Det var hösten 2008, som vår vän Greger, som är psykolog ringde oss och berättade att han hade en klient, Ylva, som var i svår sorg. Hon hade mist sin son i en trafikolycka. Greger sa att han berättat för henne om oss, och att han trodde att vi kanske kunde hjälpa Ylva, då hon sökte en andlig dimension också. När Greger sa hennes hela namn hoppade Annmari till. Hon hade sett Åkes annons, och hon kom ihåg den. Bara detta i sig var exceptionellt, och något som både Ylva och vi kommer att återkomma till.

Genom åren har Ylva och vi kommit varandra mycket nära. Det känns verkligen att det var meningen, att vi skulle mötas.

Nu säger vi välkommen till Ylva, att berätta om Åke, om sorgen och om tiden efter hans död…

Ylva

Åke

Det var trettondagsafton den 5 januari 2008. Jag hade slutat mitt jobb klockan 15.00. Jag gick för att handla middagsmat och dessert till kvällen, då Åke min äldsta son på 19 år skulle komma hem. Till dessert köpte jag goda ostar och kex, som jag visste att han tyckte mycket om. Åke älskade god mat. Älskade livet.

Han hade tillbringat en vecka över nyårshelgen i jämtländska fjällen tillsammans med sex andra ungdomar. Två killkompisar, som han gått samma gymnasieklass med och som han kände väl, samt två par, som var vänner till en av killarna. Det här var sju skötsamma, glada, ansvarsfulla ungdomar. Den här dagen var det snöoväder i nästan hela landet, och meteorologerna varnade för trafikproblem. Sista sms:et från Åke kom ca 09.30. “Åker snart, är hemma ca 17.30.”

Hemma lagade jag middag och vi, min andra son A arton år och min dotter F fjorton år, längtade efter Åke, och var glada att han snart skulle komma hem. Sedan några år var jag och barnens pappa skilda, men vi bodde nära varandra, hade bra kontakt och satte barnen främst. Barnen bodde hos oss varannan vecka. Klockan blev 18, klockan blev 18.30. Ingen Åke hade kommit. Vi var ganska hungriga, så vi började äta. Osten kunde vi ju äta senare tillsammans med honom. Jag tänkte, att de väl tar det väldigt lugnt p.g.a. väglaget.

När klockan blivit drygt 19 började en oroskänsla växa sig allt starkare. Jag ringde min särbo Janne, och berättade om min oro, men han lugnade mig och sa, att om det nu hade hänt något, så skulle något sjukhus redan hört av sig. När jag satte mig för att titta på Rapport, berättade de bland annat om en svår trafikolycka norr om Bollnäs, Lottefors. En personbil med tre personer i hade frontalkrockat med en långtradare. Alla tre omkom omedelbart. Tre personer. Jag ringde Åkes mobil. Inget svar. Jag tänkte att hans mobil nog laddat ur, eller så hör han inte mobilen, eller han kanske kör bilen just nu och inte kan svara. En av killarnas pappa ringde mig och undrade om vi hört av dem. Men nej. Han sa, att det gick ett rykte, antagligen på Facebook, att de varit inblandade i en olycka. Framför mig såg jag, att de möjligen hade kört i diket eller varit med om en seriekrock.

Jag ringde barnens pappa. Han kom över efter en stund. När han klev in i lägenheten, tog han med mig till fönstret i Åkes rum. Vi tittade ner på gatan från sjunde våningen. Utanför huset stod en polisbil. Jag blev alldeles svag i benen, kände mig kall och varm samtidigt. Jag gick genast ut i trapphuset. Jag ville möta poliserna först. När så två uniformerade poliser klev ur hissen kastade jag mig i famnen på en av dem. “Är han död?” frågade jag. Polisen svarade, “ja han är död”.

Det enda jag tänkte på sekunderna efter, var hur A och F skulle reagera. Jag förbannade livet, att de skulle få uppleva detta. Jag la mina känslor, ja hela min kropp åt sidan, för att finnas för dem. Vi satte oss tätt tillsammans i soffan. Deras gråt, skrik och förtvivlan, som sedan släpptes lös vill ingen förälder uppleva. Allas våra liv tog en brutal vändning. Livet rämnade, marken under oss öppnade sig, fritt fall. Från den stunden skulle våra liv aldrig mer bli detsamma. Aldrig.

Än idag när jag ser uniformerade poliser, ser jag budbärare. Bud om död. När vi fick beskedet att Åke var död var klockan 22. Då hade han varit död sen klockan 14.45. Han levde inte när jag gick och handlade mat och tänkte på honom. Det tog tre timmar innan de fick ut kropparna ur bilvraket. Åke inte bara dog, han krossades. Jag ville ta en bit av hans vackra hår och ha i en medaljong runt halsen. Det blev inte så. Man fick göra en säker identifikation med hjälp av hans tandkort. Så sargad var hans kropp. Det tänker jag ofta på.

Sorgen.

Sorgen är kolsvart. Man lever utan ljus. Lever en minut i taget. Jag kände, att nu dör jag. Mitt hjärta kommer att stanna, och jag dör av sorg. De första månaderna var kaotiska. Gråten ville inte ta slut, skulle inte ta slut. Jag kände mig som en övergiven båt, som drev omkring på öppet hav.

Vidden av förlusten går inte att ta in. Det är en lång process. Janne, min mamma och pappa och mina syskon finns hemma hos mig i omgångar de första veckorna. När jag blir ensam med A och F har jag daglig kontakt med dem, som står mig närmast via telefon.

Även mina få nära vänner har här en stor betydelse för mig. Det ska visa sig att i framtiden, de kommer att stå vid min sida, lyssna på mig hela tiden. Viker aldrig från mig. Det enda som får mig att stiga upp ur sängen varje morgon, är min son och min dotter. För deras skull sköter jag det mest basala. Kärlek, mat och att finnas där för dem så gott jag kan. Julgranen barrar sönder, och plötsligt hatar jag allt som har med julen att göra. Tomtar, granar, paket, julskinka, pynt, allt!!

Jag gråter, gråter, gråter. Det känns som om livet svikit mig. Oss. Den tomhet som infinner sig går nästan att ta på. Åkes röst har tystnat, hans fotsteg hörs inte längre. Jag kunde med lätthet höra skillnad på barnens sätt att gå. Deras gemensamma skratt och skämt har tystnat.

Första tiden läser jag dikter, främst av Bo Setterlind och Pär Lagerqvist. Deras dikter sätter ord på det jag känner. Lyssnar på musik som jag förknippar med Åke och som släpper loss sorgen, Red Hot Chilipepper, Dire Straits, Metallica, Iron Maiden.

Det första jag slår upp i DN på morgonen är dödsannonserna. Ögat letar efter annonser som gäller barn, ungdomar och unga vuxna. Här hittade jag också många fina texter och poesi.

