara inte dö!! Jag kände hur jag krampaktigt tänkte, att han inte fick dö! Jag var helt slut och spänd.  Så kände jag samtidigt, att jag inte orkade “hålla honom levande”. Då ändrade jag min bön till att “ske det som skall ske”. Egentligen visste jag ju redan på den tiden, att det inte var jag som hade detta ansvar… Ett lugn infann sig hos mig när jag gjorde denna förändring inuti mig, och jag kunde då somna.

Nästa dag när jag vandrade sjukhuskorridoren fram, som vanligt lite orolig för hur pappas tillstånd skulle vara, så visste jag inte, att en stor överraskning väntade mig. För denna dag var min pappa helt klar i huvudet, all förvirring var som bortblåst efter tio långa dagar. Man kan ju bara spekulera kring vad detta berodde på, och det fanns säkert flera orsaker. Den ena var troligen, att pappa fått en chock när han fick sin cancerdiagnos och då gått in i förvirring.

Men sen tror jag också, att jag genom min skräck för att förlora honom, på något vis hållit honom fast i förvirring. Men att när jag bestämde mig, för att det skulle hända det som var menat hända, släppte honom fri. Vi stod varandra så nära, att jag påverkat honom på ett i detta fall negativt vis. Med åren har Hannah och jag lärt oss, att alla önskningar bör formuleras på ett sådant vis, att det bästa ska ske, inte vad det ska vara, och inte hur det ska ske.  För vi vet inte alltid vad det bästa är och vi vet inte vägen dit. Se gärna inlägget från sjunde augusti 2015: “Har vi möjlighet att skapa vår egen verklighet?“

Pappa kom hem igen och mådde efter omständigheterna ganska bra under ungefär ett halvår. Han fick regelbundet ta speciella mediciner, både mot själva cancern och mot den starka värken. Så det var ett annat liv, ingen tennis eller golf längre och bara sparsamt gående. Men livet innehöll fortfarande så mycket glädje och humor. I början av sjukdomen var pappa så ledsen över att livet nu var så förändrat. Men ganska snart så hittade han glädje i det han fortfarande kunde göra. Jag kommer ihåg en dag när jag såg honom njuta av ett glas mjölk och en chokladbit. Det riktigt strålade om honom.

Efter ungefär ett halvt år blev han så riktigt dålig. Det blev inläggning på sjukhus, blodtransfusion och nya behandlingar. Man provade att ge honom starkare cellgifter, och han blev jättesjuk. Han kom till intensiven och vi fick av doktorn veta att man trodde han skulle dö. Men han blev lite bättre och kom upp på avdelningen igen. Här bestämde man sig för att man inte kunde ge honom fler behandlingar, utan skulle flytta honom till ett sjukhem, för att dö. Överläkaren sa att hon trodde han skulle dö inom 14 dagar. Dagen för förflyttningen var han mycket trött, hade hög feber och var lite förvirrad. Den enda medicinering han fick nu var smärtstillande, bara symtombehandling.

Cirka tre dagar efter att pappa blivit installerad på sjukhemmet vaknade han bokstavligt upp. Förvirringen var borta, likaså febern. Han satt uppe och spelade “Memory” på pianot i allrummet, och vi var så lyckliga och förundrade. Nästa dag satt han uppe och gjorde sin deklaration, som inte var helt enkel.

Och så berättade han att han hade haft en NDU (nära-döden-upplevelse). Det hade varit på sjukhuset när han inte var vid medvetande. Han berättade att han hade kommit till underbart ställe och gått genom sitt liv med den kärleksfulla ljusgestalten. Ungefär som de flesta som upplevt en NDU berättar. Sen berättade pappa att han kommit fram till en stor dörr, och där visste han att om han gick genom den dörren, så skulle han inte komma tillbaka till livet. Han hade med ljusvarelsen pratat om sina alternativ, och fick själv välja hur han skulle göra. Om man tittar på vad andra näradödenupplevare berättat, så verkar det inte vara så vanligt att man ställs inför det valet, och att man då gör som det pappa gjorde.

Han valde nämligen att komma tillbaka till jorden, och det trots att han då hade det så bra och egentligen skulle vilja stanna kvar dit han kommit. Det var lite roligt när jag i efterhand tänkte på vad pappa sagt till överläkaren på sjukhuset dagen innan han skulle åka till sjukhemmet. Läkaren tittade på pappa och sa: “Så fint att du kommit tillbaka till oss, du var ju borta ett bra tag.” Pappa såg lite finurlig ut innan han svarade henne; “jag träffade den högste chefen och vi kom överrens om det”. 🙂 . Överläkaren trodde nog, att han var förvirrad då. Hon sa nämligen något om, att det var hon som var chef/överläkaren… Även jag hade nog mina funderingar då… Men pappa förklarade alltså för mig senare att han haft en NDU, och att han valt att kalla ljusvarelsen för “chefen”.

Detta att pappa gjorde valet att komma tillbaka, tror jag inte var för varken min eller flickornas skull, trots att han älskade oss väldigt mycket. Utan så här i efterhand är jag ganska övertygad om, att det var för att Kerstin inte var redo att pappa skulle dö.

Pappa installerade sig på sjukhemmet, och med en fantastisk sjukgymnast började han träna. De fjorton dagarna, som läkaren på sjukhuset givit honom blev till veckor och månader. Vi närmaste besökte honom mest varje dag, och vi hade så roligt.

Hannah: Jag var ofta och besökte morfar. När han kom till sjukhemmet var jag tolv år. Han var intresserad av vad jag gjorde i skolan, och ibland förhörde han mig på läxorna. Morfar berättade mycket om sitt liv, om hur det var när han var liten. Hans föräldrar hade haft ett litet hotell och café, och det fanns ingen rofylld plats för honom att göra sina läxor. Han fick göra det i hotellköket mitt i allt stök. Mamma började spela in på band när morfar berättade, och det är så fint att ha kvar. Det var inte ett dugg otäckt att vara på sjukhemmet med honom, även om det först kändes konstigt att han tappat allt sitt hår. Jag gav honom en liten mjukishund att ha när han var ensam. Han blev lite generad, men glad. Det var mysigt att vara med honom, och jag är glad att jag åkte dit ofta.

Annmari: Tiden gick och pappa blev allt bättre. Han var flitig med sin träning och han hade börjat komma hem på permissioner.  I förlängningen väntade utskrivning för att komma hem permanent. Såklart att både pappa och vi andra förstod att han inte skulle bli frisk, men det var fantastisk att det skulle bli en “andra chans”, lite mer tid. Det här med “andra chansen” kommer vi att återkomma till längre fram.

Så tänkte jag på vad överläkaren på sjukhuset sagt för flera månader sen, att pappa inte skulle leva mer än fjorton dagar till. Så jag bestämde mig för att ringa till henne och berätta. Jag förstod redan när jag talade om vem jag var och att jag ringde om min pappa, att hon trodde jag skulle säga att han var död. Hon blev mäkta förvånad när jag sa, att han börjat med trappträning och att man förberedde för hemgång. Hon blev förstås glad att höra det…

Och det blev så. Pappa kom hem igen. Kerstin hjälpte honom mycket, för det är klart att han inte var så alert i sina rörelser. Han var tvungen gå med rollator, men han var alldeles frisk i sinnet. Jag och flickorna träffade honom och Kerstin ofta. Vi kände verkligen att vi tog vara på denna extra tid.

Denna extratid varade inte för evigt. Efter ett halvår började pappa bli väldigt trött. Han sov mer och mer. Aptiten försvann alltmer. Han hade ont i kroppen trots starka tabletter mot smärtan. Han hade fått några blodtransfusioner även under sin hemmavistelse, men han var nu märkbart tröttare. Så jag började förstå att det nog tyvärr var så att vår älskade Erik, man, pappa och morfar snart skulle lämna oss. En dag var han väldigt dålig så Kerstin och jag ringde efter ambulans.

Och när vi kom till sjukhuset blev det omedelbar inläggning på hematologen, hans “gamla” avdelning. Att njurarna hade börjat lägga av var det första de såg. Jag pratade med en läkare, som sa till mig att jag inte skulle ge upp, att pappa “lurat” dem tidigare. Men jag såg ju… Han hade blödning i magen nu också. Och fem dagar senare slutade han sitt liv.

