Vi fortsätter nu på tema “Känslor” och här speciellt “Ilskan”. Nästa inlägg kommer handla om “Ledsenhet”.

När är ilska närande?
När är ilska tärande?
Vad händer med oss när vi trycker ned vår ilska, gentemot när vi öser ur oss den?

En konstruktiv ilska, i den meningen att vi får fram det vi vill få fram, bör vara faktabaserad men också känslobaserad, dock utan att gå till personangrepp. Såvida det inte är just personligheten, som vi är arga över. 🙂 Men då blir det ju ändå känslo- och faktabaserat. 🙂

Så låt oss alltid fråga oss själva: “Vill jag ha rätt att få säga mitt hjärtas mening och på vilket sätt som helst? Eller vill jag nå fram med mitt budskap?” För då vet vi när det är värt att bli arg, trots risken att stöta bort någon, och i så fall vara beredd att ta konsekvensen därav, eller när vi inte är beredda att riskera relationen. Det går att öva upp förmågan att snabbt kunna göra en konsekvensbedömning, så att vi kan reagera i stunden, men vara både här och nu och ändå kunna tänka framåt.

Att i ilska explodera och inte “kunna” hindra ordflödet och sina handlingar kan leda till svårreparerade relationer. Så ilskan är inte att leka med, dock är den en känsla att jobba med på ett eller annat vis. Att hålla inne med ilskan leder ofta till slut till en explosion, och då ofta inte alltid i rätt situation eller till rätt person. Så att aldrig bli arg är inte sunt, och att alltid bli rasande är inte sunt. Så vi säger som änglarna säger: ” Lagom är bäst!”

Ä-post (se Hannahs förmåga)

“Tiden det tar från att något gör er arga, tills ni agerar på det, är olika lång. En gång kan ilskan komma som en blixt från en klar himmel, och ni exploderar direkt, och sedan lugnar ni er igen.
Var då ilskan förhastad? Kanske eller kanske inte…

Ibland händer det er något svårt, och ni biter ihop så pass hårt, att ni själva varken tror eller känner, att ni är arga. Men sedan kommer det en fördröjd effekt, och när ni smält det som smällt, så smäller ni.
Är då den ilskan genomtänkt? Kanske eller kanske inte…

Så det finns inget recept som fungerar för alla individer, alla situationer och alla relationer.
Det är inte alltid rätt att explodera direkt, men ej heller att inte göra det. För ilskan har många tillstånd och nyanser. Den kan byta skepnad, och den är som en kameleont. Den finns där inom er alla, men den syns ej alltid.

Den tid det tar för ilskan att gå från tanke till handling är olika lång, och vägen dit är egentligen vad som är viktig för bedömningen om ilskan är närande eller tärnade.  Ty oavsett hur lång eller kort tid det tar att bli arg, så är det händelserna, tankarna och känslorna som leder dit och som visar vägen.  Om ni hittar vägen, så är en genväg och en senväg lika rätt, och ni kommer fram dit ni skall.

Så om ilskan behöver ut låt den komma ut, men välj till vem och när. Ibland mår ni bäst av att tiga still och ibland ej. Om konsekvensbedömningen hinner infinna sig emellan det som triggar er ilska tills ni agerar på den, så kan ni alltid hitta rätt tillfälle att vädra ilskan. För då vet ni att ni bedömer det så, att ni för ert välmående behöver ventilera ilskan, för att behålla en relation ni värdesätter, eller för att avsluta en relation ni inte vill delta i igen.

Men så länge som ilskan agerar på egen hand är konsekvensbedömningen frikopplad, och ni kan ledas på villovägar, snåriga spår som leder er in i ett virrvarr av ilska och förtret. Men om ni hinner känna er känsla i stunden och sedan agerar, då är ilskan produktiv och livgivande.

Alla känslor bär ni på, men en känsla eller kanske två visar sig i taget. Det är inte för att ni ej bär de andra inom er, men just där väljer ni vem som står på scenen. Men hela ensemblen står bakom scenen och väntar på sin tur, och den turen är då er att hitta. Ni är regissören, skådespelarna och publiken. Era känslor är skådespelarna på scenen.  Så intag positionerna och var och en av era känslor får lagom utrymme för dem. (se bilden ovan)

Att däremot gå runt med en ilska mot världen, mot er själva och/eller andra människor, det äter upp er inifrån. Och bitterheten som blir ni är inte fri. Men om ni ilsknar till och är konstruktiv i det, så äter ni av ilskans energi. För ilska i en rättmätig miljö är energigivande. Ge alltså er vägen till närande ilska, ej tärande.”

Vi fortsätter på tema känslor. Se gärna vårt förra inlägg om “Känslorna som elever i klassrummet”.

Många brukar använda ord såsom “den är en känslomänniska” och “den är det inte”. Och med det brukar då menas, att den första styrs av sina känslor, och kanske också att den utagerar sina känslor lite väl mycket. Så ordet “känslomänniska” kan användas både i positiv och negativ betydelse.