Jag gråter sönder när jag lyssna på Mozarts “Requiem”. Jag börjar också skriva om min sorg i anteckningsböcker. Jag kallar dem “Sorgeböcker”. Jag skriver mycket:

“Mig kvittar det hur länge jag lever, min lyckligaste tid i livet har redan varit. Mitt hjärta är fullt av kärlek till dig. Den djupaste kärlek, Åke. Jag får aldrig mer höra din röst, stryka din nu vuxna kind, aldrig mer skratta med dig. Aldrig mer samtala om livet, lyssna till dina tankar och känslor. Jag kan förnimma hur det kändes att dra mina fingrar genom ditt hår. Åke, kom tillbaka!!”

“Mitt liv har raserats, jag irrar omkring och vet inte vart jag ska, vart jag är på väg. Jag känner mig som ett almsjukt träd, med kala grenar och där trädkronan har slutit sig för alltid.”

“Idag lägger sig sorgen som ett stort svart täcke över mig. Jag ligger i fosterställning och gråter tills jag kräks. Känner mig sviken av livet! Åke, du är det sista jag tänker på när jag somnar, det första när jag vaknar. Trodde att min starka kärlek till dig skulle skydda dig från det värsta i livet. Älskar dig! Älskar dig!”

I mina sorgeböcker sätter jag också in olika dödsannonser, som jag berörs av. Jag får bekräftat, att jag inte är ensam i detta kaos. Åke är inte ensam där han är…

Skrivet och berättat av Ylva januari 2016.

I nästa inlägg fortsätter Ylva att berätta, nu också om olika tecken, som hjälper henne att överleva och vidare hur hon påbörjar vägen, genom sorgen, långsamt tillbaka till livet trots förlusten och den stora saknaden.

Så har vi då klivit in i ett nytt år, 2016. Vi kanske gjort “bokslut” över det gångna året, och vi kanske har förväntningar och önskningar inför det nya. Vi har funderat över vår blogg, vilka nya ämnen vi ska ta upp i år, och vilka ämnen som vi berört, men vill fördjupa oss mer i.

Och något vi vill beröra mycket mer är “livet och döden”. För de båda hör ihop, och finns med oss mer eller mindre tydligt, i så gott som alla val vi gör. Och om man i terapi gräver tillräckligt djupt, så hittar man oftast i botten av all ångest en rädsla för döden, och den påverkar på det viset livet. Så man kan inte bara koncentrera sig på livet, utan att titta på relationen till döden. Och även om man inte gör det medvetet, så är den ändå där och styr.

Hannah och jag har tillsammans varit nära ett antal människor under deras sista tid i livet. Detta har varit mycket givande och lärorikt, och vi har upptäckt att där alldeles intill döden finner man också väldigt mycket liv. Detta har givit oss många tankar, som vi spunnit vidare på. Skulle det kunna vara så, att vi om vi utan rädsla kunde acceptera döden, kunna hitta ett sätt, att få ett mer fullödigt liv? Det är vad vi tror och tänker och därför under flera inlägg kommer fördjupa oss i.

Det finns en tydlig gräns vid nyår på tidslinjen men däremot inte i kontinuiteten, nyårsafton är bara en av alla dagar. Men hur är det då mellan döden och livet? Är det en gräns i och med dödsögonblicket, eller är det i själva verket också en kontinuitet? Änglarna uttrycker det så här: “Livet är ej början – Döden är ej slutet”. Men för oss som blir kvar när en närstående gått bort, är det en tydlig gräns. Detta oavsett tro eller inte. För personen finns inte längre fysiskt med oss. Men hur är det med kontinuiteten? Det finns mycket som tyder på en fortsättning, och det kommer vi berätta mer om framöver.

Vi har tidigare (se “besök från himlen“) skrivit om hur min mamma efter sin död besökte min pappa, och om hur min mamma “visste” när hon skulle dö. Änglarna pratar om, att vi har vår ungefärliga utmätta tid. Och att ett liv oavsett längd alltid är “fullständigt” (utom möjligen vid självmord). Förmodligen är vi innan vi föds fullt på det klara med och okej med, hur långt vårt liv och våra näras liv ska bli. Något som vi självklart inte är lika okej med, när vi väl är här och står inför, att antingen vårt eget eller en närståendes liv tar slut alldeles “för tidigt”. Och om man kanske möts av det ofattbart svåra att mista sitt barn. Hur skall man då kunna acceptera, att detta skulle tillhöra någon slags plan?

Vi pratar så lite om döden, nästan gömmer undan den, och vi vet ofta inte hur vi ska bemöta en person som befinner sig i djup sorg. Vi kommer därför nu under några veckor ägna oss åt, att titta lite närmare på just döden och därmed livet, och vi kommer berätta mer om sådant, som tyder på en fortsättning efter döden.

Vi har till vår blogg bjudit in Ylva. Ylva miste 2008 sin då 19 årige son Åke, och vi har bett henne på bloggen dela sina erfarenheter kring Åkes död. Det är en mycket stark berättelse, om chocken, om sorgens olika stadier och om vägen till överlevnad och långsamt tillbaka till livet.  Om tecken, som ger hopp och tro att Åke finns med fortfarande, och om hur Ylva blivit ledd på sin svåra väg. Detta finns att läsa om med början i nästa inlägg.

Med denna önskan från oss och från våra bevingade vänner i det blå, tänker vi att pausa våra inlägg över helgerna. Så ni och vi får julefrid och julefröjd. Tisdag 12 januari är vi tillbaka igen. På Terapeutiska Skattkistans FB kommer vi dock dyka upp ibland. Och för nytillkomna läsare finns det ju en hel del tidigare inlägg, Ä-texter och bilder att botanisera bland.

Så här i väntan på att Tomten ska göra sin entré på julafton, tänkte jag (Annmari), berätta om ett i nutid lite komiskt barndomsminne, men som när jag var liten ändå kändes nästan “traumatiskt”. Det handlar om Tomten… 🙂

Tomten kom varje julafton och knackade på vår dörr. Min pappa hade en sådan otur, att han varje jul “råkade” vara ute för att köpa kvällstidningen eller posta något brev just som Tomten gjorde sitt besök i vårt hem. Med andäktig förtjusning tog jag emot vad Tomten hade att ge till mig och till mamma (jag är enda barnet). Pappas julklappar lämnade Tomten kvar på en stol, när han skulle vidare till andra familjer. Det är ju som alla vet bråda tider för Tomten på julafton. Men Tomten lät hälsa så mycket till pappa och hoppades få träffa honom nästa jul. Och så en stund senare kom pappa hem igen och blev så “besviken”, att han återigen “missat” mötet med Tomten.

Att Tomten inte skulle vara på “riktigt” föll mig aldrig in. Jag var lika förväntansfull varje år, när jag med tindrande ögon väntade på Tomten, och jag fortsatte hoppas, att pappa i alla fall denna jul skulle få träffa honom.