Sista dagen var han inte kontaktbar längre. Kerstin och jag var hos honom. Kerstin var på toaletten, när jag kände att han var på väg. Jag förstod att han nog var rädd att Kerstin skulle ha svårt klara av vara närvarande och ändå släppa taget, så jag sa till honom: “Vänta tills Kerstin kommer tillbaka. Hon klarar det”.  Då kände jag en svag tryckning från hans hand. Så kom Kerstin in på salen, och hon tog hans andra hand. Strax efter spred sig ett leende i hans ansikte, och han sa min mammas namn. Jag frågade om mamma var här och han tryckte min hand. Sedan drog han sina sista andetag. Leendet fanns kvar även efter att han lämnat kroppen. Det var ett väldigt vackert ögonblick, trots att vi förstås var väldigt ledsna.

När Kerstin och jag gick ut i korridoren, mötte vi den kvinnliga överläkaren. Hon sa då till mig, att “genom din pappa, så har vi på avdelningen lärt oss något väldigt viktigt, och det är att det inte är vi läkare som helt säkert kan säga när ett liv ska ta slut”. Detta betydde så mycket för mig, och det har jag aldrig glömt.”

Nästa inlägg, fredag 12 februari, kommer vi berätta om hur Erik gör sig påmind även efter sin död

Fortsättning på “En berättelse om kärlek, om känslor, om livet och om döden, genom Erik och Kerstins historia“.

Annmari: Min pappa dog när han och Kerstin varit tillsammans i sju år. Om hans sista tid kommer vi att återkomma vid ett annat tillfälle. För där finns det också mycket att berätta om. Men just nu väljer vi att berätta Kerstins historia.

Vi fick ytterligare sju år tillsammans med Kerstin efter pappas död. Och vi kom på något vis ännu närmare henne efter att pappa dött. Vi pratade i telefon varje dag, och vi träffades ofta.

Hannah: Genom åren fick jag och Kerstin en mycket nära relation. På min födelsedag hade vi en tradition att bara hon och jag gick ut på stan och shoppade födelsedagspresenter åt mig. Fördelen var inte bara mysfaktorn, utan att hon tyckte jag var fin i det mesta jag provade, så det blev många presenter. Och sen gick vi och fikade, och hade en alldeles egen stund. När jag konfirmerade mig döptes jag också (då jag inte var döpt som baby), och då blev min låtsasmormor Kerstin dessutom min gudmor.

Annmari: Men så kom det en dag, då Kerstin berättade att hon fått bröstcancer, båda brösten var angripna. Det kändes så ledsamt. Väldigt snabbt blev det operation. Jag var med henne till sjukhuset inför operationen. Kerstin hade alltid varit rädd för att gå till doktorn, och var nu “övertygad” om att hon inte skulle vakna efter operationen. Jag följde med ända fram till operationssalen, och jag ska aldrig glömma hennes blick innan dörrarna slog igen.

Nästa morgon ringde hon mig alldeles glad, hon hade överlevt och satt nu och åt frukost. Under drygt ett år mådde hon bra. Flickorna och jag umgicks mycket med henne. Tiden blev extra dyrbar nu, då vi visste att tiden tillsammans skulle komma att ta slut än vi tidigare trott. Vi sprang på stan, och Kerstin bjöd på lyxiga luncher på de bästa av restauranger.  Jag kommer speciellt ihåg en sommardag, då vi efter läkarbesök på Radiumhemmet åkte ner till Stallmästargården för att inmundiga något gott. Innan vi gick in satte vi oss först en liten stund på en bänk i solen, och väntade på att bli hungriga…

Efter ett drygt år svimmade Kerstin en dag, och det visade sig att hon fått metastaser i hjärnan. Det krävdes viss övertalning, att hon skulle låta doktorn med strålkniv operera bort tumören. Operationen blev av och gav oss mer tid…

Hannah: Kerstin och jag hade ett väldigt starkt band, och jag saknar henne än idag. Mot slutet av hennes liv, då hon på grund av bröstcancern fått lymfödem i ena armen hade svårt med kraften, brukade jag gå ut och handla åt henne. Minns speciellt då alla andra nära var bortresta i Grekland, och det bara var jag, som var där för henne. Kerstin gillade precis som jag kolsyrat vatten, och jag minns hur jag släpade de tunga kassarna med mineralvatten. Jag fick stanna och pausa var femte meter för att vila armarna. Sen fick jag öppna flaskorna och skruva på korkarna lite löst så hon skulle orka öppna dem. Men jag tyckte synd om henne, att en del av kolsyran skulle sippra ut. Efter handling och lite andra bestyr, så fikade vi och småpratade. Jag är så glad att vi fick den tiden ihop. Och vi hade så roligt trots att hon var sjuk och trött. Att bara vara tillsammans var det viktigaste.

Annmari: När Kerstin började bli tröttare och inte orkade gå så långt, så började vi med “bilpromenader” istället. Kerstin fick bestämma vart hon ville att vi skulle åka, och det gjorde hon. Vi for runt till platser, som varit betydelsefulla för henne, såsom till sommarstugan på Ekerö, som hon sålt tio år tidigare. Stugan som funnits i hennes familj sen hon var barn. Ja, vi följde Kerstins minnesallé både i och utanför Stockholm, och vi även åt och fikade oss igenom Stockholms allra finaste restauranger och caféer. Ställen som Kerstin velat gå till, men inte riktigt unnat sig tidigare…

Sjukdomen började göra sig alltmer påmind. Hon fick upprepade lunginflammationer. Och en dag när vi skulle hem till henne för att äta hummer som hon hade i kylskåpet, så var hon väldigt medtagen. Vi fick närmast tvinga henne att följa med till sjukhuset. Hon förstod nog att läkarna inte skulle släppa hem henne igen, och hon skulle ju ha gäster om några dagar.

Det visade sig vara en ny lunginflammation, och hon blev genast inskriven på Radiohemmet. Kerstin protesterade vilt, hon hade inte tid. Hon berättade för mig att hon bjudit arbetskamrater hon inte sett på över tio år, och jag förstod hur viktigt detta var för Kerstin. Så jag fick en idé… skulle det möjligen gå att ha festen på sjukhuset…?

Så jag bestämde mig för att undersöka den saken. Och ja, den underbara personalen på sjukhuset bejakade detta. Kerstin blev själaglad, och tillsammans började vi planera. Kerstin ringde sina vänner och berättade att det var en ny plats för festandet. Och jag inhandlade allt vad Kerstin önskade bjuda på. Smörgåstårta, kakor, vin och mineralvatten. Det kändes så fint att få vara hennes förlängda arm och uppfylla hennes önskningar så gott det gick. Hämtade en fin duk och ljus hemma hos henne, och dukade sen fint i dagrummet. När gästerna så kom med blommor och choklad var det en lycklig värdinna som tog emot.

Det pratades förstås gamla minnen, men också mycket annat, det var en del allvarliga samtal, men med humorn närvarande och skratt som spreds ut i korridoren. Kerstin bjöd alla förbipasserande doktorer och sjuksköterskor att smaka. Bredvid Kerstin stod droppstången, som Kerstin presenterade som sin “fästman”.
Festen kom att bli den sista dagen som Kerstin orkade sitta uppe. Men det var en lycklig dag, som fortfarande är tydlig i mitt minne.

Så var det hummern som väntade hemma i Kerstins kyl. Den åkte jag och hämtade och i köket på avdelningen fick jag fixa iordning den. På Kerstins önskan hade jag köpt ett riktigt dyrt och fint vin. Kerstin halvlåg i sängen och smuttade lite på vinet och tog några bitar hummer. Det var inte mycket hon fick i sig, men både hon och vi som var hos henne njöt av denna värdefulla stund.

En dag på sjukhuset sa Kerstin: “vet du Annmari, jag har aldrig haft påslakan. Skulle du kunna åka och köpa det åt mig?” Hon visste ju att hon förmodligen aldrig skulle komma hem igen, men nu hon ville “ta igen” sånt hon kände hon missat. Även något som detta att köpa påslakan, som kan kännas ovidkommande, om man inte tänker efter vad det egentligen handlar om.