Begreppet “känslomänniska” är lite missvisande, för alla har vi ju känslor, och vi styrs av dem men kanske på totalt olika vis. Vissa följer sin känsla i allt och säger “jag bara följde min känsla”, så jag behöver inte ta ansvar för utgången av det hela. En annan person kanske motarbetar sin känsla och då försöker styra åt det andra hållet. Men det är då ändå känslan som styr från början, innan tanken att göra tvärtemot följs.

När vi är med om både något bra eller dåligt reagerar vi instinktivt med ett antal känslor och tankar. Ibland är reaktionen medveten och ibland undermedveten. Vad vi sen gör med känslorna och tankarna är olika från person till person, men också för samma person i en annan situation, och/eller samma person beroende på personens mående innan den specifika händelsen. Så det är otroligt mycket som spelar in på hur vi instinktivt reagerar, och hur vi reagerar på längre sikt. Och både det instinktiva och det mer begrundade är viktigt. Det är det som ger oss en kompass att följa i stunden, i framtiden, i nya situationer.

Då kan vi utvärdera våra tidigare reaktioner och handlingar, och se om de styrt oss på villovägar eller inte. Och vi kan se om vi, som vi kan läsa i Ä-posten längre ned, kör på för fort, och  kanske inte upptäcker om vägen vi kör på är en” återvändsgränd eller en motorväg”. Det är ju så vi lär oss om livet, om oss själva och varandra.

Vem har inte reagerat i stundens hetta med en stark känsla, ibland kanske en för stark känsla? Kanske beroende på att något påminner om någon tidigare händelse eller person, som inneburit en svår erfarenhet. Eller så kan det helt enkelt handla om en alldeles trivial reaktion. Jag (Hannah) har till exempel en automatisk reaktion att säga “aj!” om någon stöter till mig. Och jag gör det även när det inte gör ont. 🙂

Andra situationer som är vanliga för oss alla är väl till exempel när vi inte blir rättvist behandlade, och vi först i efterhand kommer på något klatschigt vi velat säga. Men det fiffiga är, att ofta kan vi om vi vill och vågar ändå “rätta till” vad vi inte sagt, eller vad vi sagt och skulle vilja ha osagt.

Ä-post: (se Hannahs förmåga)

“Har ni någon gång tänkt tanken att känslan skenar iväg med er?
Vad händer om ni skenar med?
Vad händer om ni lägger in bromsen och inte skenar med?
När når ni dit ni skall?

Det finns inget svar, som går att följa som en manual. För varje situation och känsla behöver behandlas separat. Så om ni nu har något ni inte tillåter er att känna, t.ex. ilska eller sorg, och om ni då väljer att tränga undan den känslan, och vända på klacken och döma er själva, (“nej så får jag inte känna, och nej, jag måste få bort känslorna och tankarna nu, nu, nu”), så vet ni inte om känslan hade lett er in på en återvändsgränd där ni hade hittat ända fram till vändplanen innan ni vände. Då finns den undantryckta känslan kvar i er som ett frågetecken av en möjlighet, som ni inte vet om den var omöjlig.  Kan ni se det?

Om ni däremot hade stannat kvar i känslan och letts av den, så hade ni sett om det var en väg för att nå målet eller en vändplan. Och då hade ni kunnat vända om och inte behövt titta tillbaka och undra.

Men när en stark känsla uppkommer, registrera den som en känsla, och sedan med hjälp av tanken sätt in den i en situation, som inte behöver vara den situation känslan just nu uppkom i. Utan i situationen ni egentligen vet att den härrör från. Sedan när det är sammankopplat, där och då först vet ni, om ni bör agera efter känslan, att reagera med tanken och låta det bära eller brista.

Skillnaden mellan att tränga undan obehagliga tankar och känslor, och att välja att inte agera ut dem alla kan ibland kännas hårfin. Men det är egentligen inte så svårt bara ni tillåter er alla känslor och tankar. Skillnaden är att veta vad som inte bör yppas eller ageras på. För så länge ni tillåter er alla känslor, även de som känns förbjudna, så har ni kontroll över era liv.

Kör inte med full fart, för tänk om det ni trodde var en motorväg faktiskt var en återvändsgränd. Sväng inte innan vägen svänger, för annars kan det bli en omväg. Kämpa ej emot känslor eller tankar, men välj vilka ni kämpar för. Då är valen inte så svåra, för det ni vet, det vet ni. Och det ni inte vet, det kan ni lära er. Men om er väg svänger, så sväng med. Om er väg är upp och ned, så åk med. Om gatan tar slut, så vänd om. Om rondellen är svår att komma ur, så kör ett varv till. Och om bromsen inte fungerar, så laga den. Om gasen inte fungerar, så laga den.

Övningskörning finns av en anledning, men var både elev och körskollärare. Låt eleven i er få instruktioner och ett lagom eget ansvar. Men låt också eleven lyssna på den erfarna delen av er, bilskollläraren. För ibland behövs det struktur och snabba reaktioner. Trafikkaos uppstår endast om eleven i er inte lyssnar på er inre lärare. För det behövs att ni kan lämna över en del av er till en annan i tillit, för att vägen skall gå som smort.

