Hannah här:

Nästan alla har vi nog en tendens att luta åt det ena eller andra hållet. Antingen tar vi på oss onödig skuld, eller så föredrar vi att lägga vi den utanför oss. Men det eftersträvansvärda är återigen balans 🙂 . Att veta när vi gjort något fel eller tokigt, och ta ansvar för det.  Och att inte ta över ansvaret från någon annan, när vi inte gjort något fel. Det är mönster, som kan vara mycket svåra att bryta, då det ofta är en snabb automatisk reaktion; “det var inte jag” eller “du gjorde…” eller i andra änden ett “förlåt”, som slinker ur en utan att det “behövs”. Jag minns så väl när en gammal kompis tappade en penna på golvet, vi böjde oss bägge ned för att plocka upp den. Hon hann först, och vad sa jag då? Jo, “förlåt”, varpå hon svarade, “men du har ju inget att be om ursäkt för .., du försökte ju bara hjälpa till.”
Ett exempel på den andra ytterligheten är Donald Trump, som på frågan om han aldrig ber om ursäkt svarar något i stil med “det får jag ta ställning till om jag skulle göra något fel”. 🙂

Ä-post: (se Hannahs förmåga)

“För att vara på det klara med vad som här menas med ordet döma, så är det att “lägga skulden på…” vare sig det innebär att den läggs på den som är ansvarig eller på en icke ansvarig.

Så vem dömer då sig själv, och vad leder det till? Jo, det kan leda till ett ständigt anklagande mot sig själv. Var sak som sker går att vända till att ni felat, “ni borde vetat bättre”. Ni inte bara gör fel, ni är fel. Ni stärker detta mönster, för varje gång ni väljer att döma er själva. Inte oskyldig tills bevisat skyldig, utan skyldig oavsett det bevisats eller ej. Detta är både en förenkling och en försvåring av en rättvisa i rättssalen. Ty förenklingen är, att domaren alltid kan klubba ned “skyldig”, och alla jublar för ni är då både domare, åklagare, försvarsadvokat, jury och åtalad. Så ni vinner, och det ni inte vinner, det tror ni är rätt. Rättvisa. Men är det så vist att alltid tro att ni har fel istället för rätt, eller endast rätt i att ni har fel?”

“Så finns den andra ytterligheten, de som väljer den andra vägen. “Det var inte jag”. “Du började”. “Det är ditt fel, jag…”. “Du triggar min ilska, det är inte mitt fel…”. Ibland må detta vara sant, men inte alltid och även om så är fallet, så är attityden att aldrig ta ansvar, den mest oansvarsfulla att ha. För där väljer ni ej heller utifrån situationen ni befinner er i, utan ni vill oavsett hur det verkligen är, bevisa att ni ej felat. Och skulle ni ha felat, så är det verkligen inte ert fel, så egentligen har ni rätt, men någon annan har “gjort” att ni gjort fel.

Det tänkandet och beteendet bör ha upphört i redan i tidig barnaålder. Barn säger gärna “det var inte jag, det var han/hon”. Det är sedan varje förälders uppgift att lära barnet att det är okej att göra fel. Det som inte är okej är att skylla det på någon annan. Och där brister det för den, som aldrig gör fel. Kanske är personen så rädd att göra fel, att den av skräck “måste” förneka allt. Eller så är det så, att personen tycker sig stå över det mänskliga draget, att ibland ha fel, göra fel.

Så varför är då ibland fel rätt, och ibland fel fel och rätt rätt? Jo om ni gör rätt och ser det, då är rätt rätt. Om ni gör fel och ser det, då är fel rätt. Om ni gör rätt och ser fel, då är felet fel.

Ingen har alltid rätt, lika litet som inte någon alltid har fel. Men om ni alla kunde våga vara sanna mot er själva och varandra, och inte låta det finnas dömande av rätt och fel, utan mer ett konstaterande, så skulle felen ej vara så livsavgörande. Livet utspelar sig inte i en rättssal, livet utspelar sig på en mycket mindre svart-vit yta. Och när ni lever i den världen, så behövs inte att varken döma er själva eller andra orättvist. Bara att leva efter rätt och fel, ert och varandras.”

“Ingen har hela bilden, ej ni eller de ni vill döma ut. Så lita på det, det finns ingen mänsklig domare, som kan ge en helt rättvis dom. Hur många bevis de än har och hur många andra jurymedlemmar de förlita sig på. Ty livet utspelas som sagt inte i en rättssal. Ni är varken domare, jury, åklagare eller försvarsadvokat eller för den delen den åtalade/anklagade”

“Tro aldrig att ni vet bäst vad andra behöver. Tag lärdom av varandra och se er, som ett kollektiv av själar, som må samarbeta och bo tillsammans. Visst bli det lättare, att bo med sin vän än sin fiende. Så lägg domarperuken på hyllan och lek i världens gudomliga lekplats.”

Hannah här:

Att ha principer och att leva efter dem kan både hjälpa och stjälpa oss. Ibland kanske principer står där i vägen och blir så viktiga för oss, att vi förlorar en vän, kärlekspartner eller ett jobb, för att vi är för stolta för att stå över något. En konsekvens som kanske blir svår att hantera och en “onödig” förlust. Vi gör ett “felval” för att ha “rätt”.

Men det gäller att veta när det är viktigare att stå upp för sina principer, för det finns lika många tillfällen, då det är det sanna att göra. Återigen som Änglarna säger, välj med hjärta och hjärna hand i hand. Och som jag brukar säga; en dålig konsekvens av ett “sant” beslut, är lättare att ta än en dålig konsekvens när vi inte valt med vår intuition, instinkt, känsla, förnuft etc.

Så i princip är principer bra om de väljs med precision. 🙂

Ä-post: (se Hannahs förmåga)

“Vem har rätten att säga om prestigen är av godo eller ondo? Ligger det då prestige i bedömningen av prestigen? Prestigen bör bedömas både med inre och yttre mått. Att vinna ett prestigefyllt pris är en ära och ett mått på det ni åstadkommit.

Att låta prestigen styra er när ni vet att något är fel, men ni av prestigeskäl inte vill vika er, är ett mått på ett hinder, som bakbinder er. För lever ni efter den principen att inte vika er, ej ha fel, så kan ni medvetet styra er själv i fel riktning bara för att ha rätt. Kan ni se att prestigen att ha rätt, kan göra att ni gör fel medvetet?”