Åren gick och jag skulle fylla sju och börja skolan. Det var en solig sommardag, och jag skulle följa med mamma till frissan. Jag kommer precis ihåg hur vi gick där hand i hand på Nynäsvägen i Stockholm då mamma plötsligt sa, att det var något hon ville berätta för mig… Och så släppte hon “bomben”. “Tomten finns inte!” Men jag hade ju träffat honom…  Hur kunde hon säga så? Det var då hon berättade, att pappa varje år klätt ut sig till Tomten!  Det kändes som om hon skrek ut det. De flesta barn har, vad jag förstår, vid den åldern klurat ut hur det ligger till med Tomten, men jag hade alltså inte gjort det. Mamma ville berätta för mig innan jag börjat skolan och kanske skulle få höra det av någon annan.

Jag kan inte säga att jag direkt “lidit” av detta, men det fick till följd att mina döttrar i alla fall aldrig fick chansen att tro på Tomten. Han kom helt enkelt inte hem till oss. Då de var små var det jag som med en luva, som enda tomte accessoar, var den som delade ut våra klappar. Nu är det ny generation och de får möta Tomten och de har själva börjat avslöja honom. 🙂

Hoppas jag nu bara inte traumatiserat någon av våra läsare med detta “avslöjande” om Tomtens varande eller icke varande! För vem vet… han kanske ändå finns någonstans långt där borta…? 🙂

Så är det snart dags att säga adjö till det gamla året och välkomna det nya. Även det kan innebära glädje, men kanske också krav på glädje. Det förväntas av oss att vi ska fira och vara tillsammans med vänner och familj. Och för de som inte har några att fira med blir ofta ensamhetskänslan än större. Och även om man är med i firandet och dansen och skålandet på nyårsafton, så kan man inuti känna en ensamhet där mitt i vimlet.

Lite längre ned kan vi läsa i ä-posten vad Änglarna har att säga om Nyår.

Först tänkte jag bara dela med mig av en liten anekdot från när Hannah var sju år och hennes syster nio år. Jag och flickorna bodde under en tid hos en annan familj som hade tre barn. Vi blev som en enda stor familj, och vi har många speciella minnen från den tiden.

På nyårsafton skulle vi förstås fira, och barnen ville vara uppe vid tolvslaget. Alla barnen var väldigt trötta, och det var då som mannen i familjen kom med en idé… Så här i efterhand är jag inte så säker på att det var en god idé. Men vi köpte den i alla fall, och så ställde vi fram alla klockor två timmar! Så klockan tio slog alltså klockan tolv, och vi rusade alla ut på gatan och skrek “Gott Nytt År” och skickade upp fyrverkerier. Barnen var jätteglada att de orkat och fått vara uppe till midnatt och somnade med leenden på läpparna en timme senare.

Och där satt vi tre vuxna när klockan på riktigt visade midnatt och önskade varandra “Gott Nytt År!.. Barnen var onekligen piggare när de vaknade på morgonen, men det var ju ändå lite “lureri”, vilket jag egentligen aldrig gillat. Ni vet ju vad jag tyckte om att ha blivit “lurad” vad gäller Tomten? 🙂 Många år har gått och barnen har nu förlåtit oss, 🙂 .  Detta förehavande skulle nog vara svårare i dessa dagar, när de flesta barn har egna mobiler med rätt tidsangivelse.

Ä-post (se Hannahs förmåga)

En ny dag, ett nytt år. En ny du?

“Ett nytt år symboliserar så mycket för alla och envar. En del ser det som en nystart, och att det ger dem chansen att “börja om”, “börja med något nytt”. Det är en del i varför så många ger sig själva “Nyårslöften”. Dessa löften kan vara stora som små. Det kan handla om att vara snällare mot sig själv och andra. Börja med en ny hobby, sluta röka, börja träna och så vidare.

 De flesta nyårslöften går ut på att ta mer hand om sig själv och att nå vissa mål. Dessa kan vara svåra att hålla. Om löftena är kopplade till nyåret kan de vara lättare eller svårare att hålla. Ett nyårslöfte som ej är förankrat i att verkligen vilja jobba för sitt mål uppnås mer sällan, än ett löfte om att förändras när det inte kopplas till yttre händelser (som nyår), utan inre. Däremot kan ett löfte som är grundat i så mycket mer vara en god start för att ta nya tag.

Så att välja att vara er själva, njuta och leva och vara goda medmänniskor är gott. Men det behövs inte ett “Gott Nytt År” för att vara god eller för att få förändring. Förändringen sker inte klockan 00.00 när det nya året börjar. Ni är inte Askungen på bal där klockan är 00.00 är en magisk gräns som förändrar allt. Ni är däremot som Askungen när hon blommar ut i sin egen person när prinsen hittar henne. Då inte magin är ledstjärnan utan Askungen själv. Men ni behöver inte vänta på en prins eller en prinsessa för att nå förändringen. Den börjar i er och en verklig förändring sker inte “poof” när nyårssmällare och fyrverkerier lyser upp himlen. Utan den sker när ni gör förändringen.

Så välj inte att “tvinga” fram förändring, välj utifrån ert innersta och strunta i klockan, dagen, nyåret. Lev i alla tider och en nystart sker hela tiden nu, nu, och nu. Nuet blir redan nu ett nyss och sen blir sen nu och nystart länge sedan. Så nystarter är alltid möjliga för var och en av er. Och varaktigheten är viktigare än tiden. Så skåla in det nya året med en önskan att få ett gott år, och sedan inte bara önska det utan jobba för det. Då har ni ingredienserna till livets långa väg och nya möjligheter och val.”

Nu i juletider tänkte vi hålla oss till något lättsamt, som just julen. Men är jul alltid kul?

Det finns en hel uppsjö av scenarier, som kan utspela sig kring juletid. Som “vad ska jag ge bort i julklapp…?” Vissa planerar långt i förväg, medan andra stressar fram så sent som på själva julafton. Hur många är det inte som varje år säger: “i år ska vi inte ge de vuxna några julklappar”. Men sen stundar klapputdelningen, och Tomten kommer i sin släde, och” oups” så visar det sig att hälften ändå köpt julklappar, medan den andra hälften hållit sig till planen, och inte spenderat ett enda öre på dem som passerat barnaåldern.  Situationen blir då lätt lite krystad, vissa skäms, vissa blir sura och vissa rycker på axlarna.

Men för de som får julklappar kommer frågan: “är detta något jag vill ha?” Och om inte, “kan och ska vi låtsas att bli glada?” Tant Agda kanske har stickat raggsockor för 20:e året i rad, så vad göra då? Le och tacka med förtjusning och låtsas vara överraskad? Eller vara “neutral”?

Och om farbror Pelle får en ny slips i ett hiskeligt mönster, skall han då be om kvittot för att kunna byta klappen, eller ska han tiga still och sedan bara gömma den längst in i garderoben tills klappgivaren kommer på besök, och “vips” tar han fram den och låtsas som “den här jag varje dag”. Risken med att fejka entusiasm över en julklapp är, att givaren blir så begeistrad att han/hon fortsätter på samma spår år efter år, och att vi efter några år sitter där med en hel kollektion prydnadssaker, som skulle kunna konkurera ut en hel loppis. 🙂

Ja, sen finns det de som har för vana att alltid byta sina julklappar, kanske till och med lämna tillbaka dem i affären och sedan trippa iväg med pengarna istället.