Kerstin hade läst att det fanns en liten butik någonstans i Stockholm med egentillverkad choklad och geléhallon, som drottning Silvia älskade. Så Kerstin bad mig åka och köpa en påse geléhallon till henne. De var verkligen goda och Kerstin bjöd på dem till alla som kom in på rummet. Själv åt hon inte så många.

Kerstin hade två mycket nära vänner, Tora och Gunnar, som bodde nere i Blekinge. Där Kerstin hade ett litet sommarhus på Jordö. Tora och Gunnar visste att Kerstins tid nu var starkt begränsad, så de hade bilat upp till Stockholm för att besöka henne. Kerstin var så glad för det och hon bad mig köpa några lyxiga smörgåsar. Så satt vi där tillsammans med vännerna, och Kerstin var på ett strålande humör. Gunnar var en duktig sångare och han fick av Kerstin en lite speciell önskan. Det var så att han hade skrivit en sångtext med en refräng ungefär så här “det är så härligt att va’ på Jordö, som jag älskar så”. Så nu Gunnar vill jag att du sjunger den, men du ska sjunga: “Det är så härligt att va’ på KS, som jag älskar så”. Gunnar blev något obekväm, då det fanns en till patient på salen. Men till slut tog han mod till sig och sjöng, efter att med glimten i ögat blivit lite” utpressad” av Kerstin: “du kan väl inte neka en döende henne sista önskan.”

Här slutade Kerstin mer eller mindre att äta över huvudtaget, och efter 40 dagar lämnade hon lugnt jordlivet.

Kerstins sista tid visade så många saker, att ingenting är för sent och att man kan “ta igen” det man känner man missat. Kanske på ett litet annat vis, men ändå göra det man kan efter sina nya förutsättningar. Och också att hon tittade tillbaka på sitt liv och på något vis sa adjö till det som varit.

Kerstin berättade för mig att hon tidigare i livet tänkt, att hon inte tänkte bara ligga och invänta döden, om hon blev svårt sjuk. Hon hade tänkt ut, att i så fall, så skulle hon lägga sig i badet med sömntabletter och vin… “Men du ser här Annmari, här ligger jag nu slangar överallt, och det är faktiskt okej. Sånt är svårt att föreställa sig i förväg”.

Sjukdomstiden gav så mycket av liv och glädje. Hennes underbara humor fanns med ända till slutet. Vi minns för alltid hur roligt vi hade, trots att vi visste att vår tid tillsammans snart skulle ta slut. Tiden var dyrbar och vi tog vara på den.

Vi saknar Kerstin väldigt mycket, men vi vet att hon är med oss, och Hannah har sett henne flera gånger vara här på besök.

Något av det allra sista Kerstin sa till mig var: “Tror du att pappa spelar golf i himlen?” “Ja, det gör han säkert”, svarade jag. “Då ska jag gå caddie åt honom”.

Det var några år efter att min mamma dött, som min pappa Erik blev inbjuden på middag till sina närmaste grannar, Karin och Torgny. Värdparet hade skrivit ett testamente och ville ha detta bevittnat. Förutom pappa var en kvinna, vid namn Kerstin, inbjuden. Kerstin hade varit vän med Karin och Torgny ända sedan tonåren. Pappa och Kerstin var alltså nu inbjudna med tanke på testamentet, och utan andra baktankar.

Dagen efter middagen pratar jag med pappa i telefonen, och jag kan inte undgå att höra hur “förälskat” han pratar om denna Kerstin. Jag blev glad för hans skull … och också, i ärlighetens namn, lite nyfiken. Så när pappa efter några veckor undrade om jag kunde tänka mig att hjälpa honom att bjuda igen, och ordna en middag för grannarna och Kerstin, svarade jag raskt ja. 🙂

Dagen för middagen infann sig och jag och mina döttrar var med när gästerna anlände och en liten stund efter. Det behövdes ingen längre stund, för att upptäcka att det “slog gnistor” mellan Kerstin och min far.

Så efter några dagar frågar jag pappa om han och Kerstin skulle ses igen. “Visst vore det trevligt, men tänk om hon inte vill det”, säger pappa. Pappa var då 70 år! Efter lite påtryckning tog han dock mod till sig och bjöd ut henne, och hon sa ja…

Under ett par månader träffades de lite “i smyg”. När Kerstin var på resa i Spanien med Karin och Torgny, hade hon fortfarande inte berättat för dem, att de blivit ett par. Hon berättade sedan för mig att hon i Spanien hade skrivit ett kort till pappa, och när hon la kortet på lådan sa hon retsamt “gissa vem det var till”.

Kärleken växte och växte, och både jag och mina döttrar var så glada att ha fått en “låtsasmamma” och en “låtsasmormor”.

Hannah: Jag har inte så många minnen av min mormor. Hon dog redan när jag var fyra år. Så när morfar träffade Kerstin blev hon genast min “låtsasmormor” och snabbt en del av familjen. Jag och min syster älskade vår morfar så mycket, han var både en stor trygghet och en “lekfarbror”, två i ett 🙂 . Vi hade honom lindad runt våra lillfingrar. Men med Kerstin fick vi nu en också mormorfigur.

Jag minns att jag tyckte så synd om mamma, som inte hade några syskon (då jag var glad att ha min syrra). Så jag frågade mamma, om morfar och Kerstin skulle skaffa barn nu, så att hon äntligen skulle få ett syskon? 🙂 Så blev det förstås inte, då även om kärleken är densamma när den än träffar en i livet, så finns det ju ändå den biologiska klockan. Kerstin var då 63 år. Men vi hade ju redan en komplett familj, så det gick ingen nöd på oss.

Annmari: Det var så underbart att få vara delaktig i kärleken mellan pappa och Kerstin, och få se att känslorna är desamma oavsett ålder. Min pappa var en obotlig romantiker, och han älskade att skriva. Så på våren ett halvår efter att han träffat Kerstin skrev pappa en dikt till sin käresta… Men när han väl postat brevet med dikten i blev han livrädd… och vad gjorde han då? …Jo, han skickade ett litet tillägg, där han erbjöd henne att slänga dikten om hon så ville.! Vilket hon förstås inte gjorde. 🙂 Och det gjorde hon rätt i. Eller vad tycks?

“Som när solen bryter fram genom dimma och dis,
Och ger värme till allt som finns till.
Så kom du till mig, och det var på nåt vis,
som om världen och tiden stod still.

Men det gjorde den inte, det blev vår igen,
när den iskalla vintern försvann.
Och den sol som då lyste, lyser lika klar än,
Förstå det, gör det, den som kan.”

En dikt som jag läst både på pappas och på Kerstins begravningar, för att visa på hur lyckliga de var, och att kärleken inte har någon åldersgräns.

De hade väldigt roligt tillsammans, och de berättade för mig hur de ibland, när andan föll på, kunde ta sig en svängom i köket till tonerna från en transistorradio. Kerstin berättade för mig några veckor innan hon dog, att de ibland när de kände för det, kunde gå sjungande hand i hand ute på stan.

Genom deras kärlek lärde jag mig att se, att vi är likadana inuti livet igenom. Där är vi inte gamla även när kanske passet visar en högre ålder … bara kanske lite mer mogna. När min pappa något år innan han dog blev intervjuad i en tidning, och de frågade honom om hans ålder, så svarade han: “något över 30”. 🙂

En dag stod min pappa nere på en gräsplan och övade några golfslag. En liten kille i sex eller sjuårsåldern gjorde honom sällskap, och de hade roligt tillsammans. Då kommer Kerstin gående mot dem… pojken ser henne och säger då till pappa: “nu kommer din mamma, du ska nog hem och äta”. Pojken och pappa var då lika gamla. 🙂

Något som Hannah och jag pratat om nu är hur deras möte illustrerar hur allt viktigt sker “i rätt tid”. Kerstin var alltså nära vän med Karin och Torgny, och hade följaktligen varit på besök hos dem många gånger. Aldrig hade pappa och Kerstin sett varandra då. Men några år efter min mammas död var det dags… Om de hade träffats tidigare hade de förmodligen inte blivit lika kära på nämnda middag.

Pappa och Kerstin fick bara drygt sju år tillsammans, ändå hann deras kärlekssaga innehålla så mycket. Som om ett helt liv komprimerades på dessa sju år.  Vi har tidigare varit inne på detta, om hur tiden oavsett om den är kort eller lång kan innehålla lika mycket. Som pappa faktiskt skrev i dikten till Kerstin var känslan att stannat upp.