“Att vara principfast i den goda bemärkelsen är att vara tydlig, stark och pålitlig, att inte vara rigid och låst. När ni väljer principer utifrån vad ni vill, är det gott. Men här som med prestige, så kan det hindra er att välja rätt, av skälet att ha rätt. Det vill säga om ni bryter mot era principer, de som ni tycker är rätt, så gör ni fel. Men så länge principerna är låsta kan detta rätt vara fel här och nu.

Att släppa principer och prestige, för att uppnå något mer varaktigt är viktigt att våga. Att inte låta chanser och människor glida er ur händerna på grund av prestige och principer. En egen lagbok leder till ensamhet. För ni integrerar då ej med era medmänniskor, med livet och livets förändring.

I princip så är principen en kompass som kan leda er, men ni måste uppdatera principens karta vartefter, annars kan ni gå vilse. För världen förändras, värden förändras och principen behöver förändras i takt med det. Tänk om ni tittade på en gammal karta över en stad, och ni tänker “finfint, dit går jag”. Men ni lägger inte märke till att det nu ser annorlunda ut, och så går ni rätt in i en husvägg. Så stirrar ni blint på en gammal princip, karta, och går efter den, då kommer ni ofrånkomligt krocka med nya hus, nya vägar etc.

Så välj, och välj om era principer, och låt prestigen vara prestigelös och tacksam för det prestigefyllda ni möter. Då kan bara gott komma ur prestigen och principerna i era liv.”

Annmari här:

Vi har ju tidigare berättat om några upplevelser mellan världarna… Jag brukar säga att det bara är en tunn slöja, som skiljer vår värld från den där de, som lämnat jordelivet befinner sig… ibland lyfter sig slöjan och vi kan se…

I inlägget “Besök från himlen” berättade jag om när min döda mamma besökte min pappa. När någon dött är det ganska vanligt, att den döde på något vis försöker ta kontakt med sina nära. Man vill ofta visa att man “lever” 🙂 och att man nu är frisk och har det bra.

För den som är intresserad av att läsa mer om hur en sådan kontakt kan gestalta sig, så kan jag tipsa om boken “Hello From Heaven” av Bill och Judy Guggenheim. Paret intervjuade 2000 personer i åldrarna 8 – 92 år, i USA och Canada. De berättar om olika typer av andliga kontakter, och har samlat 3300 berättelser av personer som är övertygade om, att de haft kontakt med någon död närstående. Deras korta sammanfattning efter alla dessa intervjuer är att “Life and love are eternal.” Det finns flera intressanta böcker på detta tema, såsom bland annat “Återföreningar” av Raymond Moody, och “Avskedvisioner” av Melvin Morse.

Nu till några egna upplevelser. Min älskade “låtsasmamma” (Kerstin) gav sig till känna några veckor efter sin död genom att helt enkelt ringa till mig. Telefonsvararen gick igång och hennes röst hördes tydligt… vi var två som hörde det 🙂 . Jag hann inte fram att lyfta luren. Kanske hade det inte hjälpt… Hennes telefonnummer (det gamla) syntes i alla fall på displayen, däremot fastnade inte hennes röst på svararen.

Min farbror Lasse avled på operationsbordet. Lasse var diabetiker och hade nu blivit tvungen att amputera ben nummer två… Det var en riskfylld operation, och hans hjärta orkade inte. Några veckor efter Lasses död pratade jag med min underbara “låtsassyster” Eva i telefon. Plötsligt blir jag varse att cd-spelaren gått igång. Jag berättade detta för Eva, som tyckte att jag skulle se efter vilken låt som spelades. “Det kan ju vara en hälsning” sa hon. Det var lite extra lustigt, för det var inte den första låten på skivan som hade börjat spela…

Den som sjöng var Jon Randall… och låtens titel var: “Walking among the living again”.

“I’m walking among the living again.
I´m talking and breathing for giving up my sins.
I´m finding new faith in the arms of old friends.
Now I´m walking among the living again.
Now the morning sun is warmer on my skin.
I´m hearing nature´s song, smelling flowers again.
This world is so much brighter than I´ve ever known.
And I swear I heard angels when I rolled away the stone.”

För mig var det självklart att min farbror Lasse på detta vis ville tala om, att han nu var frisk och rörlig igen, och att han fortfarande fanns med oss.

Renée, min fina vän (som gästat oss på bloggen “Han sköt sig i morse …”) och jag har ju som sagt upplevt mycket tillsammans.  Renée har ett öppet sinne och en medial förmåga, som är långt större än vad hon själv är medveten om. Hon och jag hade en gemensam vän sen många år, en konstnär, Sven Inge, som tyvärr lämnade jorden 2008. Sven har också figurerat här på bloggen. Sven hade befunnit sig i himlasfären i kanske sex månader när Renée och jag var uppe i hans gamla lägenhet, som fortfarande fanns kvar. Fotona på oss är från lägenheten. 🙂

Vi befinner oss i vardagsrummet, när vi plötsligt hör en hostning och en harkling följt av ett “Hallå!” Det var helt klart Svens röst och hans hostning (han hade haft lungcancer). Jag ser på Renée, som nu ser ut som en fågelholk. Hennes ögon är klotrunda och hoppade raskt ut ur sina hålor! “Jaha, du hörde också?” konstaterar jag lugnt. Det var ju inte första gången jag hörde någon död prata. 🙂  Renée var till en början livrädd, så jag tog henne med ut i hallen varifrån rösten kommit, och visade henne att där var det tomt… Och lite senare var både hon och jag helt klara över, att det faktiskt var Sven som ville heja på oss. Och det var inte längre något obehagligt i det, utan bara fint, även för Renée.