Läs skyltarna, tanka, gasa, bromsa, parkera, kör o.s.v.. Allt behövs, men att veta när och var, det behöver ni lära er, av er. Så får ni körkortet, som är bara ert.  Testkör lite och lär er er egen takt och väg, så finns det ingen fel väg, bara olika vägar till målet.”

Det sägs att tårar och skratt ligger nära varandra, likaväl som hat och kärlek. Men ilska och ledsenhet går verkligen inte ens bara hand i hand, de flätar in sig i varandra. Oftast smälter de samman till en så stark enhet, att det kan vara svårt att urskilja vilken av känslorna som utgör själva grundkänslan. Somliga tar ton både när de blir oroliga, rädda och när de är arga, andra visar istället ledsenhet vid alla dessa känslor.

På workshopparna i Grekland lät jag (Annmari) ibland deltagarna i en guidad meditation (avslappning) försöka hitta var i kroppen de olika grundkänslorna glädje, sorg, rädsla ilska satt hos just dem. För det kan vara olika ställen för olika känslor, och olika ställen för olika människor. Så det kan vara till nytta, att försöka lära känna sig själv även på det viset. För ibland när vi har ont i magen eller kanske i huvudet, så kanske det inte handlar om “vanlig” huvudvärk eller magont. Det kanske faktiskt är en indikation på en känsla, som gömmer sig där bakom, oro eller ilska, och genom att hitta den, så kan det ge en möjlighet till lindring både i kroppen och i själen.

Längre ned i Ä-posten kan vi läsa om ett tips om hur vi kan göra, för att skilja ut våra olika känslor och titta närmare på dem. Att ta varje känsla och döpa den och sedan sätta känslorna som elever i ett klassrum, där man själv är läraren.

Som sagt så blandas känslorna ofta samman, och detta får då sina olika konsekvenser.

Utdrag ur Ä-post: (se Hannahs förmåga).

“En orosilska kan ibland vara förståelig, som när ens barn t.ex. springer ut på vägen utan att se sig om efter bilar. Då blir oron till ett skrik, och barnet får en “utskällning”. Detta är för vuxna inte svårt att förstå. Men ändock så blir det lilla barnet då rädd för förälderns reaktion. Och ofta tar den rädslan över, så att barnet ej förstår varför den vuxne blev arg. Då känner sig barnet “fel” och skamsen, och det kan leda till att barnet t.ex. växer upp och omvandlar och beblandar ilska och oro.

Så hur välmenande intentionen än må vara, så grundas svaret på en annans känsla, som ej är dennes huvudkänsla, svaret blir på den känsla som den andre visar. Men den som visat “fel” känsla tror ofta att den visat “rätt”, och kan då svara på bristen av svaret av den andre.

För mången gång är ni inte lika tydliga som ni tror. Era medmänniskor är inte tankeläsare, och ni är ej buktalare. För att få svar på sin känsla behöver den få komma fram. Så vissa tenderar att bli arga när de är ledsna, och vissa tenderar att bli ledsna när de är arga. Det är ofta en av dessa känslor ni har närmare till. Men det är en poäng i att hitta den omedelbara känslan och tanken, för det är där ni kan utvärdera vad ni känner.

Reagera inte av vana. Låt det inte bli en ovana att välja enbart en känsla, som uttryck för de “negativa” känslorna, ledsenhet, ilska, rädsla, oro o.s.v. Försök våga acceptera att ni alla bär på alla känslor inom er, men att det är olika hur mycket utrymme ni ger var och en av dessa känslor.

Så för att lära er att identifiera era känslor, döp dem och se dem som om ni är läraren framme vid tavlan och framför er sitter era små skolelever d.v.s. känslorna. Kan ni då se vilka känslor som sitter på första raden? Vilka har bänkat sig längst bak? Vem står i skamvrån? Vem sover? Vem småpratar och skickar lappar? Vem käftar emot?

När ni har dem alla där framför er, var noga med att visa att ni ser dem alla, individuellt och tillsammans. Då kan ni ge dem vad de behöver. Uppmuntra de försynta, jämka med de stökiga, skoja med de roliga, bjuda in de osynliga. Lär er era elevers namn och egenskaper. Då har ni en ypperlig chans att få “högsta” betyg och med det menat att vara i kontakt med alla känslor. Inte förbjuda dem, men välja vad ni bejakar i ert uppförande.

Så ilska som kanaliseras konstruktivt är gott, ilska som äter upp er eller era nära inifrån är destruktivt, d.v.s. inte gott, kanske rent av mögligt och förgiftat, inte gott. Såklart när ilska och rent av hat är befogat, då är den viktig att släppa fram, ibland direkt till den det berör, ibland uttrycka den till andra och få ondgöra sig över den som sårat/skadat er. Då äts ni ej upp.