Så hur ser julen ut hos er? Råder det julefrid eller julstress? Vad är viktigaste julingrediensen? Maten? Klapparna? Högtiden? Ledigheten? Familjen? Eller är julen kanske en påminnelse om att livet inte är så kul, som det förväntas vara på stora helgdagar? Förväntningar från oss själva och andra, eller förväntningar vi tror att andra har på oss, kan stressa oss så till den grad, att vi inte kan njuta av julen och när helgen är över är vi helt slut. Och till vilken nytta?

Är julen en helg som väcker känslan av ensamhet och utanförskap för de som ej har stora familjer och nära vänner? Känns julpropagandan till och med då som ett hån? Eller kan det vara lugnt och skönt, att inte behöva springa och trängas med andra i jakt på klappar och annat?

Vems helg är julen egentligen? Vi säger ofta att det är barnens helg, men vi glömmer nog ofta bort att julen har en djupare innebörd, om jungfru Maria och födelsen av Jesusbarnet. Där allt började. En väg att väga upp julestressen kan vara, att ta en tyst minut och tacka för det goda vi har, och önska oss själva och varandra en riktigt god jul utan krav och utan stress. Att fira godheten i God Jul, mer än Julen själv.

Vad är “rättvisa” för dig? Det är nog få ord som väcker så starka känslor, som just “rättvisa”. Att bli orättvist behandlad, eller i alla fall uppleva det så, kan också väcka avund. (se inlägget Olssons gräsmatta). Man kan här hamna i att fokusera mer på vad andra har, och mindre på det man faktiskt själv har. Ibland finns det fog för känslan av att ha blivit orättvist behandlad, ibland inte.

Rättvisa, som begrepp är djupt rotad i oss. Det är ett viktigt begrepp i politiken, juridiken, filosofin, i samhället, mellan män och kvinnor, i familjen mellan syskon men också mellan föräldrarna. Rättvisa mellan människor i alla möjliga sammanhang.  Ofta handlar det om pengar men också om uppskattning och erkännande, kanske befordran på jobbet där det kan handla både om pengar och om uppskattning.

Det finns egentligen ingen precis definition av “rättvisa”. Ingenting kan vara precis rättvist, då vi är olika personer med olika behov. Även när det är så nära “rättvist” det går, så kan man uppleva det som “orättvist”. Att ge någon mer än en annan kan i vissa fall vara det mest rättvisa att göra.

Ett exempel på hur tre systrar löste rättvisan kring lördagsgodiset sinsemellan. De satt alla tre med sina exakt likadana godisskålar framför sig. Men det slutade inte där … För storasyster sa sedan: “nu tar vi alla den här karamellen”, och så stoppade systrarna lydigt in det valda godiset i munnen… men den karamellen fick de inte suga länge på, för då var det dags för nästa godisbit … och så fortsatte systrarna tills godiset var slut och alla var nöjda (… kanske?) 🙂

Ä-post (se Hannahs förmåga)

“Det är svårt att göra rättvisan rättvisa genom förklaringar, för rättvisan har så många bottnar, att det inte går att definiera rättvisa på ett och samma vis.

Så vad är då rättvisa för er?  Är rättvisan, att alla får lika mycket oavsett vad de har gjort eller inte gjort och åstadkommit eller inte åstadkommit? Eller lägger ni i rättvisan mer, att det handlar om rättvisa “i lagens namn”? Att någon oskyldig frias och den skyldige straffas. Att då rättvisa har skipats. Är rättvisa att dela ut sin kärlek och uppmärksamhet lika till alla? Allt detta och så mycket mer är olika förklaringar, där begreppet “rättvisa” är det “rätta” att förklara med.

Så hur är då rättvisa i lagens namn? Om en människa har begått ett brott och ställs inför rätta och i rätten döms, så har rättvisa skipats. Om förstås inte straffet är oproportionerligt stort för brottet ifråga. Men vem kan egentligen sätta detta straff helt rättvist? När det finns förmildrande omständigheter, vem kan då säga exakt vad de är? Så även denna rättvisa är svår att göra rätt. (se gärna teckningen “I rättssalen“)

Att någon oskyldig straffas och sedan får upprättelse, är det rättvisa? Eller har orätten tagit ut chansen för verklig rättvisa? Hur är det då när någon släpps fri i brist på bevis? Den som själv vet att den är skyldig är nog rätt glad, men den som vet att den är oskyldig önskar nog också, att alla ska veta att den är oskyldig, och ej bara att det inte fanns bevis för oskulden.

Här kommer vi in på “folkets rättvisa”. Många är det som redan på förhand dömt den åtalade personen, vare sig den är skyldig eller icke, och då även då personen friats fortfarande har en fast övertygelse om dennes skuld. Och när det händer finns en risk att någon eller några tar lagen i egna händer och vill “rätta till” rättens “felaktiga” beslut, och då själva begår brott i tron att de skipar rättvisa. Är det då rättvist, att denne person döms för det brottet?

Så även där lagboken har så många regler kan inte rättvisa bli helt rättvis, och framför allt inte uppfattas som rättvis för alla.  Så är då rättvis begreppet objektivt eller subjektivt? Kan rättvisa vara helt rättvist och objektivt? Det är en fråga som omöjligt kan besvaras med ett säkert “ja”.

Om vi lämnar den lagliga rättvisan. Hur ser det ut med rättvisan i familjen? Syskon vill gärna ha “millimeter rättvisa”. Som uttrycket säger “dela broderligt och systerligt”. Även här är det svårt att ge sina barn exakt lika, för alla barn är olika och har olika behov. Visst, rättvisa i att alla barnen får lika mycket av nya kläder och leksaker. Det är lättare.  Men vad det gäller uppmuntran i att bejaka deras individuella färdigheter, personligheter och liv, så blir det genast svårare. Det är lätt att barnen tycker att syskonen får mer, och blir så avundsjuka på dem, att de inte ser vad de själva får.

Kärleken kan och bör inte heller delas ut “rättvist”. För ni kan inte älska alla, lika lite som ni kan bli älskad av alla. Däremot bör kärleken ni känner till var och en av de ni håller kära delas ut så den är. De ni väljer att älska som vänner, partner och “familj” får då den kärleken ni känner för just dem. Den romantiska kärleken bör sparas till en i taget 🙂 medan den icke-romantiska kan flöda till alla och envar ni vill ge den, i olika form, grad och kraft.

Sedan finns det tyvärr vissa fall där orättvisan inte bara är upplevd utan är sann. För det finns en upplevd rättvisa/orättvisa och en mer verklig rättvisa/orättvisa. Ibland kan ni känna er förfördelade, ouppmärksammade och då känner att ni ej får lika mycket som någon annan. Ni känner att det är orättvist. Detta behöver inte vara sanningen. Det kan handla om ert eget självförtroende, er svartsjuka eller något annat som “grumlar sikten”. Eller är det så att ni faktiskt förfördelas när ni förtjänar mer.