Som sagt kontaktförsöken kan visa sig på många olika vis. Vi kommer berätta fler historier framöver. Det verkar i alla fall vara lättast att nå fram genom olika elektriska apparater. Tv:n kan gå på och av… byter kanske kanal utan att någon rört den. Lampor kan tändas och släckas med mera, med mera…

Jag vill här avsluta med en liten anekdot, som inte på något vis är paranormal, men ändå passar in i sammanhanget. Det var efter att min pappa hade dött, och jag ringde Radiotjänst för att säga upp TV-licensen. En vänlig kvinna svarade och undrade vad hon kunde stå till tjänst med. “Jo, jag skulle vilja säga upp TV-licensen för min pappa, då han är död”, säger jag. “Är du säker på att han inte har TV där han befinner sig nu då?” frågar hon och jag blev lätt road. Jag är ganska nöjd över mitt svar: “Nej, det kan jag ju inte vara säker på, men jag tror däremot att det i så fall är gratis”. “Jag sa att han var död”, la jag till för säkerhets skull… Hur samtalet avslutades kommer jag inte ihåg, däremot avslutades hans avtal 🙂 . Och som jag sa så verkar man intressera sig för elektiska apparater på andra sidan…så vem vet…kanske tittar pappa på TV då och då. 🙂

Och om att “göra upp” med personer och händelser i våra liv för att hitta rätt väg.

Ä-post här nedan. (se Hannahs förmåga)

“På livets väg kommer ni råka ut för händelser, som sårar er. Ni kanske gör er så illa, att ni måste stanna och vila för att läka era sår, eller halta fram i en maklig takt. Sedan kommer vägen också kantas av livets goda, och där kanske ni vill stanna upp och lukta på blommorna.

Och när er väg korsas med någon annans, så har ni företräde på er väg och den andre på sin. Men när era vägar går sida vid sida, så har ni bägge samma rättigheter och skyldigheter, ni följer samma lagar. Om vägen sedan smalnar av, och ni måste välja om ni fortsätter era resor var för sig eller tillsammans, och vem som i så fall får köra först, och oavsett vems väg ni väljer, så kommer valet påverka er båda.

Så om ni nu egentligen vill åt samma håll, men inte tillsammans, så måste ni hitta en väg som leder er dit ni vill, men åtskilda. Eller så vill ni egentligen fortsätta resan tillsammans, men att ni ej kan det, då ni inte vill åka på samma väg. Då måste ni våga välja väg, och då välja vägen eller den andre. Allt detta sker under hela livet, medvetet och undermedvetet. Ni färdas ständigt, och det enda som är beständigt, det är förändringen och resan.”

Vi har väl alla märkt hur situationer, som vi har svårigheter kring, har en tendens att upprepa sig under livet. De kan uppenbara sig tillsammans med olika människor, och de kan visa sig i lite olika skepnad. Detta gäller både i kärleksrelationer, vänskapsrelationer och i arbetssituationer och dess relationer. Och även om personerna i de olika situationerna kan verka helt annorlunda, så brukar snart liknande problemställningar och utmaningar visa sig igen. Detta tills vi har börjat ta hand om våra ouppklarade känslor inom oss.

I arbetssituationer kan det yttra sig som konflikter med kollegor, eller att man alltid har problem med chefen. Man kanske byter jobb, för att lämna problemen, men så händer samma sak igen. Och hur många gånger man än byter jobb kommer detta att fortsätta, tills man upptäcker att den gemensamma nämnaren i ekvationen faktiskt råkar vara en själv. Och tur är väl det, för det är ju bara sig själv man kan ändra på.

Självklart drabbas vi också av händelser och personer, som ligger utanför vår kontroll. Men det vi tar upp här är våra “upprepningsmönster” i arbetslivet, i kärleksrelationer och i vänskapsrelationer, och också i våra val av vänner och kärlekspartners. Ett klassiskt exempel är kvinnan, som varit gift med en alkoholist och skilt sig från honom, och sedan träffat en ny man, som på ytan föreföll vara exmakens totala motsats. Men sen vid en närmare titt börjar likheterna hopa sig även i olikheterna. Och problemställningen med alkohol är densamma.

Ä-post:

“När ni “tar tag i” era ouppklarade känslor och händelser, så blir det automatiskt en läkande kedja, som hjälper er, att inte försätta er i samma situation igen. En klarsynthet, som bara kan ses klart i eftertankens kranka blekhet. Men där och då ser ni den så tydligt. Låt den inte blekna innan ni lärt er inför nästa möte.
Som er väg så är ert liv. I klarhet gå, var trygga och se världen från er väg, så går ni alltid rätt.”

Ä-post härunder (se Hannahs förmåga):

“Så för att vara nära med dem som ni vill och kan lita på, så krävs egentligen framförallt bara en öppenhet för att ha urskiljningsförmåga. Det är viktigare än tillit och hopp, för ni kan då bli trygga och starka i er själva och med andra. Andra som ej sårar er eller trycker ned er eller påpekar era fel och brister, som ni kanske eller kanske inte redan tänkt på själva.

Så låt inte en annan person eller flera bestämma er väg. Ni har makten i era liv genom att ta den, och välja utifrån nuet med erfarenheter i backspegeln. För så länge ni ser erfarenheterna framför er, så kommer samma erfarenheter hända igen och igen och “bekräfta” er rädsla, era sår och så vidare.  Men om erfarenheterna är i backspegeln, så ser ni dem, har koll på dem och kör framåt mot nya mål, med vetskap om den väg ni redan färdats på. Vägen bakåt behöver ej spegla framåt, så länge ni väljer rätt spegel.”

Hannah här:

Vi människor har ofta inte så lätt att ändra våra beteenden. Det finns många citat och ordspråk kring detta. Dr Phil brukar saga;  “The best predictor of future behaviour is…past behaviour”. Det gamla ordspråket; “Det går inte att lära gamla hundar sitta.” Ett gammalt ordspråk (tror det är indianskt) säger att “det är dags att kliva av hästen när man upptäckt att den är död”. Albert Einstein sa; ” Insanity= doing the same thing over and over again, and expect different results”.

Men vi skulle vilja göra ett tillägg här. Man kan faktiskt få ett nytt resultat, även om det till det yttre ser ut som om man fortsätter att göra samma sak. Det är om man byter perspektiv och hittar en ny inställning. För då ändras resultatet per automatik. Det är som det vi i tidigare inlägg skrev om, att vi inte alltid hör vad någon annan säger till oss, för vi tolkar orden med vårt “inre Lexikon”… Och det yttrar det sig så, att vi kan säga exakt samma mening och med samma ord, men beroende på hur vår förväntan är på hur någon annans svar ska bli, kommer det vi säger att uppfattas på olika vis. Förväntar vi oss en negativ reaktion, så kommer det att finnas med mer eller mindre subtilt i det vi säger, och risken är då stor, att vi kommer att få det. Medan om vi förväntar oss en positiv reaktion till svar, så kommer vi att förmedla det, och chansen är då stor att vi får det.  Så små nyanser, betoningar och förväntningar, är vad som ibland gör den stora skillnaden, och det är ibland svårare att ändra små nyanser än större saker.