Om någon svikit er, gjort er ledsna, och fått er att känna er övergivna och utanför, var då inte rädda att visa er sårbarhet. För om ni plåstrar in ett infekterat sår kan det ej läka. Tårar tvättar såret rent och sedan kan läkningen börja. Så våga vara arg när det krävs, våga vara ledsen när det känns rätt. Var inte rädda, men var rädda om ert sunda förnuft, för alla känslor bör ej bejakas i varje stund.
Men känn dem ändå, tänk dem ändå och hitta en väg att läka.”

I förra inlägget behandlade vi “Dyrkan“ och nu är det dags för dess motsats “Förakt”. Både “Dyrkan” och “Förakt” gränsar till att vara en slags fanatism.

Förakt är en komplicerad “känsla”, som innehåller många ingredienser. Här nedan låter vi änglarna beskriva deras syn på saken. Men först några ord från oss.

Förakt kan vara olika starkt, och det kan vara riktat åt olika håll. Det går att rikta både åt sig själv och mot andra. En del föraktar bara andra, och kanske högaktar sig själva. Men att förakta andra behöver inte vara synonymt med att högakta sig själv.

Det finns gott om folk som riktar föraktet både in mot sig själv och mot andra. Då brukar (dock inte alltid) föraktet, som riktas mot en själv vara kopplat till ens samröre med de utomstående som vi föraktar. Kanske vi blivit illa behandlade av någon och vi föraktar det, och sedan föraktar vi oss själva, för att vi låtit oss behandlas illa. Vi kanske fortsätter älska någon, som sårat oss djupt, och detta kan leda till ett självförakt. Detta blir en ond cirkel av självanklagelser och kan väcka både depression och ilska. Så förakt är inte att leka med, men att “arbeta” med, för att nå känslan av vara okej igen.

Ä-post (se Hannahs förmåga)

“Förakt är att ha en negativ uppfattning om någon, och som inte bara anses som att det är något fel på någon annan, utan det innefattar även ett visst nedlåtande. Att vara arg på någon eller rädd för någon, eller tycka illa om någon, behöver ej betyda att det finns förakt inblandat. Ty det är när det är en nedlåtande negativ uppfattning, som det definierar om det är förakt. I uttrycket “Inte vilja ta i ens med tång” ligger förakt och avsky och ett tydligt avståndstagande. Om ni känner förakt för någon, känn då efter vad som ligger i det. Vad är förakt? Vad är då avsky?  Vad är ogillande? o.s.v..  För föraktet är en lite annan typ av känsla. Den tangerar många andra, som då avsky, äckel, se ned på…

Det finns de som föraktar alla, som inte har levt med de kriser som drabbat dem.  Till exempel om någon varit svårt sjuk och andra då säger “jag förstår precis hur det känns”. Och som då väljer att känna förakt för den andra och då säger: Du vet inte ett jävla dugg”. Du är frisk och kry” och så vidare., istället för att välja att se medkänsla och försöket att förstå lidandet. Eller om någon vän dött och det känns som om alla på jorden borde se att den förlusten är starkare än alla andra. Och då omgivningen inte ser det, så kan det vakna ett förakt mot andra, som då absolut inte kan förstå. Men lever ni efter den devisen blir livet ensamt och leder till att ni kommer gå in i ert lidande så till den milda grad, att ert medlidande för andra minskar. Kan ni se det?

För ingen kan uppleva exakt samma saker, för ni är unika, men genom medkänsla kan ni komma väldigt nära att förstå den andras lidande, förlust etc. Det är aktningsvärt och bör ej föraktas.

Det finns också förakt såsom äckel och avsky för människor som medvetet skadar andra människor. Till exempel känner de allra flesta förakt för pedofiler, mördare. Den sortens förakt är nästan allmänmänsklig och universell.

Förakt delas ibland även ut till svaga människor. Att ni ser en människa, som ni upplever som svag, och ni istället för att tycka synd om den andre, ser med förakt på dennes svaghet. Denna typ av förakt brukar sällan handla om den personen ni föraktar, utan mer om er själva och kanske andra människor ni mött i livet och som påminner er om den svage inför er. Det är väldigt vanligt att en person får bli substitut för någon annan. För visst har det väl hänt någon gång, att ni stört er på någon bara genom att se personen? Trots att personen ej gjort något alls mer än att bara vara. Denna känsla springer ur egna känslor eller tidigare möten med någon människa ni haft svårt med, och som ni nu tycker att den högst “irriterande” personen framför er liknar. 

När föraktet vänds inåt till självförakt blir det som en infektion som växer och växer, ni ser ned på er själva eller till och med avskyr er själv, men ni kan då inte välja bort att umgås med er själva. Därav är det viktigt, att verkligen ta reda på alla ingredienserna i detta, att veta vad ni föraktar, vad ni “bara” ogillar, vad ni skäms för etc. För när ni hittar det och ser, att ni antingen ej har gjort något, som gör att ni förtjänar självförakt. Eller så upptäcker ni att ni genom er inre sökning ser, att ni kanske har lite rätt att tycka att ni gjort fel, och då kan ni rätta till det och på så vis fria er från självföraktet, genom att ta ansvar för era handlingar och era liv.