Jag är så tacksam och glad över, att min pappa var så öppen med mig om sina känslor för Kerstin. Och sedan den dag då pappa lämnat jordelivet, berättade Kerstin en massa om sina känslor och tankar då hon mötte pappa. Och hon berättade om vad de hade upplevt tillsammans, och hon blev så glad när hon hörde vad pappa berättat från sitt håll. Det känns fantastiskt för mig att ha fått vara med på deras resa.

I vårt nästa inlägg 5 februari fortsätter vi att berätta om Kerstin, och om hur hon säger adjö till livet bit för bit.

Teckningen här ovan illustrerar “tecknet” Ylva berättade om i inlägget från 22 januari, Längre ned pratar vi lite mer med Ylva om hennes sorg och om hennes tips för andra i sorg eller i möte med sörjande, utifrån de erfarenheter hon har.

Änglarna förtydligade ju i förra budskapet, att det inte bara finns lika många sätt att sörja, som det finns människor, utan att vi dessutom var och en sörjer olika för olika personer och relationer vi förlorat. Funderar lite på mina egna sorger… Då min mamma (Hannahs mormor) dog, skedde detta plötsligt. Jag har berättat om hennes död i “Besök från himlen“. Jag ramlade rakt ner i chock och sorgen var omdelbar och påtaglig.

När min pappa (Hannahs morfar) dog tio år senare efter några års sjukdom blev jag fruktansvärt ledsen, och det gjorde fysiskt ont i kroppen.  Han stod mig och mina flickor mycket nära. Men ganska snart blev något annorlunda i denna sorg. Jag var vid tidpunkten för pappas död väldigt “klar över”, att pappa fortfarande “fanns med”. Jag och både Hannah och hennes syster fick många “tecken” på det, vilket vi kommer återkomma till vid ett annat tillfälle.

Pappa och jag hade pratat mycket om livet – döden, han hade haft nära-döden-upplevelse. Jag hade läst mängder av böcker på detta tema. Och det var som om han inte var död. Allt detta på något vis “lurade” mig bort från den viktiga “vanliga” sorgen och saknaden av, att han faktiskt inte längre var fysiskt närvarande. Det var nog först ett år efter hans bortgång, som jag plötsligt förstod hur jag tappat bort sorgen och hur ledsen jag faktiskt var att pappa var död, och då kunde sorgen komma ikapp mig.  Först då började mitt sorgearbete på allvar. Jag hade ju då inte hunnit lära känna “Hannahs änglar” 🙂 , annars hade de hjälpt mig att förstå att jag gått lite vilse… Det, som de är så noga med, att det är lika viktigt med det jordiska som det himmelska. Balans, balans, balans. Och när jag väl hade sörjt färdigt att han var död, så kunde jag känna att den kontakt jag nu hade med honom, den kunde jag aldrig förlora och den har vi kvar.

Barn har ju ofta en naturlig inställning till liv och död. Häromdagen pratade jag med mina mig närstående 7-åriga tvillingar. De pratade om att farmor var död, men att de inte gråtit så mycket över det, men att de saknade henne mycket och var ledsna. De berättade också att de “visste” att hon fortfarande finns med och att hon är frisk nu. Detta är ju precis vad änglarna säger, att det är viktigt att sakna människan i kött och blod, den vi inte kan krama eller “leka” med mer. Men det är en självklarhet för dem att hon är med dem i vardagen. Barn har oftast inte hunnit förlora kanalen till andra sidan.

Ja, Ylva vi skulle vilja ställa några fler frågor till dig nu…

Om du skulle försöka kort sammanfatta vad som varit det mest betydelsefulla stöd du fått från familj och vänner under denna tid… Vad skulle det då vara?

“Förutom mina barn, min särbo, några få familjemedlemmar, har en handfull nära vänner följt mig på min sorgeresa, min bearbetning. Jag har aldrig inför dem behövt försvara min sorg, de har aldrig ifrågasatt den, de har förstått att möta mig där jag just nu befinner mig. Dessa människor är de absolut viktigaste i mitt liv. Tveklöst. Och jag är mycket rädd om dem. De har också förstått, att sorgen inte avhandlas under en viss tid. 3 år, 6 år, 10 år 20 år. Spelar ingen roll. Man sörjer så länge man sörjer. Men i och med att jag har kunnat vara mig själv med dem, så har de också fått se mig skratta, vara glad och skämta. ”

Vad har du saknat? Hur skulle du önskat att din omgivning hade bemött dig? Har du några råd att ge till oss andra då vi möter en person i svår sorg?

“Jag hade under de första ca 4 åren önskat, att fler i min närmaste omgivning hade förstått värdet av, att de bara fanns till och bara lyssnade. Jag hade behövt älta det trauma jag upplevt många, många gånger, för flera. Sätta ord på det fasansfulla jag upplevt. Det enklaste kan vara det svåraste. Konsten att ha tålamod att lyssna.

Jag hade önskat att fler inte varit så rädda för att “störa mig, riva upp såret, göra mig ledsen”. Jag var redan så ledsen. Jag blir ju inte mer ledsen bara för att jag talar om sorgen, olyckan och Åke.

Rådet är, var inte rädd för reaktionen hos den person som har sorg. Lyssna utan att döma. Och ibland kan en stor, varm kram också vara förlösande och släppa fram tårarna.”

När man är i kris och mår dåligt är man ofta extra känslig för hur man blir bemött. Du har också berättat lite om att du kunde skälla ut någon som sagt “fel” saker. Berätta gärna lite mer om det.

“Att ilskan var så närvarande i sorgen kunde jag inte föreställa mig. Det första året var stödet från familj, släkt och vänner stort. Och första året är så kaotiskt att man inte kan ta tag i relationer vid den tidpunkten.

Besvikelsen över vissa människor har hos mig även skapat en ilska. Hur kan de inte förstå? Reaktionen är lika stark som den förlust man gjort. Det vore väl än märkligare om jag INTE reagerade starkt!!

Att sörja tar enorm energi. Man är trött, orkar inte delta i olika saker, man värjer sig för ytligheter och gnäll över ingenting.

Jag har någonstans hört ett talesätt som lät ungefär såhär; “Efter kriget kan ett sprucket glas få tårarna att rinna.”

Precis så har jag upplevt de närmaste åren efter Åkes död. Att det kunde räcka med små motgångar för att sorgen och ilskan skulle explodera. Det kunde vara att någon sagt någonting med fel betoning, att man har gjort sig illa fysiskt på något sätt, att något hemma går sönder eller att tvättmedlet är slut när man tagit en tvättid. Man har helt enkelt inga känslomässiga marginaler. Det har jag mer av idag. Jag har framförallt mer ork att stötta mina barn i deras sorg. Kan helt lägga min egen sorg åt sidan då.”

Om du själv möter en person, som befinner sig i sorg, bemöter du då den personen annorlunda nu än du gjorde innan din svåra sorg?

“Jag har idag förstått att alla inte hanterar, sörjer som jag gör. Alla har sin väg. Alla gråter inte lika mycket inför andra, men är lika ledsna för det.  Något år efter Åkes död förlorade en bekant sin hund. Hon var så ledsen och förtvivlad. Någonstans inom mig blev jag upprörd. “Om hon bara visste vad jag gick igenom.” Ändå var jag ju inte så känslokall att jag inte gav henne en kram. Jag kan rent intellektuellt förstå, att bandet till ett djur kan vara väldigt starkt, men jag kan aldrig se att man kan jämställa sorg efter ett husdjur och en nära familjemedlem. Som sagt, efter ca 2 månader hade hon köpt en ny hund…

Idag vet jag att man måste möta en människa i sorg precis där den befinner sig. Att de kanske upplever sin största förlust i livet just då.”

Om du skulle kort sammanfatta hur livet är nu, det yttre livet och inom dig. Vad kommer till dig då?

“Jag har svårt för förändringar. Mitt liv tog en sådan brutal vändning, att jag fortfarande vill ha det yttre oförändrat, en fortsatt trygghet i min vardag. Förändringar i livet kommer vare sig vi vill eller inte. Ca ett år efter Åkes död flyttade hans bror utomlands för att plugga. Han kom hem ibland, men sammanlagt var han borta 5-6 år. Och det kändes som om jag förlorade honom också. Och min dotter har precis flyttat. Därför är det skönt att jag inte haft andra förändringar, bytt jobb eller flyttat.