Vi har väl alla varit med om missförstånd på sms, då vi skriver kortfattat och betoningarna görs sedan av den som läser, ej av den som skrivit meddelandet. Och nu menar vi inte missförstånd via den automatiska ordlistan, för det är en saga för sig… utan rena och skära missar i kommunikation… Till exempel minns jag, ett sms jag fick av en vän; “träffade vår gamla klasskompis, (här kallar jag honom Sverker) idag. Kul. Hans mamma dog igår. Tråkigt.” Jag som var i Aten skickade genast ett beklagande sms tillbaka “åh hälsa honom, jag är så ledsen för hans skull, vad hände? Osv… ” Varpå hon, som satt på tunnelbanan i Stockholm, fick ett hysteriskt fnitteranfall… För det var inte Sverkers mamma som dött utan Hans, vars mor var mycket gammal och cancersjuk, och hennes död var förväntad.. Hade inte punkten i meddelandet varit innan Hans, så hade jag ju förstått att Hans ej var hans… Tyckte väl att det lät lite okänsligt uttryckt …

Sen har vi också hört om ett par, där frun bad om ursäkt till sin man i sms (hon var den som “felat”) men hon formulerade det på ett sådant sätt, att han trodde hon skrev, att hon förlät honom… Han blev inte glad… Ja det är inte lätt det där med kommunikation. Ibland kan man nästan tycka att det är otroligt, att det inte blir ännu fler missförstånd. 🙂

Vi påverkas olika mycket av andras varanden, icke varanden och åsikter beroende på vad vi har upplevt i livet. Så bakgrunden är viktig, men det är nu vi kan ändra framtiden.

Ibland kan det hända, att man är så beredd på kamp, att man inte märker att den andra personen redan är med på tåget. En vän berättade häromdagen för oss att hon i yngre dagar i sin handelsutbildning fick lära sig, att “inte fortsätta sälja varan när den redan är såld”.

Ä-post:

“Det är en ständig förändring i livet och att våga vara öppen för det, det leder er rätt.

En misstänksamhet mot alla, är att inte öppna för målet, att inte göra skillnad på “ond” och “god! Är att vara ovarsam med er själva. För det finns människor, som ni ej bör släppa in. Men så länge som ni inte låter nuet styra era val utan tidigare erfarenheter och ärr, så kan ni ej se personen framför er för den som den är, en vän eller någon ni bör hålla er på er vakt mot.”

Som en psykologvän till mig uttryckte det. Av tio personer som går förbi här, så är kanske 9 av dem värda att litas på. Och det gäller alltså att öva upp sin bedömningsförmåga, för att vara trygg i sig själv och veta att man har denna urskiljningsförmåga. Då behöver inte andras eventuellt negativa åsikter såra en så mycket.

Och en anekdot om systrarna Hilda och Hulda.

Hannah här:

Har ni också någon gång funderat på likheter och skillnader mellan snålhet och girighet? För mig dök nyfikenheten upp när jag träffade på ett par systrar, jag kallar dem Hilda och Hulda. Hilda är den snåla och Hulda den giriga (hon kan mer än gärna omhulda sina egna utvalda, och för att inte tala om att se till sig själv 🙂 ). Vid första anblicken, så kan man kanske tänka, att det väl är samma sak. Men ju mer jag såg av Hilda och Hulda, så började jag tycka, att det bli riktigt komiskt.

Hulda hade inga problem med att unna sig själv och sina barn märkeskläder, och allt det “bästa” som livet har att erbjuda. Samtidigt ville Hulda sko sig på så mycket som möjligt till minsta möjliga kostnad. Inte lägga ut ett extra öre. Om Hulda hade lånat ut pengar till någon, så ville hon ha exakt samma summa tillbaka, t.ex. 399 kronor. Jo, hon kunde förstås gärna tagit emot 400 kronor men aldrig 398. Andra än de sina ville hon inte gärna bjuda.

Så har vi då Hilda, som snålar på allt, både till sig själv och till andra. Hon sparar på allt, inte för att hon är fattig eller” sparsam” utan för att hon är snål. Exempelvis till och med när Hilda fick höra, att någon skall slänga ett par mammatrosor, så sa hon “men varför skall du slänga dem, de kan ju jag ha?”. Sedan ville nog inte ens Hilda bära dessa trosor.( Hon hade inte längre åldern inne för graviditet,) Men impulsen är att spara för sparandets skull, inte bjuda och inte ta emot heller. För en snåljåp som Hilda har också ofta svårt att ta emot, för hon blir då misstänksam och tänker; “jag vill inte bjuda igen”. Till skillnad från Hulda, som gärna tar emot, och inte ens tänker på, att det skulle kunna vara fint att bjuda igen.

Även sparsamhet är i denna diskussion ett intressant ämne. Att vara ekonomisk och sparsam kan vara mycket positivt och ansvarsfullt. Det vill säga, att veta vad man vill unna sig och andra, och då veta vad man kan spara in på för att möjliggöra detta. Att ha koll på sin ekonomi, men inte bli fanatisk och räkna ören. Det finns många människor, som är både sparsamma och generösa, och den balansen är nog den mest eftersträvansvärda, för en själv och för omgivningen. 🙂

Däremot att spara något för att vänta till ett “bättre” tillfälle och inte “unna” sig, kan leda till att det man spar inte kommer till användning. Jag minns så väl när jag var liten och hade önskat mig röda lackskor. Så fick jag ett par sådana i present av min låtsasmormor. Jag blev så lycklig över min gåva, och jag var så rädd om dem. Så rädd om dem, att jag ville vänta med att använda dem. Jag hade dem stående prydligt i sin kartong i garderoben, och jag tog fram dem lite då och då och provade dem. Men jag ställde alltid tillbaka dem, för jag ville spara dem till ett “speciellt” tillfälle. Jag kommer faktiskt inte ihåg någon gång, som jag använde dem. Som vuxen frågade jag mor vad det blev för ett speciellt tillfälle. “inget”, svarade hon. “Du växte ur dem”. Hon berättade också, hur förtvivlad jag hade blivit den dagen de inte längre passade. Detta har jag alltså förträngt. Så denna typ av sparande är inget jag rekommendera.