Rättvisa och orättvisa är så nära varandra, så vad en anser vara rättvist anser en annan vara orättvist. Så vad är rättvist? Att vara vis nog, att inte alltid tro att ni har rätt och att ompröva era åsikter.”

Slår man upp vad ordet “norm” betyder, så ser man att den latinska betydelsen är rättesnöre, regel, en oskriven regel.  Det “normala” eller godtagna beteendet.

Så vad bär vi då på för normer? Vissa är verkligen oskrivna regler, underförstådda, sådant som de flesta människor tar för att vara “politiskt korrekt”. Det vill säga det som vi i samhället i stort, som kollektiv, tycker. Så vad händer om vi inte håller med allmänheten, om vi ifrågasätter en oskriven en regel? Vad händer då?

Ibland rubbas balansen i sammanhanget och vi blir ifrågasatta, eller så dömer vissa ut oss direkt. Men har vi verkligen rätten att bestämma, vad som är rätt för någon annan? Har vi överhuvudtaget kunskap och insikt nog i någon annans liv, för att ifrågasätta dennes sätt att leva?

När vi säger vad vi tycker, som ej är gemene mans uppfattning, så riskerar vi att bli hånade, men vi har också chansen att bli respekterade därför. Så att våga stå upp för det man tror på är mod. Men om man gör det, för att göra uppror och revolt för sakens skull, då är det inte den goda meningen med att våga bryta en norm. För normen för var och en av oss är det vi tycker och tänker. Och säger vi saker enbart för, att vi vet att det provocerar andra, då har vi ej följt vår uppfattning, utan bara gått tvärtemot gemene mans uppfattning. Det viktiga är inte, att våga gå emot normen, utan fråga sig: “varför gå emot normen?” Orsaken är A och O, inte normen i sig.

Så att våga vara sig själv och gå emot en norm, som vi tycker är förlegad eller dylikt, det är rätt, så länge det är lagligt och inte skadar andra människor eller oss själva. Att låta våra medmänniskor gå emot vår norm mot sin norm, det är vägen. Så också här inom lagens långa arm. 🙂

Om någon vi bryr oss om är på väg, åt vad vi tror är “fel” håll, var då försiktig att putta dem åt “rätt” håll. För tänk om vårt “fel” är dennes “rätt”. Med det sagt är det inte meningen att låta andra göra farliga saker, utan att försöka ingripa. Men också veta, att vi inte vet vad som är bäst för någon annan. Vi vet inte ens alltid vad som är bäst för oss själva.

Men om normen i allmänhet står för en sund och moralisk kompass, så kan vi aldrig gå fel. Om normen i synnerhet är vår egen, och vi vill gå vår egen väg, och vi följer hjärta och hjärna, och vi har goda avsikter, så är det alltid rätt.

Kan normen leda oss fel? Ja, om vi blint litar på allmänhetens norm. Eller om vi bryter en norm, som är till för att skydda oss och andra. Men en noga avvägd väg leder till att normer är som allt annat värt att pröva och ompröva.

Ä-post. (se Hannahs förmåga).

“Tala aldrig om för någon annan, hur han/hon skall/bör leva sitt liv, ty ingen besitter den kunskapen och insikten i någon annans själ. Ni kan tro, att ni vet bäst, att ni mena så väl, men det bli alltid så fel. Ty varje själ har sin egen resa framför sig, ett eget mål/destination och startplats, som de lämnat för att nå dit där de är i dag. Så ingen kan helt veta vad någon annan bär på.

Allt, som är ert är ert, och ingen annans. Så att utgå från er då ni ge råd till andra, är inte att föredra. För hur skulle det bli om ni stöpte alla i er mall? En slags norm i er. Men glöm ej, er norm är ej allas. Så var ni själva noga med, att känna vad som är ert och vad som är andras.
Låt alla vara sig, och döm ej dem, så ni heller ej vill bli dömda.

Alla vackra, unika själar reser i sin takt, på sin livsväg. Ibland reser ni med någon och ibland reser ni själva, men åren då ni reser med någon, ser resan ni är på olika ut för er. Ty ni är olika individer. Så våga hämta kraft och tro i er själva, att ni är rätt och att någon annan, som är er raka motsats, är lika rätt. Rätt för den individen.

Ingen är den andra lik. Låt er vetskap om det, ge er mod att våga leva så ni önska, så ni lär. Att älska att vara annorlunda, inte kämpa för att likna någon annan än er själv. Sträva dock efter att vara er själva fullt ut, och hitta den bästa “ni”, ni kan vara.

Om alla koncentrerade sig på att leva så de vill, så skulle ni ej lägga er i andras livsstilar och livsval. Det finns då ingen anledning att göra det.

Ert liv är ert och ingen annans. Så för att känna ni lever “rätt”, lev ert unika liv så gott ni kan. Var lika kärleksfull och icke dömande mot er själv, som mot era medmänniskor. Det är vägen, att låta alla blomstra i sin unika skepnad. Låt det bli er ledstjärna, våga vara er själva allstunds. Det är så ni hittar rätt.

Så låt andra hitta sin väg, koncentrera er på er. Med detta menas ej att vara själviska eller bli eremiter. Res gärna med andra själar. Det är meningen att våga älska och finnas också för andra människor, men låt dem göra sina val, så ni gör era. Det är den enda vägen, som nå destinationen ni åker mot. Älska och bli älskad, som man är. Det är livets mening.”

Hur vet vi vilka vi är? När är vi oss själva? För att veta vilka vi är behöver vi se alla sidor av oss. Inuti oss har vi olika delar, som vi kan välja kalla delpersonligheter (inte menat som en personlighetsstörning). Dessas personligheter behöver samsas inom oss, och ju mer vi lär känna dem alla och de alla varandra, desto lättare har vi att “vara oss själva”. För det är ju inte så, att vi bara har en roll. Vi är t.ex. inte bara kassörskor, politiker, föräldrar, mor-far föräldrar etc.

Men vi visar inte alla delar av oss själva för alla, eller i alla sammanhang. Så att vara sig själv betyder inte, att vi alltid beter oss på ett speciellt vis, som vi har bestämt är vi. Utan det är så, att olika människor tar fram olika sidor hos oss. Olika sammanhang och olika situationer ger oss möjlighet att vara den vi är, men ändå olika. Till exempel har vi en roll på jobbet, och där väljer vissa sidor av oss att framträda tydligare. Hemma kan vi välja att visa andra sidor av oss. Detta betyder inte att vi inte är oss själva, utan att olika situationer kräver olika delar av oss. Och skönt är väl det, för som det sägs, så ska man ju inte “ta inte med sig jobbet hem”. Och visst beter vi oss inte likadant mot chefer och kollegor, som mot vår nära… som tur är… om vi vill behålla jobbet… och våra nära. 🙂

Därav är det viktigt för den egna utvecklingen, att “vara sig själv”, och att ha vänner av alla de slag, både de som är lika och olika oss. Alla åldrar, alla kön, alla nationaliteter. För det ger oss chansen, att få vara varje del av oss, lära av varandra och att kanske hitta ännu fler delar av oss, delar som vi kanske inte visste fanns. Och i och med detta tror vi, att vi skulle vara mindre benägna att döma varandra, för att vi då har en viss förståelse även för dem vi inte håller med och/eller inte riktigt förstår. Så vitsen är inte att sträva efter att bara vara en del av den man är, utan inkludera alla delar, men i samklang.