Om föraktet hindrar era liv och gör er bittra, så är det värt att försöka jobba bort det. Om ni har ett allmänmänskligt förakt gentemot “onda” människor, onda handlingar, så är det däremot kanske inte något att ta itu med.

Men genom att titta på vad föraktet innehåller, står för, och vad ni vill och kan göra, för att minska det eller bara förstå det, kan ni hitta vägar att fria er från bördan av förakt. Att döma folk med förakt bör väntas med tills ni vet om det är riktat åt rätt håll. Att hitta medkänsla med er själva och andra, även om de inte förstår er fullt ut, är värt att göra.”

Vad betyder dyrkan för dig? Slår upp ordet, så finner man synonymer såsom tillbedjan, beundran, vördnad och verbet dyrka är detsamma som att idolisera, avguda, prisa, ära m.m.

Så finns ju dyrkan också i betydelsen att öppna ett lås utan nyckel 🙂 .  Jag (Annmari) drar mig nu till minnes hur när jag var liten, min pappa ibland spelade Jules Sylvain på piano, och att det fanns en sång som hette “Får jag låna nyckeln Anne-Marie?” Sången var gammal redan då, men med nätets hjälp hittade jag texten 🙂

Refräng:

“Får jag låna nyckeln Anne-Marie?
Till ditt hjärtas lilla lönndörr.
Alla blickar som du mig har sänt,
dom har bestämt
Ställt den på glänt.
För jag har alltid dyrkat dig.
Nu kan du dyrka upp för mig,
till lägenheten
och hemligheten
Som leder till min hjärtedörr”

Efter denna lilla anekdot lämnar vi nu dock denna betydelse av dyrkan därhän. 🙂

Dyrkan finns alltså i flera olika former och i mer eller mindre positiva sådana.

Man kan dyrka sin partner, vilket om det är i betydelsen avguda eller idolisera inte är det bästa, då balansen, som är så viktig en relation, i det fallet blir satt ur spel. Och den som blir uppsatt på piedestal, riskerar att närsomhelst falla både djupt och hårt. Och dyrkan kan då i värsta fall istället vändas till förakt (som vi kommer behandla i vårt nästa inlägg). Och i inget av dessa fall blir personen sedd för den hon/han är. Både “Dyrkan” och “Förakt” gränsar till fanatism.

Däremot att högakta sin partner eller någon annan person för det fina personen gjort, är något gott, och som inte placerar varken sig själv eller någon annan i underläge. Utan det är helt enkelt, att man ser med mycket stor respekt på hur den andra personen är.

Så finns det också de personer som dyrkar sig själva.  Där hamnar narcissisten, som dock sällan i längden brukar få så många andra anhängare. 🙂

Ä-post (se Hannahs förmåga)

“För att förstå ordet dyrkan, behövs ett sammanhang att placera in det i, en situation och en eller flera personer.  Om dyrkan ger trygghet, för att den eller det ni dyrkar sätts upp på piedestal, så lägger ni er tillit, er tro och ert hopp till något utanför er själva. Detta kan vara på gott och ont.  Det goda är att ni har tillit, hopp och tro på att det ni ej klarar, det får ni hjälp med av den/det ni dyrkar. Det som är “ont” är om dyrkan leder er till ett beroende av någon/något, och ni lägger all er tillit till en enda person eller en enda högre makt, så blir ni försvarslösa. Ni har då givit bort er kontroll, er styrka och tillit till er själva till någon annan.

Så vad är då dyrkan för er?

Att dyrka en idol kan innebära, att ni ser upp till denne och vill vara som denne. Ni ser denne som perfekt, den ultimata människan. Det kan leda till att ni alltid tycker att ni är fel, har fel, för ni kan aldrig bli den andre personen. Ni är ni och den bästa ni som finns, likaväl som den ni “idoldyrkar” är sitt bästa jag. En idoldyrkan kan dock vara god, men då är det mer i form av en förebild och gott exempel, någon som sporrar er att bli det bästa jag ni kan och är.

Sedan har vi religionsdyrkan, som även den kan ta en positiv väg och en mer negativ. För det är genom religion och tron på något större, som ni ofta klarar er igenom kriser. Ni hoppas att det som sker, det sker av en mening, en mening ni ej kan förstå nu, men ändock är sann. Där och då är religionen en positiv livskraft.

Den negativa kraften i religionen, ligger inte i religionen i sig utan hos utövaren. Att låta religionen bestämma vem ni är, vilka ni älskar, vilka ni inkluderar, vilka ni exkluderar, är lika galet, som att be en främling på gatan bestämma detta åt er. Ty varje religion har sina goda sidor. Och när religionen missbrukas kan den förstöra och förgöra. Något som ingen religiös egentligen vill. Men så länge det ni tror på är öppet och inkluderande, ej exkluderande, så är det gott. Att bli fanatisk och blind för andra vägar sluter era hjärtan, ej öppnar. Så som uttrycket säger: “Lägg inte alla dina ägg i samma korg.” Ge aldrig upp er egen vilja, er egen bedömningsförmåga och era egna beslut varken till en person, eller en högre makt.