Unna sig är viktigt, men att inte leva som om varje dag vore den sista, för det är inte att vara ansvarsfull i den goda bemärkelsen.

Här under följer utdrag ur vad våra bevingade vänner i det blå har att säga om detta ämne. Ä-post (se Hannahs förmåga).

“Om den girige står för den som väljer först och väljer störst, så står den snåle för den som väljer länge och väl. För i snålhet finns en försiktighet att välja fel, då snålheten själv ej unnar sig att välja om, för det är snålheten för snål med, även med sig själv.

Generositeten däremot väntar av en annan anledning, det vill säga att unna andra att välja först, för generositeten växer när det som ges uppskattas och bringar andra glädje. Och då sprids denna glädje även till generositeten.

Så det finns skillnader mellan att vara snål och att vara girig. En del kan vara både snåla och giriga, men ofta har de två helt skilda sätt att vara. En girig person kan unna både sig själv och sina nära det bästa. De vill äta upp kakan och ändå ha den kvar, och inte själv behöva baka en ny. De vill ha det bästa av det mesta och gärna genom att sko sig lite på andra. För girighet står för en “beskyddande” känsla av, att “jag är värd detta och därför är det helt i sin ordning om min lycka och välgång påverkar någon annan negativt. Det är inte girighetens mål, men det kan dock bli en efterföljd.

Girighetens mål är enkelt, mitt, mitt, mitt. Likt barn som leker i sandlådan där ett barn tar en leksak. Ett annat barn säger; “nej den är min” och tar den ifrån barn ett. Sedan tar barn ett en ny leksak, och då säger barn två; “nej, den är min och så vidare. Till slut sitter barn två med alla leksakerna runt sig och kan omöjligt leka med alla sakerna på en gång. Här är det “haendet”, som är viktigt och inte nödvändigtvis användandet.

Så vad gör snålheten då? Jo, den vill ha så lite som möjligt, och den vill ge ännu mindre. Snålheten äter inte sin kaka, den spar den och spar den, ibland tills den kanske rent av möglar. För vem vet när snålheten får en ny kaka? Snålheten söker att spara, ibland bara för själva sparandet skull. Att hitta lika lite i sin egen hand som snålheten är villig att ge andra. En person som lider av snålhet är i regel snål inte bara mot andra, utan även mot sig själv. För är man bara snål mot andra, men unnar sig själv så börjar gränsen till girighet tunnas ut. För en riktig snåljåp vill inte ge varken till sig själv eller till andra. Det är “den som spar han har”, men helst skulle det sparandet redan vara sparat, inte nytt.”

Om att ha och inte ha.

Annmari här.

Alla har vi någon form av förhållande till pengar. Det finns de som sätter en ära i att berätta hur rika de är, men det finns också de som tycker att det är “fint” att inte ha pengar. Det finns de som tycker det är fult och skamfyllt att vara rik, och det finns de som tycker detsamma om att vara fattig. Så vad är då betydelsen av pengar och rikedom egentligen?

Pengar är nödvändigt i dagens samhälle. För utan pengar kan vi inte leva. Pengar ger mat, vatten och all slags förnödenheter. Så att vara fattig och inte ha råd med det som behövs för dagen, kan få förödande konsekvenser, och det ser vi på många ställen i världen.  Men sedan finns det vissa, som tycker det är fel att ha pengar, och därav har en stolthet över att inte vara “beroende” pengar. Men det är lite hål i det resonemanget, för pengar är livsnödvändiga. Det är vad vi gör med pengarna och inställningen till dem som ger dem liv, värde och mening.

Egentligen handlar det ju om att ge och att ta emot. Vilket alltid är viktigt, att försöka hitta en balans i.

Vid workshopparna i Grekland brukade jag göra diverse övningar med deltagarna. En väldigt enkel sådan kom jag att döpa till “Citronövningen”, helt enkelt för att vi befann oss Grekland, där citronerna fanns lätt åtkomliga. Jag delade ut en citron till var och en, och sedan gav jag den alldeles enkla instruktionen, att på vilket sätt man ville, ge varandra och ta emot citronerna. Ibland kastades citronerna mellan deltagarna, och ibland gav man dem väldigt försiktigt. Efter en stund stoppade jag övningen helt kort och lade nu till en instruktion. Jag bad deltagarna att försöka ge akt på sina känslor, om det var någon skillnad på känslan, då man gav iväg sina citroner och när man fick dem…

Strax därefter stoppade jag övningen helt, och då hände det, att någon just då stod med famnen full av citroner, medan någon annan kanske inte hade någon alls. Vi pratade om hur detta kändes, och sedan vidare om vilka olika känslor, som kommit upp under olika delar av övningen. Och vi diskuterade om detta var något, som man kunde överföra till livet i övrigt. Det var spännande att upptäcka hur laddat detta med att ge och ta emot är för oss människor. Det hände att några till och med kunde bli osams där mitt bland citronerna.  Att trots att det här bara handlade om citroner och en lek, så visade det tydligt hur en del är givare, och inte alls känner sig bekväma i att vara på mottagarsidan. Att man kanske snabbt ville bli av med sina citroner, och såg efter om någon saknade. Medan andra kände sig trygga med att ha någon eller några extra citroner utifall att…

Här under kommer utdrag ur vad Änglarna säger om Pengar och rikedom. (se Hannahs förmåga)

“Att ge är att få, och att få är att ge. En gåva av kärlek och villkorslöshet är det vackraste ni kan ge. Men att mottagaren tar emot gåvan utan skuld och återbetalningskrav från sig, är att ge den som gav gåvan en ännu större gåva, tacksamhet. Tacksamhet är, att våga ta emot en gåva, utan att känna krav på att återgälda den till den som givit dem gåvan. För då tar det bort det fina i att ge och få. Att däremot ge till den andre, eller någon annan, när möjlighet finns, det är vackert. Så att lämna skam och skuld för pengar, är det bästa viset för att få pengaflöde, och hjälper världen att hitta balans hos fattig och rik.”

“Att ha pengar är inget man bör ha dåligt samvete för (om de ej är stulna förstås 🙂 ) Så välj att se pengar, som värdepapper, som byter ägare och hela tiden ges vidare till nästa och nästa. Då är flödet i sin rätta natur.