Jag har dessutom märkt att jag inte är rädd för att säga ifrån, att jag inte bryr mig om vad andra tycker i större utsträckning. Inom mitt yrke har vi ibland att göra med berusade, otrevliga personer och med personer som snattar. Inför dem är jag totalt orädd. Har inga problem med att konfrontera dem. Det gjorde jag inte förut.

Gällande mitt inre så känner jag mig själv mycket bättre. Vet mina styrkor och mina begränsningar.

Har med hjälp av kontakten med Annmari och Hannah fått någon slags tro. Änglatro? När jag känner mig vilsen brukar jag tänka på olika budskap jag fått från änglarna. “Du är ledd”. “Du befinner dig i livet precis där du skall vara och allt kommer i rätt tid”

Jag tror starkt att vi inte vet och ser allting. Att vårt undermedvetna talar till oss mer än vi anar. Jag kommer att fortsätta resan i mitt inre och jag vet att Åke är med mig hela tiden.

Fler “tecken”…

Innan vi fortsätter här vill jag återkomma till det, som både Ylva och vi tidigare nämnt. Att när Greger ringde mig och förmedlade kontakten med Ylva och sa hennes efternamn, så “klickade” det till i mitt minne. Jag kom ihåg Åkes dödsannons och såg den i mitt inre. Detta var lite anmärkningsvärt då det vi inte har någon dagstidning, och det därför inte är så ofta jag läser dödsannonserna. Och det är ju inte heller så, att jag då aktivt memorerar annonserna. Men Åkes annons kom jag alltså ihåg…

Detta berättade vi för Ylva när vi sågs och vi tyckte alla tre det, att det var speciellt… Sedan kanske ett år senare hade Ylva med sig ett minnesalbum om Åke. Och när hon visade oss det fanns annonsen där… Då sa jag lite dröjande…”I min minnesbild var annonsen lite smalare…” “Var det kanske den där?” sa Ylva och visade en annan annons från en annan tidning. Och ja, precis så såg den ut i min minnesbild. Och då blev detta ännu mer speciellt!

Vill du ge några fler exempel på “tecken” du fått från Åke, Ylva?

“En eftermiddag i december samma år som Åke dog, tog jag fram elektriska ljusstakar. Barnen hade fått varsin när de var yngre. Nu ställde jag Åkes ljusstake i ett av fönstren. Den lyste mycket svagt och en lampa var helt trasig. Jag bytte den. Men nu lyste ljusstaken inte alls. Jag grubblade inte mer på det utan tänkte att, ja, det var väl inte så konstigt att den slutat fungera. Den dog samtidigt med Åke. Men så en annan kväll står jag vid samma fönster och tittar ut. Plötsligt tänds hela ljusstaken! Jag började småskratta och min särbo undrade vad som var så roligt… Det roliga var att Åke meddelat sig igen.”

“Min mamma kom och besökte mig lite då och då. Hon var då mer förberedd på, att skulle vi umgås så måste det vara på mina villkor. Många tårar föll och vi åkte till Åkes grav varje gång med blommor. En gång blåste det kraftigt och vi hade köpt snittblommor som låg inlindade i papper. Runt gravstenarna finns det låga rader med buskar. När vi skulle ge oss av kunde vi inte hitta det tunnaste papperet man packar in blommor i. Vi går mot bilen och när vi kommer längs gången ser vi att pappret blåser jämte gången. Det liksom rullar iväg mot utgången, liksom visar oss vägen ut från graven. Min mamma och jag tittade på varandra och log. Vi kände båda att Åke hade visat oss vägen ut. Ville kanske visa att han finns överallt och inte är knuten till graven.”

 

 

“År 2013 frågade Annmari och Hannah om jag ville delta i en seminariegrupp på sex personer. Vi skulle samtala kring livets stora och små frågor. Visst ville jag det! Vi träffas ca 6 gånger per år, i en lokal som ligger på Surbrunnsgatan. Lokalen ligger vägg i vägg med husets gavel. Gaveln är en stor putsad yta, utan fönster och med en garagenedfart. En eftermiddag när jag är på väg till mötet får något mig att tvärnita vid husgaveln. På denna gavel har någon sprayat Åke med stora, röda bokstäver! Jag blev helt förbluffad. Hur stor är chansen idag att någon klottrar ned namnet Åke? Jag sprang in och hämtade Annmari och Hannah och tog dem med ut till väggen. Mungiporna åkte upp på oss alla tre!”

Tack kära Ylva för att du har velat dela med dig av dina innersta känslor i din svåra sorg, allt från olyckan och vägen fram till hur livet ser ut idag! Vi återkommer till dig underhand…

Vi kommer fortsätta ytterligare en tid att behandla tema livet – döden, och vi vill nu bjuda in dig, som läsare att höra av dig till oss, att berätta om egna erfarenheter av någon form av sorg, eller erfarenheter av olika “tecken” eller” oförklarligheter”. Eller om du har några undringar eller tankar på detta tema, som du vill dela med dig av.

Du kan nå oss antingen genom att mejla via “Kontakt“. Kanske finns det intresse att träffas i grupp, ett möte eller flera? Varmt välkommen!

Vi tackar Ylva för hennes starkt berörande berättelse om Åke, om hans död, om chocken och den ofantliga sorgen den närmaste tiden efter olyckan. För nytillkomna läsare rekommenderar vi att gå tillbaka och läsa inläggen från 15 januari, 19 januari och 22 januari.

Vi lämnar inte Ylva här, utan vi fortsätter följa henne, men nu lite mer i dialogform, om hennes väg fram till idag, 2016, åtta år efter Åkes död. Detta i förhoppning att hennes erfarenheter ska kunna vara till hjälp för andra i sorg, och att vi andra kan få tips hur vi bäst kan bemöta medmänniskor i sorg.

Det vi nu i några veckor ägnat oss åt här på bloggen är det ofantligt svåra att förlora sitt barn. Men det här med sorg är ett mycket vitt begrepp, och vi vill belysa även andra typer av sorg. Det är bra om vi människor inte jämför och värderar sorger, varken egna eller andras. 

Det finns både skillnader och likheter med, att sörja en ung som en gammal människa. En del förstår kanske inte att det ofta är förenat med en stor sorg, även då en mycket gammal förälder dör. Detta kan också komma som en överraskning för den sörjande själv.  Det är på ett annorlunda vis, än att mista en ung närstående. Men något som då kan vara extra svårt, och som man kanske först inte förstår är, att man då haft sin nära under en mycket stor del av sitt liv och hela vuxenlivet hittills. Så på något konstigt vis, kan det kännas som om man blir tvungen att bli vuxen en gång till, trots att man kanske då är över sextio år. Och en ytterligare aspekt som nu tillkommer, är att man ofta än mer tänker på sin kommande död. Man är “näst på tur”.

Att förlora sin partner efter långt liv tillsammans, kanske sextio år, kan kännas som att förlora en del av sig själv. Vid dessa förluster av sin livspartner är det inte ovanligt, att den sörjande själv dör inom ett halvår. Men här talar vi alltså om mycket gamla människor.

Sorg handlar inte bara om dödsfall. Det är också en sorg när en relation tar slut, kärleks- såväl som vänskapsrelation. Det är en sorg när man tvingas lämna ett jobb man tycker om. Och det kan innebära en sorg vid en flytt och även när barnen flyttar hemifrån.  Kroppen reagerar automatiskt på förlusten, och förutom den psykiska reaktionen sätter sorgen igång kroppliga reaktioner. Det blir ett stresspåslag, som kan leda till ett sämre immunförsvar, och också ge liknande symtom som vid panikattacker, svårigheter att andas, hjärtklappning m.m.. Dessa symtom blir olika starka beroende på hur stor förlusten känns, och även hur ens eget grundmående är.

Vad många kanske inte tänker på är, att även positiva förändringar kan utlösa både sorg och kris. En sådan kris kan då komma som en överraskning.  Även om man välkomnar något nytt, så innebär det att man lämnar något annat, som går förlorat.

Innan vi pratar vidare med Ylva frågar vi vad änglarna har att säga om “Sorg”.