Det är viktigt att släppa fram oss själva och alla våra delar, men att inte dela alla våra delar med alla alltid.

Ä-post. (se Hannahs förmåga)

“Klarhet finns i insynen och då synen är inåt. Ett öga, som vänds inåt in i er själva och blundar en stund från omvärldens här och nu. Känn, vad ser ni? Känn, vad möter ni? Känn, vem möter ni? Vem håller hov i ert inre bal rum? Det är många som dansar där, och likt en dans så följer de varandra. Och ju smidigare de dansar, desto mindre kommer de att krocka i dansen.  Utan de kommer virvla runt, svirvla som ett enda flöde.

Ni har den möjligheten. Men kungens maskeradbal måste bytas ut. Maskerna på dansarna måste av. Så kan ni se vilka som gömmer sig bakom maskerna, och sedan bjuda upp var och en av dem till dans. Presentera dem för varandra, för desto mindre bestyr behöver ni då ha för att hålla dem sysselsatta. De kommer hitta samtalsämnen utan er hjälp och kontroll.

De bland damerna och herrarna, som tar för sig kommer fram först. Men glöm ej att ta en extratitt på panelhönan, kanske det är hon som är balens drottning. Vem vet? Jo, svaret är ni. Ni är den enda som vet. Så vänd blicken inåt, sprid ut musiken och bjud upp till dans.”

Det kan vara svårt att beskriva känslan/ordet glädje med ett annat ord, för glädje innefattar så mycket. Så glädjen är obeskrivlig. Men glädje finns av många olika slag.

Den härligaste känslan av dem alla är väl när glädjen spritter i hela kroppen, och känslan av livsglädje ökar och skrattet flödar och “smittar” sin omgivning. Det finns väl få tillfällen som är så härligt befriande, som ett riktigt fnitteranfall, där man inte kan sluta skratta utan fortsätter så att tårarna rinner.

Att glädjas åt någon kan vara en glädje utan skratt, mer som en kärleksfull känsla, som också sprider sig i hela kroppen, men på ett annat sätt en ovanstående.

Att däremot skratta åt någon, istället för att skratta med den, är något helt annat och inte snällt. Att göra sig rolig på någon annans bekostnad och där den personen såras är ingen positiv glädje. Ordspråket “Skadeglädjen är den enda sanna glädjen” är absolut inget vi ställer oss bakom. Nej, skadeglädje är inget att sträva efter, även om det kan finnas tillfällen då en person gjort något otrevligt, och som fått en konsekvens av det, då vi kan “unna” oss lite skadeglädje.

Men skrattet och glädjen, som vi alla strävar efter, den är inkluderande och inte exkluderande. Det finns många ordspråk och citat om “glädje”. Vi har valt ut några… Några ställer vi oss bakom, andra inte. 🙂

“Glädje är inte något som ramlar över oss, utan resultatet av ett medvetet sätt att leva.”

“Skrattar bäst som skrattar sist.”

“Den högsta glädjen ligger så nära smärtan, att den som smärtan har sina tårar.”

“Du undviker avund om du förstår att hålla din glädje inom dig.”

“Jag skyndar mig att skratta åt allt, för att hinna före gråten.”

“Glädje är själens hälsa.”

“De flesta har mycket att glädja sig åt om de bara hade tid.”

“Man ska inte vara ledsen för ett fiasko, för det gläder en massa människor.” (Liv Ullman).

Ä-post (se Hannahs förmåga).

“Glädje är en känsla som värmer er och som ger er hopp och livslust. Glädje liksom alla känslor bär ni inom er, även då den inte är i främsta rummet och den starkaste känslan just i nuet.

Det talas mycket om att välja glädje, och det är gott och väl, men detta tankesätt kan bli som en börda. Att när ni inte lyckas välja glädje, så känner ni er misslyckade och ni blir då än mindre glada. Ni kan då bli rädda att era nära och kära inte vill vara med er, och det ger då i sin tur en rädsla, att andra skall uppfatta det, som om ni inte försöker tillräckligt att vara glada. “För bara bestäm dig att vara glad, så blir du det…” För det är en omöjlighet att bara göra.

Men det som ni kan göra är att se, tänka och känna efter: “Vad är det i mitt liv som gör att jag inte så ofta känner glädje? Vad kan jag göra åt det?” Och sedan ta små steg åt det hållet. Då kommer ni till slut fram till glädjen, den som redan finns inom er, men som bara kan blomstra när den vattnas lagom mycket. Det vill säga likt en planta kan den torka ut eller övervattnas, och med det menar vi, att leta efter glädjeämnen i livet är att vattna den lagom. Att “tvinga” sig glad är att övervattna den, och det är än värre än att inte vattna den alls.

Glädje i sin natur är ett öppet hjärta, som sprudlar av livslust. Det är en av de mest positiva känslorna att känna. Glädje är eftersträvansvärt, för den är livsnödvändig. Därför pratas det så mycket om just livsglädje. Men det finns många fler varianter av glädje.

Ni kan glädjas åt smått och stort. Ni kan glädjas åt er själva och andra.

Att vara glada när ni gjort något bra är då att bli både glad och stolt.

Att ni kan glädja er när ni njuter av något ni tycker om, eller när ni njuter av sällskapet med någon ni tycker om.

Att glädjas åt att ni har det ni har, att ni är den ni är, är en form av kärlek.

Ni kan glädjas åt varandra, när ni får höra om någon som lyckats med något, eller med någon som överlevt en svår sjukdom, eller vad som helst. Då växer glädjen till en allmänmänsklig kärlek, och det gamla ordspråket “delad glädje är dubbel glädje” får här sin rättmätiga mening.

Men att även kunna glädjas i sin egen vrå för sig själv och för andra, är en lika viktig del. Att ni unnar er en glädje, som bara är er, även om den är glädje över någon annans lyckande. Kan ni se att det är en viktig del och en skillnad? För gläds ni bara när ni får visa det för varandra, så kanske ni inuti er ej känner samma tillfredsställelse vid de tillfällen, då ni inte har någon att dela glädjestunden med. Detta gör er då beroende av varandras glädje, och då kan ni inte glädjas ensamma. Men att hitta glädjen i er, leder till att den alltid är där i nöd och lust. Även i sorg, så bor glädjen inom er.

Så vad gläds ni åt? Vad är glädje som spritter i kroppen? Vad är glädje såsom i “ha ha-humorn”? Vad är glädje inom er? Vad är glädje omkring er och er emellan? Vad gör er glada?