Pengar är ej fult, makt är ej fult. Det som kan bli fult är vad den rike gör, och vad en i maktposition, som missbruka den, gör. Så kontentan är; pengar har inget värde i sig, men de har det värde och pris ni satt på dem. Så att vara rik är ej, att vara egoistisk och att vara fattig är ej att vara osjälvisk. Att våga ge och våga ta emot, det är en konst och det gör pengar till något vackert!”

Annmari här.

Som vi berättat tidigare har också jag kontakt med andra sidan, fast på annorlunda vis än Hannah. Det är om en sådan upplevelse jag här skall berätta…

Sedan 1985 är jag mycket nära vän med Renée, som också är gudmor till Hannah. Renée kallar Hannah “Dunis”. I egenskap av att vara gudmor har hon väl all rätt i världen att ge sin guddotter ett extra namn? 🙂

Renée och jag har alltså följts åt i många år och haft så mycket roligt tillsammans. Renée är en helt fantastisk person med en sprudlande energi,  som “smittar” av sig på alla, som har förmånen att möta henne. Vi träffades i en skrivarverkstad och “fann” varandra direkt. Vi har rest tillsammans, fysiska resor till Grekland och till Paris, men vi har också varit med på varandras olika inre resor med både glädje och sorg. Vi kallade oss “Black & White 🙂 .

Annmari på Kos

Renée på Kos

Året var 1998 och jag satt i köket hemma hos Renée och vi pratade. Det var lite rörigt runt oss, för en hantverkare sprang omkring där och gjorde något arbete, som jag inte längre minns vad det var. Plötsligt känner jag hur jag mitt i vårt samtal dras in i mig själv och hör Renées röst, som om hon befann sig längre bort. Jag ser i mitt inre en man som presenterar sig som Bert. Jag fick genast en känsla av att det var Renées pappa, som jag visste hade varit död i några år. Jag var osäker på om jag hört hans namn tidigare. Jag visste att han och Renée stått varandra nära, men visste inte några närmare detaljer. Eftersom situationen var som den var med en hantverkare i rummet, så sa jag inget till Renée då… tänkte att jag ringer henne när jag är hemma.

Väl hemma ringde jag upp Renée, som bekräftade att pappan visserligen hette Herbert, men kallades för Bert. Renée blev glad och förstås nyfiken på vad pappan hade att säga henne. Jag sa att jag skulle försöka få kontakt igen, men att jag inte kunde lova något. Detta var precis innan Hannah hade hittat sin specalgåva mer tydligt.

Nåväl, jag gick ut och handlade och på vägen till affären kände jag av Bert igen. Han var ivrig och jag sa inom mig till honom; “nu får du vara så tydlig att Renée kan förstå att det är du.” Och det han då omedelbart förmedlar är “Han sköt sig i morse. Var det några blommor?” Genast stängde jag av kontakten. Jag var ju ute bland folk och det där lät ju faktiskt både tokigt och dramatiskt. Jag ville gå hem och mer i lugn och ro se om jag kunde få ur honom något som lät mer “verkligt”. När jag kom hem la jag mig ner och sökte kontakt igen, och då förmedlade han sig vidare till mig.  Han ville hälsa till Renée och till hennes mamma, att han alltid var med dem. Han berättade också, att han blivit så förvånad när han vaknade upp i en ny värld, men också glad att livet inte tog slut vid döden.

Det var dock några saker, förutom formuleringen om att “han sköt sig i morse”…. som gjorde det lite svårt för mig att bara utan tvekan ringa Renée. Det var nämligen så, att han kallade sin fru för Draken och Renée för Pyret! Kunde detta vara sant? Skulle jag verkligen kunna säga det? Jag minns att jag berättade om det för Göran (Grip), som genast sa att jag såklart skulle berätta exakt vad pappan sagt. Jovisst, så lätt för honom att säga, det var ju inte han som skulle ringa Renée. Dessutom fanns en rädsla i mig att jag skulle ha fel, och vad det i så fall skulle föra med sig i min tro.

I alla fall tog jag mod till mig och… signalerna gick fram och där var Renée. Mitt hjärta slog lite extra då jag försiktigt sa att jag nu haft mer kontakt med hennes pappa. Jag hörde hennes förväntan. “Jooo, det var en lite speciell sak han sa…och så berättade jag. “Han sköt sig i morse. Var det några blommor?” “Nää…va….är det sant?” ropar Renée. Jag försökte snabbt hinna tolka hennes ord…tyckte hon det var tokigt? Handlade det kanske om någon hemsk händelse?

Men sen berättar hon att detta var ett speciellt signum för hennes pappa. Och nej, det var inte någon hemsk händelse som låg bakom. Renée kommer här under berätta lite från sin sida om detta, vad hon tänkte och kände när pappan nu tagit till orda igen och vad det betydde för henne. Jag gick vidare och frågade om resten…och,  jodå han kallade sin fru för Draken och Renée för Pyret. Det här kom att betyda mycket också för mig. Och det styrkte mig i, att även om man inte själv förstår budskapet, så ska man återge det ordagrant. För den som budskapet är riktat till kommer förmodligen, att veta precis vad det handlar om.

Här välkomnar jag nu Renée…

Annmaris och min vänskap började alltså i en skrivarverkstad 1984 och har fördjupats genom åren. Tänker på våra fysiska och inre resor med stor tacksamhet. De mest minnesvärda och osannolika situationer vi upplevt tillsammans och delgivit varandra. Rasande roliga, spännande, sorgliga och ibland så verkligheten överträffat verkligheten.

Min älskade “papsi” (vi hade en väldigt varm och kärleksfull relation, trots att den fysiska frånvaron många gånger var större än närvaron), hette Herbert, men kallades Bert. Han betraktade sig som ateist med orden “jag respekterar all religion, så länge man inte skadar någon annan”. Hans religion var att tro på det goda hos människan, vilket han tyckte var tufft nog många gånger. När man var död så fanns det ingen fortsättning, enligt pappa. Minns att han vi något tillfälle sa; “ge mig en blomma medan jag lever. När jag är död kan jag inte se den”.

Därför fick jag en smärre chock när Annmari som aldrig mött pappa (han gick bort 1981) ringer mig en dag och säger; “jag har haft kontakt med din pappa”. Annmari och jag känner varandra så väl, så jag hör på hennes spända röst, att hon inte riktigt känner sig bekväm i situationen. Mot bakgrund av vad jag berättat om min pappa går luften ur mig, och jag säger att jag måste sätta mig ner. Det gör jag i en stol, som kallas “Åskbollen”, som pappa och jag köpte på den tiden han hade bokförlag.