Ä-post (se Hannahs förmåga)

“Enligt psykologin sörjer ni i faser, som anses vara mer eller mindre isolerade. Först får ni entré till chockfasen, där ni ej vill, kan, eller har möjlighet att ta in och förstå förlusten av er nära. Denna fas är som sagt “entrén” in, och den upplevs av er alla. Men för att våga ta in och förstå förlusten, så behöver ni ta in sorgen redan här. För sorgen är vägen, att orientera sig i vad som skett, att läka i sin egen takt.

Nästa fas, reaktionsfasen, är lika varierad, som det finns variation av människor. Alla känslor är tillåtna, ilskan över att ni drabbats och viljan att försöka hitta en mening i det som skett går hand i hand. Men ni kan inte se en “mening”, så länge ni ej accepterar att det svåra skett. Vad vi önskar är, att ni hittar en tro, att trots ni ej ser en mening, ej kan se, ej bör se, ej tycker att det är okej, överlåter det till “universum”, att någonstans i livsplanen fanns detta med. Det är något som vävts in i ert livsmönster, ni må inte förstå varför, men acceptera att trots att ni ej kan se en mening, så finns där en plan.

Men sorg är att vara mänsklig, att tänka på förlusten här och nu, den levande människan ni förlorat. Men ändock hålla öppet, att någonstans där ute finns en plan, som är oförståelig här och nu. I bibeln står det “Herrens vägar är outgrundliga”, de Gudstroende tänker att Gud verkar, och vi må ej förstå, men det vi vet är, att planen är större än vi. Det är en del av den kyrkliga tron, som är värd att beakta.

Fasen för nyorientering och bearbetning är enligt teorin den sista. Det är där ni hittar tillbaka till ett “så kallat” liv. Det är ett annorlunda liv utan er älskade, men det kan ändock bjuda på andra trevliga människor, stunder, intressen, och vardagen blir en ny vardag.

Men vad vi kan se, så separerar ni aldrig dessa faser, det är omöjligt och därav ej eftersträvansvärt. Det finns lika många olika sorger som det finns människor, och dessutom sörjer varje människa i sig olika för varje förlust. Så sorgens ansikten är till och med fler än själarna och människorna. Bandet mellan er och den ni förlorat påverkar er på ett vis, som ingen annan människa helt och hållet kan förstå.

När syskon förlorar sina föräldrar, ser sorgen olika ut för var och en av dem. Ty de är olika personer och deras relation till föräldrarna är olika.

Ofta när ni sörjer en ny förlust, så väcker det upp sorgen också av gamla förluster, vilket lätt intensifierar sorgen. Om ni dessutom lägger krav på er att sörja “rätt”, så kan det leda till att ni trycker ner er själva och er sorg, eller kanske ha synpunkter på någon annans sorg. Det är lätt att göra men ej rätt.

Det finns inga rätt och fel i sorgen. Om det vore så svart och vitt, så skulle inte sorgen vara så skrämmande. Men sorgen är en känsla som väller över er likt en svallvåg, för att då och då ebba ut och sedan komma tillbaka med full kraft igen.

Sorgen är aldrig statisk. Trots att vissa säger, att den och den har “fastnat” i sin sorg, så är det inte hela sanningen. För även de som för andra upplevs ha “fastnat” i sorgen har nyanser och olika känslor i sin sorg.

Tiden läker alla sår sägs det. Men gör den det? En förlust av en viktig person i livet är något ni alltid bär med er. Såret är där, men det som läker er är att leva ändå.

Det finns många “krav” i sorgen. En del säger: “du får inte gråta för mycket, för då blir det för jobbigt för din nära som dött, och som då får svårt att komma vidare. Eller så känner du: “jag måste visa att jag sörjer varje sekund, annars är det som om jag inte älskat min kära”. “Eller om jag skrattar och har kul igen, så visar det, att förlusten är överkomlig”.

Allt detta gör att era krav på att sörja “rätt” ökar. Vad vi kan säga är, släng bort alla krav. Att ni älskar den ni sörjer, det vet ni, och hur länge och hur intensivt ni sörjer är inte ett kvitto på hur stor förlusten är. Om ni så sörjer ett helt liv eller en mindre tid, så kan kärleken vara lika stark. Men vad som läker är, att ni accepterar det “nya normala”, den nya vardagen och lever i den. Det ger er en annan typ av sorg, än den när ni ständigt önskar att den döde skall leva. För det, det är en omöjlighet, och ingen sorg eller kärlek kan framkalla denna önskan.

Hur ni än sörjer, vet er älskade, att ni älskar dem. De kan vara glada, även om ni är ledsna. de fastnar ej limbo, för att ni ej vill släppa taget. De “lever” ändå. Det de dock önskar, det är att ni också ska leva, trots förlusten och sorgen, och hitta lycka igen. Men hur ni gör varken hindrar eller hjälper den döde på dennes väg.

Så var den ni är och sörj så ni gör. Och acceptera att sorgen är en kontinuerlig känsla, som likt tidvattnet har ebb och flod, men att veta att när sorgefloden forsar in, så ebbar den snart ut igen, och ni har då läkt en bit till. Sorgen är unik, men att sträva efter att leva i acceptans, och med en nyfikenhet på resten av ert liv är eftersträvansvärt för var och en av er. Livet behöver leva vidare genom er. Så lever även minnet av er nära med er.”

Nu när vi läst änglarnas ord om “sorg” vill vi återuppta kontakten med Ylva nu i dialogform.

Om vi tittar på ä-posten här ovan om sorg. Vad känner du igen dig i här Ylva?

“Sorgebearbetningen går som i vågor för mig. I de stora dragen går man igenom olika faser. Men de går i varandra, man hoppar fram och tillbaka. Ett tag kan jag känna mig som om jag befinner mig i nyorienteringsfasen, i nästa andetag befinner jag mig i reaktionsfasen. För vidden av förlusten tar tid att ta in.

Insikterna avlöser varandra genom åren som går. Redan efter gymnasiet sa Åke att han ville ha barn i framtiden. Så blir det inte. Jag kommer aldrig att få se Åkes barn. Åke dog mindre än 1 år efter sin student. Varje vår när reklamen för studentkostymer kommer, hugger det till i hjärtat. Jag ser honom framför mig i studentkostymen och med en flaska champagne på studentdagens morgon, när jag skjutsade honom till skolan. De enda studentfesterna jag orkat delta i sedan dess, är min sons och dotters. Åke kommer alltid att saknas i alla sammanhang inser jag. Det gör oerhört ont.

Familje- och släktfester vill jag inte längre delta i. Det är för smärtsamt och skulle ta enormt mycket energi, både före och efter. Energi jag vill lägga på annat. Vågorna kommer och går som sagt. Toppar och dalar. Visst kan jag ha roligt, skratta och idag glädja mig åt livet, känna mig harmonisk. Men dalarna kommer i alla fall. Skillnaden för mig idag är att det går längre tid mellan dalarna.

Redan innan Åke dog, var jag medveten om hur lyckligt lottad jag var. Visste vad som kändes viktigt i livet, tog ingenting för givet. Jag förstod att uppskatta livets små detaljer, främst vardagliga saker och händelser som rörde främst mina barn/tonåringar. Få dela vardagen med dem, ta del av deras med- och motgångar. Nu förstår jag än djupare vad som är mest betydelsefullt i livet för mig. Resten behöver jag inte öda någon kraft på.”

Vad hade du för verktyg att klara första tiden?

“När det käraste man har i livet dör, ställs många frågor på sin spets. Har man inte tidigare i livet haft en livskris, inte behövt stanna upp, inte insett vad som är mest betydelsefullt för en själv i livet, vilka relationer som är de värdefullaste, ja då måste man göra det nu. Som väl är, eller hur jag nu ska uttrycka mig, hade jag haft en ordentlig livskris i början av 2000-talet. Det betydde att jag nu, när Åke dog, kunde fokusera på min svåra sorg. Inte på min egen utveckling eller livssituation.”

Hur har relationen till dina andra barn varit/utvecklats under åren efter Åkes död?

“Relationen och kärleken till min andra son och dotter har fördjupats under dessa år. Även om de första åren var oerhört svåra. Vi alla tre sörjde på olika sätt och vi hade svårt att nå varandra.