Känn efter så kan ni välja att öka de sakerna, och då väljer ni glädjen aktivt, men ej som ett “att nu måste jag vara glad, jag har så mycket att vara tacksam för etc…” Utan en vald glädje, för ni väljer att göra det som gläder er och er omgivning. Det går att välja.”

Rädslan har likt många andra känslor många ansikten. Vi kan vara rädda för naturkatastrofer, terrorism och våld runt om oss och i världen.

Vi kan vara rädda för personer i vår närhet och omkrets.

Vi kan vara rädda för saker som inte är rationella, men då halkar vi ofta in på fobier eller en slags “paranoid” rädsla, som inte har så mycket verkliga hot och faror att göra, utan mer om vad vi upplevt och om hur vi är som personer.

Ä-post- citat:

“Att följa sin rädsla är inte vägen att gå, för rädslan går alltid åt det hållit ni räds att den skall gå, och då går ni ju mot det ni är rädda för. Kan ni se det?”

Men om vi ser på våra rädslor med en viss distans, så kan vi se när rädslan skyddar oss från att vara oförsiktiga, och när rädslan hindrar våra liv. För rädslan i sig räddar oss inte från fara. Sitter vi på ett flygplan som störtar, så är det inte rädslan i sig som är orsak till att vi kraschar eller inte kraschar. Att vara rädd att dö i en jordbävning skyddar oss inte från jordskalv, men det gör inte heller att jordskalv dras till oss som en magnet.

Så det bästa är att se på vad vi räds, och sedan se vad sannolikheten att det kommer hända är, och därefter se vad vi kan göra för att skydda oss. Då har rädslan pekat oss i en riktning till lösning, ej till ökad rädsla. Så om vi bor i ett område med ökad risk för jordbävning vidtag då alla försiktighetsåtgärder, stärk huset etc. eller gör valet att flytta till ett mindre jordbävningsbenäget område.

Rädsla för krig och våld i världen är inte lätt att värja sig från. Nyheterna pumpar hela tiden ut läget i världen. I nuläget handlar alla nyhetssändningar om de fasansfulla terrordåden i Paris, och om hur skräcken sprider sig i världen. Vi som sitter framför Tv:n blir oftast skrämda, och vi lider med de som drabbas, samtidigt som vi räds för vår egen och våra näras skull.

Att leva i trygghet är nog en önskan som vi alla bär på. Sen har vi olika vis, som vi tror leder oss dit. Själva tror vi, att det aldrig går att kriga för fred. Det är helt enkelt en omöjlig ekvation. Men att undvika krig är ändå inte lätt när världen är i kaotisk oro. Det vi kan göra är att vara där vi är, vara vaksamma och försiktiga, men inte paniskt rädda, utan leva våra liv i fred och frid och hoppas att andra följer efter.

Att ha en våldsam person i vår närhet leder till en annan typ av skräck, en personlig skräck och denna bryter ofta ned oss till en skugga av vårt forna jag. Vi anpassar oss kanske för att “göra rätt”, för att inte bli straffade, kanske slagna… Den rädslan smyger sig på oss, vilket gör att den ofta är så långt gången när vi upptäcker den, att vi då är för rädda för att bryta oss loss från den våldsamme. Här är rädslan reell och nära inpå, vilket också ger en större möjlighet att påverka situationen, personen, och ta ansvar för att välja livet.

Skräcken till följd av gamla händelser är inbyggd i kroppen, och den behöver hanteras på ett fysiskt och ett psykiskt plan samtidigt, att ta en bit i taget och hitta en lösning, som leder bort från rädslan. Att veta att det skräcken handlar om är dåtid, inte nödvändigtvis nutid eller framtid. Att leva med denna rädsla, kan innebära stora problem i vår vardag. Här är det oftast värt, att ta en närmare titt på rädslan, och se hur vi kan leva med våra minnen, men utan att gå under.

Den irrationella rädslan i fobier och t.ex. panikångest hanteras bäst genom att se sannolikheter, och att ta en extra titt på varifrån rädslan kommer och vad den vill säga. Detta är ibland värt att jobba med och ibland inte. Det beror på hur mycket vår rädsla påverkar vår vardag.  Exempelvis om du är rädd för att åka ut i rymden, så kanske den rädslan inte är så mycket värt att träna bort. Däremot rädslan för att flyga eller åka bil är ett hinder, som är väl värt att titta närmare på. Återigen balans och en dans med hjärta och hjärna.

Utdrag ur Ä-post: (se Hannahs förmåga)

“Kära “Tilliten” och rädda “Rädslan”. Om rädslan fick ett namn, så skulle den kallas “följa John”, för den följer er rädsla och ger er en missvisande tro att den är er. Ni räds och då ni räds det, så väljer ni antingen att undvika det ni är rädda för eller att utmana det. Men i bägge dessa fall, så är det ändock rädslan som styr era val. Kan ni se det?

Så för att förstå att rädslan inte är er, och att nå en punkt där den ej styr er, så behövs medvetna val och en tanke som leder känslan och upplevelsen av rädsla. Att välja att lyssna till er kära “Tillit” och inte till rädda “Rädslan”, för “Rädslan” kommer alltid att vara rädder.

Så vem är då ni om ni släpper rädslan? Det är inte många som mer än kortare stunder riktigt har kunnat känna sig själv helt utan rädsla. Men det är värt att försöka. Ty en rädsla kan vara befogad eller obefogad, men den är på något vis alltid logisk i sin ologiskhet. Så kan den då vara farlig? Eller ligger faran i att inte vara rädd? Om ni räds, så uppmanar ni kroppen att vara beredd, men ingen orkar vara beredd på fara dygnet runt. Så det ni räds kanske ni sedan inte har ork kvar att undvika.

Vad är då faran i att inte vara rädd? Svaren är många och olika. Om ni tror att rädslan hindrar er från att råka illa ut, då tror ni att rädslan är er till hjälp. Men om ni ser en skillnad i att vara lagom försiktig och inte vårdslös, men ändock leva ett fullt liv, och att vara rädd, då kan ni känna att rädslan i sig inte är ett skydd. Ty de som är vårdlösa är inte modiga eller orädda. De är helt enkelt inte riktigt grundade.

För varaktig icke-rädsla, var noga med skillnaden i att trotsa sin rädsla och att släppa den fri. En nyansskillnad som är hårfin men viktig. För då, då styrs ni ej av en rädsla, utan av er, och då har ni en möjlighet att vara försiktiga när fara nalkas, men ej vara rädda för den. Då leder ni er själva mot ett friare liv, där ni inte styrs av rädslan och dess nycker.

Räds ej att inte vara rädd.  För livet är att leva och ge er en chans att njuta inom vett och sans. Styr era egna liv.”

“Rädslan har så många källor. Den springer ur sådant ni varit med om och av sådant ni inte varit med om. Det är därför rädslan så lätt kan ta över era liv. Kan ni se det?