Annmari beskriver kontakten, och hur hon ville förvissa sig om att det verkligen var han, innan hon var beredd att förmedla någon hälsning till mig. Då drar Annmari efter andan och säger: han hälsar “Han sköt sig i morse. Var det några blommor?” Jag måste ha blivit knäpptyst, tusen tankar snurrade i huvudet.

Jag kom ihåg en bok skriven av författaren Arne Häggqvist med titeln: “Nästan hela sanningen”. I den fanns ett avsnitt om de glada förlagsherrarna. Det handlade om pappa och hans kollega Herman. Det hände när någon ringde och sökte Herman, att pappa lite skämtsamt svarade precis som Annmari återgav det. Den stora skillnaden var dock att Annmari exakt återgav pappas repliker, medan Arne broderat ut dem i sin bok. Jag letade rätt på boken bland raden av osorterade böcker i en av mina hyllor. Hittade den. Kopierade avsnittet med pappa och Herman och faxade till Annmari. Nu var det hennes tur att bli rejält överrumplad, samtidigt som hon fick en bekräftelse på sin förmåga/gåva. När pappa även bad Annmari att hälsa till Draken och Pyret fanns ingen tvekan. Mamma kallades i många år för Draken och jag kallades Pyret sedan jag var liten.

Hälsar Renée som inte är en övertygad ateist längre.

Vi har som de flesta andra just nu tänkt lite extra på hur det ser ut i världen. Hur vi människor har det så olika. Vi som bor här i trygga Sverige och alla som behöver fly för att de inte kan vara trygga i sina hemländer. Och vi tänkte; varför inte ge änglarna ordet? (se Hannahs förmåga). Så här nedan kommer deras ord om, hur vi människor skulle kunna se på varandra. Som om vi alla människor av alla olika folkslag, åldrar och kön levde i ett enda stort “medmänskligt äktenskap”, där alla är enade.  För då är ingen utanför. Sen är det såklart inte lätt att efterleva, men likt vi ofta annars vill sikta på våra drömmars mål, varför inte drömma stort för världen och värden? Lika värden och en värld där alla är lika värda, trots alla de underbara olikheter vi har.

Om vi blir bättre både på att ge och ta emot, så kan det bli en balans, som är det viktigaste i livet. Och om allt kunde sammanfattas i ett enda ord, så vore ordet att sträva efter “balans”. Ge, ta emot. Som i en cirkel.

“Redan som nyfödda är ni beroende av andras värme, kärlek och omvårdnad för att överleva. Ett barn kan inte leva utan mat och vatten men ej heller utan kärlek och själslig omvårdnad. Det har bevisats om och om igen i olika “experiment”.

Så hur är då behoven i resten av livet? Jo, faktiskt inte så annorlunda. Som vuxen och barn behöver ni kärlek, värme, vatten och mat. Om världen då gav alla människor detta, skulle då inte alla ni människor leva lyckligare och tryggare? För om ni förtjänar det, förtjänar då inte alla det? Hjälpa sin nästa…, som det heter. Ja, och inte bara sin nästa utan sin nuvarande och sig själv och alla som kommer på er väg och som behöver något ni vet att ni kan ge.

Det är dock aldrig rätt att ge bort allt ni har och äger, för då offrar ni er själva, och det är lika fel som att offra någon annan. För att bäst kunna hjälpa varandra krävs kärlek, och den är inte mätbar, och den kan inte ta slut. Så ös på av den.

Däremot är mat, pengar, vatten, och tak över huvudet saker ni ej har obegränsad tillgång av. Men för maximal utdelning, var inte rädda för att hjälpa när ni kan. Men var inte heller rädd att våga säga, att om jag lämnar över allt jag äger, så kan jag inte hjälpa min nästa. För då har min nuvarande fått all hjälp. Så vägen till att hitta balans i livet gäller även här. Hjälp genom att göra allt ni kan, det är enda vägen, inte mer och inte mindre.

I ett äktenskap lovar ni att älska varandra “i nöd och lust och försaka alla andra”. Försök att se hur ni och världens alla människor leva som i ett äktenskap tillsammans. Där människorna har lika värde och lovar varandra vara trogna i nöd och lust och försaka alla andra. Då kan ni aldrig utesluta någon, för att ni inte tycker att de har samma rätt. För i detta heliga äktenskap, medmänniskor emellan, är alla med, så alla andra blir då ingen.

Och ibland är nöden långt större än “lusten”. Livet är kantat av svårigheter och alldeles underbara möjligheter och stunder. Men nu är nöden stor för många människor i världen, och här och nu har ni alla en möjlighet att låta de “äktenskapliga” löftena hållas. Det är inte lätt, frestelser att överge löftena är ibland stora. För visst är det lättare att leva i en bubbla, där ni har allt som ni och era närmaste behöver.

Det är lika fel i det “medmänskliga äktenskapet” att vända ryggen till era medmänniskor i nöd, för att hellre leva i er bubbla av trygghet, som det är i ett vanligt äktenskap, att vända sig till någon annan än sin partner, för att uppleva spänning och äventyr. Handlingarna är motsatta, det vill säga att söka något utanför äktenskapet eller att inte öppna det “medmänskliga äktenskapet” för alla. Men det är ändock samma sak ni väljer, att inte kämpa för det ni lovat varandra. Löftena där ni är säkra på att den dag ni är i nöd, så tas ni om hand. Så vilken väg väljer ni, svaghetens och begärens väg, en dåres väg eller tillitens, hoppets och trohetens väg, en medmänniskas? Låt inte vägen välja. Välj nu och det som finns i nuet är alltid val, val, val. Och i livets val finns resan, som tar er dit ni ska.

Vem vet vem ni möter på vägen? En nödställd kan bli en räddare, en räddare kan behöva räddas. Så var ej rädd varken för att ge eller att ta emot. Glöm ej, att ta emot är lika viktigt som att ge. Att bara kunna vara i ena änden är inte vägen, för det är en cirkel, som ej kan brytas. Att hjälpa och ta emot hjälp, så länge den cirkeln går åt bägge håll är harmonin framme. För att bara kunna ge eller bara kunna ta emot är inte vägen. Balansen är viktig, för bägge saker görs av kärlek om det är en hjälp som ges från hjärtat, och om hjälpen tas emot av hjärtat. Att däremot ge för att inte stå i tacksamhetsskuld eller att inte ta emot för att inte hamna i tacksamhetsskuld försvårar det som bör vara enkelt flödande. Så när det är lika bekvämt att få som att ge behövs inte frågorna; “När skall jag ge? När skall jag ta emot?” Det bara sker.”