När ni dyrkar er partner eller annan närstående finns också en risk att ni tappar bort er själva. Ni låter er partner definiera er, ni ser denne som mer älskansvärd, och ni är så glada att denna fantastiska människa valt just er, så ni väljer att i den tacksamheten ge er partner nyckeln till ert liv.  Ni kan då inte se er själva, som fina om inte den ni dyrkar gör det. Men så länge den ni dyrkar väljer er, då är ni någon, och ni är utvald. Men det är en obalans i en sådan relation, som aldrig går att läka, så länge ni dyrkar er partner och inte “bara” älskar denne. Att högakta er partner är gott, men aldrig om det beror på att ni ringaktar er själva.

Att dyrka sig själv är likaså en obalans, som kan få er eller er omgivning att tappa balansen. Att dyrka sig själv på ett vis där ni förväntar er att alla och envar skall dyrka er, leder till en ensamhet som är baserad på er i toppen och alla andra i botten.

Att däremot älska sig själv med “fel och brister”, och att vara öppen för att ni inte är allsmäktiga, det är vägen till balans.

Så vad är då dyrkan för er? Är det dyrkan ni känner? Vad dyrkar ni? Svaren är ej konstanta. Det ni dyrkar idag må ni kanske ej dyrka imorgon.

Så när dyrkan är fri, obunden, ej statisk, då är den god och då betyder dyrkan trygghet och kärlek, inte idealiserande eller idoliserande. Att ha ideal är gott, men ej att idealisera för alla är fullkomliga, men med fel och brister till trots.”

Skillnader och Likheter

Empati, Medkänsla, Medlidande, Offermentalitet. Ordens betydelser gränsar till varandra, och tillstånden har både sina likheter och skillnader. Medkänsla, empati kan man ha både med sig själv och med andra. Medlidande likaså. Medlidande med sig själv kan dock ibland övergå i en offerroll. Se gärna även vårt förra inlägg om “Empati“.

Har ni också funderat på varför en del människor verka “lida” mest hela tiden och andra aldrig? Och att vissa är “kämpar” samtidigt, som de vill visa att de “lider”, medan andra är passiva och “lider” på det viset?

Har ni tänkt på att en “lidande kämpe” ändock kan vara en martyr, bara på ett annat vis än den passiva? Och så finns det den evigt “nöjda”, som alltid tycker att livet är okej oavsett om det är uppgångar eller nedgångar. Alla dessa “skyltar” med sin åsikt, sitt beteende, sitt lidande på gott och ont, och därav blir mottagandet hos omgivningen ungefär likadant, det blir lätt obekvämt.

Istället för de som “unnar” sig alla känslor, att ibland tänka “livet suger”, ibland “livet leker”, ibland “tycka synd om sig” och ibland inte. Ibland lida med någon annan och lägga sig själv åt sidan. Sedan finns det de som aldrig tillåter sig att “tycka synd om sig”, att känna empati med sig själva. För att de inte “unnar” sig det. Inte heller så eftersträvansvärt. Återigen balans, balans, balans. Om ni tänker efter… var hamnar ni på den skalan? Var hamnar era nära och kära?

Det är ofta vi känner skillnad på när någon lider för själva lidandets skull, och när någon lider för att den faktiskt lider.  Att vi runt om i det första fallet värjer oss för att vilja hjälpa, och i det andra nästan snubblar fram, för att skynda till undsättning. Situationerna kan utåt sett vara ganska lika, men känslan som vi andra får den säger oss olika saker.

En person som i vuxen ålder axlat offerrollen har ofta någon gång i barndomen fått positivt gensvar för just det beteendet, och fortsätter sedan av bara farten, utan att märka att mottagandet inte längre är så positivt. Och ibland spelar man rollen så bra, att omgivningen verkligen tycker synd om en. Någon berättade om, att hon bara behövde träffa en viss person i fem minuter innan hon tyckte synd om honom. I botten ligger ofta en önskan och längtan efter kärlek och omtanke, och att man tror att man får det genom att få andra att tycka synd om sig.

Det ligger i offerrollens natur, att inte tro att man själv kan göra något åt situationen.

Härunder kan vi läsa ä-posten om skillnaden mellan självempati och offermentalitet, och om vikten av att ha empati både för oss själva och för andra.

Ä-post: (se Hannahs förmåga)

“När självempatin är sann, ren och klar då växer den och utvecklas till en allmänmänsklig kärlek och empati för allt levande, inklusive er själva. Då kan den sammankopplas med alla själar. Den empatin den växer och ju mer ni ger er själva och andra desto mer empati och kärlek får ni ta del av.”