Samtidigt som jag öppet visade hur förtvivlad jag var, förstår jag idag att det var så jobbigt för dem att se mig ledsen. Jag kunde ibland plocka fram styrkan och lägga undan min egen sorg, och fånga upp dem när de själva gav uttryck för sin sorg och saknad. Det har funnits och finns andra människor omkring dem, som har gett dem stöd genom åren och fortfarande finns där för dem. Det är jag oerhört tacksam för. Jag älskar mina tre barn så att det värker i mitt hjärta. För dem kan jag gå genom eld och vatten.”

I vårt nästa inlägg fortsätter vi intervjua Ylva om sorgebearbetningen både vad som hjälpt henne mest och vad hon hade önskat mer utav av sin omgivning. Och hon berättar om hur livet är för henne nu, både i det yttre och i det inre.

Ylva berättar också om ytterligare några “tecken” hon fått av Åke. Så välkomna att titta in på bloggen igen på fredag 29 januari.

 

Den 6 december 2008 frågar jag änglarna hur jag ska kunna finna en mening i det fullständigt meningslösa?

Ä-post: (se Hannahs förmåga)

“Livets mening är att livet skall bestå. Det du gör här är lika viktigt, som det Åke gör på andra sidan. Ni är ännu nära, vara det alltid. Ett band så starkt kan aldrig brytas. Du finner nu ej tro i det, men det kommer du göra. Varje mening är menad. Varje dag och natt ske det som skall ske. Meningen är att livet skall bestå. Ni lever, ni dör, ni lever, ni dör. Men ni är alltid tillsammans!”

Det faktum att jag kommer, att få fler tecken på Åkes existens och just tron att allt är menat, att det varje dag och varje natt det sker som skall ske, att jag befinner mig i livet precis där jag ska vara just nu, detta har varit det, som skänkt mig den tröst, tillit och hopp som jag behöver. För mig hänger tro och tvivel ihop, men tron har vuxit sig starkare med tiden. Sorgen och saknaden efter mitt barn kommer ändå alltid finnas. Det vet jag. Och i mina mörkaste stunder tvivlar jag på allt. Precis allt.

Någonstans i mitt undermedvetna måste jag vetat om att Åke skulle dö, när det var hans tid att gå. Varför tror jag det? Jag minns tydligt den dröm jag hade natten innan Åke dog. Jag har alltid intresserat mig för drömmar, och när mina drömmar känts extra starka och betydelsefulla, har jag direkt skrivit ner dem. Natten till den 5 december 2008 drömmer jag något som skakar om mig. Jag vaknar med en oroskänsla. Jag har aldrig drömt något liknande varken förr eller senare. I drömmen läser jag i en dagstidning om att min syster har gift sig. Det är en bröllopsannons. Men annonsen är utformad som en dödsannons. Den är tryckt med kolsvart text. En bred kolsvart ram finns runt annonsen, och ovanför det “lyckliga” brudparets namn finns ett stort kolsvart kors. Drömmen är glasklar. Jag behöver inte skriva upp den ens.

I en del kulturer innebär en dröm om ett äktenskap dödsfall i familjen. Två dagar efter Åkes död kommer jag att tänka på drömmen, och jag skriker än mer förtvivlat. Det var ju ett tecken jag fått. Mitt undermedvetna hade ju talat till mig.

Barnens pappa och jag hade ett hus i skärgården under hela barnens uppväxt. Vi fick ett äppelträd av mina föräldrar, när vi köpt huset och Åke var nyfödd. Ett “Åkeröträd”. Vi fick även äppelträd när vår andra son och vår dotter föddes. Träden växte sig bra och starka. Utom Åkes träd. Det spelade ingen roll hur väl vi vårdade trädet. Det växte knappt, och det bar ingen frukt.  Varför? Även detta såg jag nu i efterhand, som ett tecken på det som skulle hända oss.

Åke och hans kompisar dog på trettondagsaftonen. Den är ju förknippad med de tre vise männen, som besöker Jesusbarnet i Betlehem, Kasper, Melker och Baltasar.  I mina tankar har jag sett killarna som de tre vise männen. Därför har Orions bälte, eller de “tre vise männen”, som den också kallas, blivit den stjärnbild, som betytt mest för mig. Så en natt när jag ligger och sover, åker min rullgardin upp med en sådan kraft att jag blir klarvaken. Rakt utanför mitt fönster lyser Orions bälte in i mitt sovrum!! Ett tecken från Åke från andra sidan? Ja, för mig är det så. Jag liksom känner det i magen, min intuition säger mig, att den känslan är rätt. Jag kan bara tolka den på ett sätt.

Tidsmässigt vet jag inte om ett eller två år passerat, när jag bestämmer mig för att börja simma några gånger i veckan. Jag arbetar 60 %, så jag har flera lediga dagar när jag kan gå till simhallen. Jag har hela mitt liv tränat mycket, både professionellt och för välbefinnandet skull. Men just simning har aldrig tilltalat mig. Jag är lite av en badkruka, vågade simma på djupt vatten först när jag var 20 år. Varför väljer jag just detta? Jo, på grund av Åke. Han skulle åka in till fallskärmsjägarutbildning i Karlsborg, bara någon vecka efter sin skidsemester i Jämtland. Därför tog han sim- och dyklektioner sista halvåret han var i livet. Jag ville helt enkelt känna mig nära honom. Vistas där han hade vistats. När jag så motionssimmar en dag, spelar de musik i simhallen. Musiken kan vara väldigt varierad.. Men nu när jag börjar simma spelar de “Nothing else matters” med Metallica. Det var en av de låtar som spelades på Åkes begravning. Och tårarna börjar rinna nedför mina kinder medan jag tar några tafatta simtag.

Musiken är alltså också ett sätt för Åke att nå mig. När min dotter och jag en gång åkte för att hälsa på min mamma och pappa i Eskilstuna satte jag på radion. “Nothing else matters” kommer ur högtalarna. Min dotter stänger genast av radion. Detta är ännu för svårt för henne. På vägen tillbaka gör jag ett nytt försök med radion. Nu spelar de en annan av låtarna från begravningen! Vi stänger av denna gång också. Men jag vet att detta var ett nytt försök att nå oss. Kanske främst min dotter vid det tillfället.

Det som slagit mig är, att tecknen från Åke kommer när jag minst av allt anar det. När jag är som jag är i vardagen.

Skrivet och berättat av Ylva januari 2016.

Ylvas iakttagelse om att tecknen kommer när hon minst anar det, är precis det som vi kunde läsa om i Ä-posten “Tecken från döda anhöriga” i förra inlägget. Att vi inte behöver söka efter tecken, att de kommer till oss.

Vi fortsätter i inläggen framåt att tillsammans med Ylva reflektera över hennes resa genom sorgen, om hennes reaktioner. Vad som varit viktigast för henne. Vad hon hade önskat sig från sin omgivning och som kanske nu kan bli tips för andra, som möter någon som är mitt i sin sorg. Ylva kommer berätta om hur hennes liv ser ut idag, om sorgen och saknaden i nulägets perspektiv. Vi kommer även berätta mer från vårt håll i mötet med Ylva med tyngdpunkt där historierna möts.

Vi kommer vidareutveckla ämnet “tecken”, och vi kommer att prata om erfarenheter egna och andras från dödens närhet. Så fortsätt att följa oss på resan om livet.

Och den som vill är varmt välkommen att kontakta oss och berätta om egna erfarenheter eller komma med frågor eller reflektioner! Det är bara att mejla oss under fliken med “Kontakt” 🙂

Sorg innehåller mycket ilska. Vad, vem skulle jag rikta min ilska mot? Livet? Ödet? Mig själv och de andra föräldrarna, som lät dem åka till fjällen i bil istället för tåg? Efter ca ett halvår går ilskan ut över mina föräldrar. Skriker åt dem, att de sa och gjorde fel saker när Åke dog. Tog upp saker med dem, som jag länge tänkt göra. Allt kom. Jag pratade inte med dem under drygt ett år. Jag kunde inte dela sorgen, med främst min mamma. Jag orkade inte med hennes sorg också. Idag har vi en mycket fin relation, och vi kan dela sorgen och vi pratar mycket om Åke. Hon betyder mycket för mig. Ibland riktade jag ilskan mot människor jag inte kände. Jag tyckte att de på olika sätt agerade felaktigt på något i vardagen, och då skällde jag ut dem efter noter!