Ordet svartsjuka är ett väldigt passande namn, För det är verkligen en sjuka, en mörk sjuka. Och den får bäraren av den att tänka “mörka tankar”. Ingen doktor kan bota denna sjuka om inte bäraren själv vill det. Och när svartsjukan väl blivit inneboende, så behövs det ett eget aktivt val att säga upp den.
Så om svartsjukan nu ligger där i sjukhussängen och väntar på besök… Kommer du då att besöka den? Om du gör det, vad ger det då svartsjukan för signaler? Jo dels uppmärksamhet och vänskap, så svartsjukan känner sig utvald och ompysslad. Men en ompysslad svartsjuka växer sig starkare och “friskare” i sin sjuka, det vill säga den får en sjukdomsvinst. Väljer du att sända blommor, “krya på dig” så kan den också gro.
Men om du istället säger; “Svartsjukan, jag har inte lust att hälsa på dig. Jag vill inte smittas av dig. Om jag en gång hittar ett vaccin mot dig, då kan jag hälsa på dig, men inte än.” Vaccinet är nog tillit och kärlek, men det biter inte förrän svartsjukan har lämnat rummet, och du har sagt “hej då” till den.

Ä-post här under: (se Hannahs förmåga)

“Svartsjukan är inte stark eller trygg. Den är en orolig liten parvel, som likt oron göder sig själv med din hjälp. Svartsjukan är ett tecken på en tillitsbrist till sig själv och till sina kära. Luta er inte mot svartsjukan, ty då faller ni pladask, då svartsjukan är lömsk och den förflyttar sig hela tiden. Då ni tror att, “nu har den stannat och står stadigt, nu kan jag vila mig mot dess axel”, se då till att inte göra det misstaget, för svartsjukan kommer ej att stå kvar och fånga upp er. Och då faller ni än längre ned, vilket leder till än mer brist på tillit. För kan ni inte ens lita på er egen svartsjuka, vem kan ni då lita på?

Svartsjukan på fest, sedd genom svartsjukans ögon

Svartsjukan på fest, verkligheten

Då svartsjukan är oberäknelig, så finns det en risk att ni istället orättvist uppfattar den som är föremålet för er svartsjuka som oberäknelig, och att denne inte förtjänar er tillit. Så fokus går då till, att hitta saker ni kan misstro den andra om, och att ni letar i stort och smått, tills ni hittar något, att rikta misstankar mot. För alla bär ni på hemligheter. Ingen vet exakt vad, som försiggår inuti någon annan människa. Svartsjukan försöker dock få kontroll över den andre, så att ni kan känna er lugna. Men vad ni inte märker då är, att det är svartsjukan som kontrollerar er, och ni som då försöker kontrollera den andre. Men det är svartsjukan, som då håller i alla trådarna. Och vi har ju kommit fram till, att svartsjukan är opålitlig och nyckfull och ute efter egen vinning. Så att lägga ert och er partners liv i händerna på en sådan individ, är väl allt annat än tryggt?

Ska svartsjukan få styra era liv? Den kan det ej, om ni ej bjuder in den. Den smiter aldrig in bakvägen. Svartsjukan kommer med en inbjudan, men bjuder ni in den, kommer den utan tvekan. Svartsjukan är den första att svara på er inbjudan.  Och han kommer ta över festen, lämna er i ett hörn, och flirta med alla andra, så ni blir ännu mer svartsjuka, och får era misstankar bekräftade. Men kom ihåg att det är er svartsjuka, som flirtar, ej er partner. Så skilj dem åt. Du är du, din partner är sig själv och svartsjukan är din “vän”, inte din partners. Så försök en annan gång, att inte bjuda in svartsjukan. Vem vet, kanske blir du då festens drottning?

Lys av egen kraft. Att vara svartsjuk är, att låta andra styra era liv, era val. Det är inte så det bör vara. Låt svartsjukan bli portad och var er egen dörrvakt. Så är ni tryggare.

Svartsjuka grundar sig i dålig självkänsla, dock sammanblandad med ett visst egenvärde. Ty att vara svartsjuk innebär, att man tycker man har rätt till kärlek, inte att man är helt oduglig och ej förtjänar kärlek. Men blanda ej ihop svartsjuka med kärlek, ty de är varandras motsatser.

Kärleken är fri och älskvärd. Den lämnar ingen oberörd. Svartsjukan är kontrollerande och den lever sitt eget liv. Men ingen är offer för sin svartsjuka. Att ta kontroll över svartsjukans kontrollbehov, det är kärlek. Ser ni skillnaden? Kärleken kan kontrollera svartsjukan, men svartsjukan kan aldrig kontrollera kärleken. Ty kärleken är fri, en gåva och ett privilegium, som ej kan tvingas eller kontrolleras fram.

Svartsjukan binder kärleken och låter den dö i ensamhet. Så svartsjukan bedrar er och er älskade. Den har ihjäl det heligaste av band, kärleken mellan människor. Svartsjukan föds och göds av det. Men då stå ni ensamma kvar, och vem ska ni luta er på nu? Har kärleken dött, finns väl inget att vara svartsjuk på? Så således kan ni ej låta er vila i dennes famn. Svartsjukan kommer aldrig vara er trygghet. Så kom ihåg; kärleken är fri, svartsjukan är bunden. Bandet av kärlek är inget man kan ta på, det är ett osynligt band och det kan strypas av svartsjukan. Men svartsjukan säger adjö då ni slutar tro på den.

Kärleken lura er ej, men det gör svartsjukan. Men inte förrän ni se det, kan ni välja vem ni kan lita till. Svartsjukan kan tala för sig själv, likt en psykopat, men svartsjukan ljuger också, som en psykopat för egen vinnings skull, medan kärleken bara är. Men så länge ni lyssna till svartsjukans lögner, se och känner ni ej kärleken. Så våga säga: “svartsjuka, du är inte inbjuden till min fest! Du är portad! Med dig gå då kärleken.”