Offermentalitet är ingen vacker syn. Den speglas i hur den människan behandlar sig själv, som bättre eller sämre än andra. “Bättre” genom att vara självupptagen och självcentrerad och vända allt att handla om sig själv. “Sämre” för att få utlopp för sin offermentalitet; “Titta, titta, vad synd det är om mig. Jag har ingenting. Jag har ingen. Jag lider.” De skriker på ett vis efter hjälp, men ve och fasa om de får det! För det vill de inte ha. För att lida ger dem en vinst, en känslomässig vinst. De tror ofta att kärlek är att vara i fokus, genom att det är synd om dem. “Ta hand om mig”.

Men omgivningen reagerar ofta negativt på detta martyrskap. Det skapar en irritation och en ovilja att hjälpa. Det kryper in under skinnet, och där och då beslutar sig många; att “Så där vill jag aldrig bli. Bäst jag inte är självempatisk, ifall det kan uppfattas som en “tyck synd om mig karaktär”.

Men det är stora skillnader mellan självempati och offermentalitet. En offervarelse ser bara sig själv och sina våndor och tror att alla skall vara där för att klema bort dem.

Självempati är att behandla sig själv med samma empati och kärlek, som ni skulle ge era nära och kära, att inte göra skillnader i det. Inte vara snällare mot andra än er själva, men ej heller snällare mot er själva än andra. Att vara i kontakt med alla sina känslor och lita på, att det är okej att tycka synd om sig när det är svårt. Det är inte bara okej. Det är nödvändigt, att lyssna inåt lika mycket som utåt. Att vara sann mot sig själv och andra. Lära er vad ni behöver och vad ni kan ge andra. Att vara en vän som lyssnar och känner med era nära och med er själva.

Att låta empati för andra och självempatin väga lika tungt, och det är ej att vara självisk och självcentrerad. Tvärtom, det är att ni ser er själva som jämlikar med era medmänniskor. Ni är ej bättre men ej heller sämre. Så att ge sig själv empati är att inte göra sig till varken viktigare eller oviktigare. Att inte tro att ni är så annorlunda, det är nämligen på gott och ont. Alla är unika men jämlika. Där är likheten med empati och självempati och skillnaden på offerrollen.”

När vi skriver detta befinner vi oss i Aten, och vi berättar för våra olika grekiska vänner vilka ämnen vi berör i vår blogg. Så vi sa, att vi nu tänker ta upp “Empati” och “Självempati” (självempati kommer i nästa inlägg). Vi pratade om vikten av att våga känna empati, inte bara gentemot andra, utan också inför sig själv. Vännerna tittade mycket frågande på oss, och undrade om vi menade allvar…?  När vi sedan nystade vidare i detta, så kom det fram att ordet “Empati”, som ursprungligen kommer från antikens grekiska, nu för grekerna har en helt annan betydelse.

Ordet Empathia är ett sammansatt ord, som härstammar från antikens grekiska.” Pathos” betyder stark känsla, passion, något som” drabbat” dig. Här har vi också orden antipati, som betyder stark känsla mot någon eller något och sympati, som är stark känsla för/med någon annan. Empati är stark känsla inuti en själv.

Betydelsen av ordet empati har utvecklats och förändrats till, att nu vara nästan motsatsen till vår betydelse av empati. Den nya betydelsen är elakhet och förutfattad negativ eller fientlig hållning.

En grekisk vän försökte genom ett exempel tydliggöra den nya grekiska betydelsen så här för oss: Om någon, som av någon anledning (kanske politisk,) har en aversion mot de som är rika, träffar på en person med en ovanligt “tjock” plånbok, så “dömer” han kanske genast ut den personen enbart på grund av att denne är rik. Och det gör han då på grund av empati! (i grekisk betydelse) På grund av en negativ förutfattad mening.

Det ord som nu i Grekland används synonymt med vårt ord “empati”,( medkänsla) i Grekland är “ensynesthisi”(här stavat som det låter) eller “sympathia”. Empati är alltså i grekiskan en negativ känsla och sympati en positiv. Går det att följa med i turerna? Rena grekiskan för oss! 🙂

Så vi håller oss här till vår svenska betydelse av “empati”. Där empati är detsamma som medkänsla, att känna med en annan människa som har det svårt. Detta inte att blandas ihop med medlidande, som ligger snubblande nära.  Man känner med någon annan person, men man tar inte över känslan och lider åt/med personen. När någon är svårt sjuk, så händer det ibland att omgivningen blir så nedslagen att den sjuke får trösta sina nära, vilket inte är bra.  Så därför återknyter vi här till Änglarnas favoritord “balans”. 🙂

Som vi kan läsa i Ä-posten nedan, så bör vi sträva efter att känna empati för alla våra medmänniskor, även de vi varken sympatiserar med eller ens tycker om. Däremot behöver vi inte älska alla människor och vi behöver inte ens förlåta alla.