Jag återtog kontakten med min psykolog, som jag gått hos i många år på grund av depression och livskris. Det var skönt, för han kände ju mig redan. Vi kunde tala om förlusten och sorgen direkt. Jag berättade för honom, att jag vaknat två gånger på natten vid olika tillfällen, av att någon satt sig på min sängkant. Jag trodde först att det var min dotter, som kom in och satte sig. Men det var en lätt rörelse i sängen. Precis som ett fjäderlätt tryck på madrassen. Jag berättar att jag tror, hoppas och vill att Åke existerar någonstans. I en annan dimension, en andra sida?

Min psykolog förmedlade nu en kontakt med två kvinnor, som ska få en avgörande betydelse för min sorgebearbetning i mitt fortsatta liv. En avgörande betydelse för att överleva förlusten och finna ett sätt att leva vidare. De heter Annmari och Hannah Dohnfors.

Annmari ringer mig på mitt jobb. Bara hennes röst, hennes stämma får mig att känna stort förtroende, och känna mig trygg i det jag berättar om mina känslor. Vi bestämmer att vi ska ses på söndagen samma vecka. De öppnade sin dörr och tog emot mig med öppna armar! Jag hade inte träffat dem förut, kände dem inte och dem inte mig, ändå kunde jag utan rädsla visa hur bedrövad och ledsen jag var, och de kramade om mig, som om vi känt varandra länge. Jag har aldrig tidigare i livet träffat på sådana människor. Det är unikt! Jag vill också tillägga, att innan Annmari ens kontaktats av min psykolog, hade hon lagt märke till Åkes dödsannons. Redan det var ett starkt tecken för mig!

Det råder en fridfull stämning hemma hos dem, trots min häftiga gråt. Hannah berättar om sin förmåga, att hon har en förbindelse med andra sidan, med änglarna. Jag ställer mina första trevande frågor genom Hannah.

(Jag, Hannah tar ju, som välbekanta läsare redan vet, inte direkt kontakt med döda anhöriga, utan gör det via änglarna. Därav blir språkbruket deras och inte den bortgångnes. För nytillkomna läsare rekommenderar jag att läsa mer om detta i Hannahs förmåga.)

“Det allra första jag frågade änglarna om, det var om var Åke finns nu? Jag frågade även om han ser mig? Om min förlust av honom, den fruktansvärda olyckan var ett straff, vad hade jag gjort?

Svaren kom:

“Så det alltid varit, så det alltid är. Åke är din son och vara det än. Han är fri och beskyddar er familj. Han är hos er. Han är hos dig. Mor och son är.”
“Alltid, alltid, alltid du är tillsammans med Åke. Han förgyller än din dag och din natt. Du får det känna. Han är alltid med.”

“Ett straff du får aldrig tro att det är. Du är en god mor, en god medmänniska. Din styrka du har, för att du behöver den. Du är stark. Du är öppen och god. Det du gå igenom, tiden vara inne för nu. Din son besökte dig och du berörde honom. Det ni dela, ni dela än. Det var tid för honom att gå. Resan, du fortsätter på din väg, han på sin. Men vägen är alltid er. Du berört honom, han berört dig för tid och evighet. Räds ej framtiden. Åke beskydda dig och er familj. Dela er sorg då den smärtar er, men han må gott. Du får det känna det du känna. Han må gott.”

“Åke vill visa att han finns. Han lever. Fortsätter försöka. Var öppen. Du må märka honom. Ropa på dig i sängen, och du hör honom. Ha tillit. Du får ropa på honom. Han hör. Ropa och lyssna.”

Ett av budskapen, som berört mig allra mest är när jag får svar på min enkla fråga om han vill säga mig något:

“Räds ej mer. Räds ej, jag är med dig. Vi är alltid tillsammans. Det du berör det berör jag. Jag se dig alltid. Du se mig, då du öppna dig för det. Var ej rädd, för du är aldrig ensam. Jag är med dig mor, alltid. Jag är frisk och stark och hör dig. Du kan höra mig, se mig, känna mig då du möta mig. Ropa på mig, jag hör. Mor, din sorg är min sorg, men du må veta att jag må bra. Vara där jag skall vara. Ha tillit till det. Mor, älskade mor.”

Hannah, Annmari och jag se ses varje söndag de första månaderna. Det är en befrielse att få träffa dem, samtala och gråta. Att tala om döden, sorgen, förtvivlan är så tillåtet hos dem. Jag slipper ifrågasättas, förklara mig. Det finns även rum för tystnad.

På min fråga om hur jag ska kunna finna tillit till, att tro på att Åke verkligen existerar svarar änglarna:

“Du kommer att bli varse ett tecken du ej kommer misstro. Du får det. Var trygg, var öppen, var dig själv. Du är nådd.”

I slutet av december 2008 får jag tecknet. Jag arbetar inom handeln Denna dag var vi ganska många som jobbade i butiken. En kvinna i 65-åldern kommer fram till mig. En kvinna som åldrats vackert och som har långt grått hår uppsatt i hästsvans. Jag känner direkt, att det är något bekant över hennes ansikte. Jag frågar efter hennes namn, och när hon säger sitt efternamn vet jag vem jag har framför mig. Det är barnmorskan, som var med när jag födde Åke! Hon var bara med den sista timmen i förlossningssalen, men jag glömmer aldrig hennes ansikte, och hon var så förtroendeingivande. Jag har aldrig sett henne sedan dess, och nu plötsligt, nästan 20 år senare möts vi. När jag hämtat varan hon beställt, så frågar jag henne om hon är barnmorska. Men jag vet ju redan svaret. “jovisst, är jag det, men jag är numera pensionerad.” Jag berättar att hon var med vid min första förlossning. Efteråt är jag tvungen, att sätta mig ner i personalrummet och hämta mig. Detta var det första starka tecknet jag fått från Åke. Fler skulle komma…

Skrivet och berättat av Ylva januari 2016.

Ylva har berättat om sitt första starka tecken… Vi passade på att fråga änglarna vad de säger om hur tecken från döda anhöriga kan yttra sig?

Ä-post. (se Hannahs förmåga.)

“Från den dag ni förlorar en närstående, så finns denne hos er och era nära inom er och i er omgivning. Så tecken, som den döde visar kan vara lika många och olika som det finns människor. Det kan vara smått som stort.

De vanligaste tecknen är att den döde “leker” med elektrisk utrustning. Blinkande lampor, TV, dator, stereo, som sätter igång. Ibland då radion slår på “av sig själv”, kan låten, som spelas vara ett extra tecken. Även då ni själva slår på radion, så kan det vara exakt när en låt, som berör er relation till den döde, spelas. Och även detta är ett tecken.

Tecken kan vara att ni ser en skugga i ögonvrån, förnimmer en närvaro om än så liten. Att någon säger något, som direkt leder er att tänka på den döde. Ett vanligt tecken är att ni från att ha varit osäkra på om det var ett tecken, till att ni nu vet att det är ett tecken.

Det är ändock viktigt, att ni inte spendera livet letande efter tecken från den döde. För det är då inte livet som leder er. Att våga släppa tanken på att ni skall få uppleva tecken, kan leda till att ni upplever tecken, och att det då blir en hjälp och en lyckokänsla, istället för ett ständigt undrande om det var ett tecken och så fastna i sökandet.

Tecknen kommer till er. Det behöver ni ej söka, men däremot vara öppna för att se dem. Att veta att de kan se olika ut, att inte låsa er vid en föreställning om vad som “räknas” som tecken. För tecknen är menade så, att den döde visar att han/hon har det bra och är med allstunds. Inte för att ni skall leva endast för tecken, för då läker tecken ej er, utan står för livet i sig.

Så var ej stängda för tecken, men låt dem komma och gå. Det som dock alltid bestå är de dödas närvaro, även då tecknen inte är tydliga i varje stund för er. De finns där ändock och vakar över er inte bara när ni märker det, utan alltid.”

I nästa inlägg fortsätter Ylva att berätta om sorgen efter Åke och om fler tecken som hjälper henne stärkas i tron, att han fortfarande finns vid hennes sida, om än på ett annat vis…