Om ni hittar rädslans källa så kan ni laga denna läckande källa och läka. Kropp, själ, nutid, dåtid, framtid, allt genom att vara i kommunikation med rädslan, men ej i interaktion. Ej låta rädslan sända er på uppdrag, som rädslan vill nå eller inte nå. Utan sunt förnuft, intuition och erfarenhet samt sannolikhet. Sannolikheten för skada, vad är den?

Nästa steg. Är det värt det? Svaren leder er från, att rädslan styr vare sig till paralyserande, flyende eller fäktande handlingar. Räds ej rädslan. Ta bara inte dennes råd utan att tänka och känna själva.”

Ledsnaden kan verkligen ta sig många uttryck. Som vi varit inne på i våra föregående inlägg om känslor, så har vi människor ofta närmare till en av känslorna “ledsenhet” eller “ilska”. Och på grund av det, så visar vi ibland ilska både när vi är arga och ledsna, och ibland gråter vi inte bara när vi är ledsna, utan också när vi är arga. Ibland är det så, att vi är så vana vid att välja “motsatt” känsla, att vi kanske inte ens själva är medvetna om vad vi egentligen känner. Då blir det ju förstås ännu svårare för omgivningen att tolka det vi visar, vilket förstås kan kännas förvirrande. Om man inte är sann mot sig själv med det man känner, så visar man ju ofta en annan känsla än den äkta utåt, och reaktionen man får från sin omgivning blir då på det man visar.

Så det är viktigt att försöka lära sig separera och urskilja sina olika känslor, och se vad de står för.  Är ilskan egentligen ledsenhet? Eller handlar de flödande tårarna istället om ilska?

Så hur är det med gråten då? Är man mer ledsen ju mer tårarna flödar? Och kan man själv påverka sina tårar? Hur brukar då omgivningen reagera på en person som gråter mycket? Ja, här finns det nog inget generellt svar. Det beror nog mycket på vad de olika personerna i omgivningen har för inställning till gråt., vilka olika erfarenheter var och en bär på.

Vi träffade nyligen en kvinna, som var förtvivlad och grät för att hennes far precis hade gått bort. Hennes pojkvän hade svårt för att se henne ledsen och blev då istället arg på henne. Vilket i sin tur gjorde henne ännu mer ledsen, och samtidigt nu också arg. Pojkvännen, som är en mycket fin man och inte alls okänslig, var nog egentligen arg på sig själv, för att han inte bara kunde “lyfta bort” hennes sorg och göra henne glad igen.  Och så visste han inte vad han skulle göra… med hennes känslor och med sina… Så nog kan det vara ett virrvarr bland känslor, både inom varje individ, men också mellan människor.

Ibland kan det kännas som om tårarna “frusit” någonstans djupt inom oss och inte kommer ut. Detta händer inte sällan vid sorg (som vi kommer återkomma till i ett senare inlägg). Man kan känna att man är så ledsen, att man tror att gråten aldrig kommer ta slut om man skulle släppa den fri. Så var det bland annat för min “låtsasmamma” Kerstin när min pappa hade dött. Hon “vågade” inte gråta och stängde därför med viljekraft in sina tårar…

Det finns en fara med alla “självhjälpsböcker”, som ofta propagerar för ett “hysteriskt” positivt tänkande. Med denna förenklade syn finns det en risk, att man kan få skuldkänslor, om man inte klarar av att alltid vara “positiv”. Och även om man själv förstår, att det är okej att ibland vara lite mer “negativ”, så kanske inte omgivningen gör det, och därmed i all välmening lägger ytterligare “krav” på att man skall vara positiv och därmed bli glad.

Det är förvisso bra att ha en positiv inställning i grunden, men faran är när man hindrar sig själv från att känna så kallade “negativa” känslor, som ilska eller ledsenhet.  För vi behöver känna de känslor vi känner, även de “negativa” för att komma vidare till en “verklig” glädje.

Ä-post (se Hannahs förmåga).

“Att vara ledsen kan betyda så många olika saker. Det finns många nyanser av ledsenhet och det finns nyanser även inom ledsenheten. När ni är ledsna för att någon sårat er blir ledsenheten begriplig för er själva och för er omgivning, beroende på hur sårade ni blivit och på vem som sårat er, om det är en närstående eller en främling.

Allt detta är lätt att förstå. Men när ledsenheten bara finns där, bygger bo i ert innersta väsen, och varken ni eller er omgivning kan placera ledsenheten i ett fack, en situation, relaterad till en person. Då blir ni uppslukade av ledsenheten, och den ledsenheten har mängder av nyanser, som gör att det är svårare att känna vad som ledsenheten egentligen vill tala om för er. Ni känner er då ofta misslyckade, som om ni borde vara glada, men att ni bara inte kan det. Denna ledsenhet kan yttra sig så, att ni stänger in er i er själva, och/eller så stänger ni andra ute.

Ni kan välja att bli utåtagerande, att antingen skrika ut er sorg eller “förvandla” den till ilska. Denna typ av ledsenhet är svårare att förstå och därav svårare att “bli kvitt”. Det går inte att bara säga; “var glad, bestäm dig för det, så blir du glad.” Dessa hurtiga utrop kommer från människor som vill väl, men som ej förstår ledsenhetens komplexa natur. Det kan då ge den ledsne skuldkänslor och en tro att det är fel på henne/honom eftersom hon/han inte bara kan bli glad. Då växer ledsenheten och då växer självanklagelserna, och det blir en ond cirkel, som är svår att bryta. För denna ledsenhet botas ej “vips”, för att ni säger; “nu skall jag vara glad”.

Nej denna ledsenhet som genomsyrar er läks genom, att hitta vad den vill säga er. Och att ni väljer att lyssna, och att inte tycka synd om er i en offermening, men ha medkänsla och förståelse för att ni är ledsna. Så “okej, jag är ledsen, även om jag inte vet varför. Varför skall jag anklaga mig själv för att jag är ledsen, och inte kan ta reda på varför och göra något åt det?”  Det är att vara aktiv, och det leder er bara från offermentalitet, men ej in i självförebråelse. Och det är nyckeln till att låta det ni känner, vara det ni känner.

Det går inte att tvinga bort en känsla, för då kommer den tillbaka starkare och starkare i er. Ni behöver istället bejaka er själva, gilla läget. “Nu känner jag så här.” Men sedan se vad ni kan göra, för att på riktigt göra er själva glada igen. Ej som ett måste eller en läxa, utan som en investering i er själva, ert välmående och ert liv. Ledsenhet är en viktig del av livet och ert känsloregister och  bör inte tvingas bort. Den bör lyssnas på och sedan försöka läkas och ge er glädje. Så ledsenheten som blir lyssnad på, behöver inte skrika högre, och det innebär att ni inte behöver fastna i den, när ni känner att det är dags att säga adjö till ledsenheten.  Inte förr, inte senare. Så var inte rädda för ledsenheten. Den är som alla känslor en vägvisare, en indikation på något ni behöver titta på, lyssna på och agera efter.”