Ä-post: (se Hannahs förmåga)

“Empati och kärlek finns i alla och envar. Det finns runt alla och envar. Flödet från en människa till en annan är konstant, om ingen sätter stopp för det. Att välja vilka man älskar och ger sin kärlek till det är naturligt och sunt. Det går ej att älska alla, och det går ej att bli älskad av alla.  Det är inte heller något att sträva efter, för då kommer livet vara en ständig jakt på en kärlek, som aldrig kan finnas. Och den kärlek som ni har kommer då kännas otillräcklig och otillfredsställande.

Men med empati är det ändock en skillnad. För empati är eftersträvansvärt att känna för alla och envar, att ge empati även till dem, som ej ger empati. För de behöver det än mer. Det betyder inte att ni älskar alla ni har empati för. Empatin innehåller många lager. Det kan vara empati för någon man tycker synd om t.ex. någon som är sjuk, fattig eller dylikt.

Men empati kan också sträckas ut till “onda” människor. För det är synd om dem, att de inte får erfara lyckan av att ge andra gott och vara goda medmänniskor. Det är en förlust ingen borde ha. Dock är det ett val för den människan, för de behöver inte vara “onda” eller göra “onda” handlingar.

Att ha empati är inte att förlåta vad som tycks oförlåtligt, ej heller älska någon som sårat er. För att stå upp för sig själv, sitt värde och sina nära såväl som främmande medmänniskor, det är empati för er och alla andra. Lyckan finns inte i att vara självutplånande, men ej heller i att vara självisk.

Så empatin kan delas ut till alla, även till dem ni ej vill ta i med tång eller överhuvudtaget ha i era liv. Älska dem inte, om ni ej väljer att göra det. Förlåt dem inte om ni inte kan, men försök hitta empati till den människan. Detta är inte ett svek mot er själva eller de ni älskar, som kanske sårats av den andre.

Empati är kärlek, förståelse och viljan att förstå, och den är alltid möjlig. Däri skiljer sig empati, kärlek och förlåtelse. Empatin är inte begränsad till de ni älskar och till de som ni tycker handlar rätt. Empati är att känna för den som mår dåligt, men även för de som får andra att må dåligt, för det är ett sorgligt, ensamt liv för den individen. Förstår ni likheten och skillnaden?”

En god tillhörighet fokuserar på att inkludera, inte exkludera. Så det viktiga är vad alla för med sig till gemenskapen, inte vad de inte för med sig. Det vill säga inte säga: “Du är med, du är med, du är inte med.” Såsom barn ofta gör, utan att för den skull mena illa.

Men när vi vuxna gör så, då är det ett medvetet val, och det bör vi därav undvika. För att vara utanför och titta in, det gör ont.

Så välkomna det goda, och då kan det “onda” falla ifrån av sig självt.

Ä-post: ( se Hannahs förmåga)

“Omvärlden är den spegel ni spegla er i. En sned omvärld kan få er att tro att ni ej är rätt. Så när ni söker er själva, söker ni både inåt och utåt. Men ni tolkar ert inre och det ni upplever utifrån, med era egna erfarenheter. Det är rätt och riktigt och den enda vägen.

Men lika viktigt som att fråga sig; “känner jag tillhörighet?, har jag tillhörighet?” och så vidare, är att fråga sig “Varför känner jag ej tillhörighet? Varför hör jag inte till?” Svaren på dessa frågor är byggstenar på er resa mot gemenskap från ensamhet. För livet är fullt av tillfällen där ni kan hitta tillhörighet, samhörighet och trygghet.

Men det finns även personer och situationer, som ni inte tillhör. Alla själar har egentligen en gemensam tillhörighet, men era egna liv formar ni själva. Och en tillhörighet med vissa, kanske t.o.m. “elaka” människor, är ju inget att sträva efter. De är inga ni vill likna. Så var gång ni känner er utanför fråga er själva då; “Vill jag vara med? Och till vilket pris? Är jag verkligen utanför,  eller upplever jag det så p.g.a. andra tidigare händelser i mitt liv?”

Det finns en längtan efter att tillhöra något större. Och då föddes ni ändå med vetskapen att ni tillhör både livet på jorden och allt himmelskt. Sedan formas och präglas ni, och ni tappar då ofta bort den grundtryggheten.

De flesta människor, som hamnar i extrema grupper är de som är ensamma och söker en tillhörighet. Detta är inte eftersträvansvärt, men kan vara förståeligt. För känslan att tillhöra kan vara skillnad på liv och död.

Men genom att hitta vad ni faktiskt vill tillhöra kan ni finna det, och också finna glädjen i att inte vara delaktig och tillhöra de “elakas” gruppering.”

Alla har vi nog mer eller mindre erfarenhet av olika slag av ensamhet. Ensamheten kan vara både självvald och icke självvald. Och när vi står utanför en gemenskap tror vi ofta, att allt skulle vara så mycket bättre om vi bara fick delta, vilket inte alltid är fallet även om vi skulle fått delta.

En del väljer att vara ensamma i svåra stunder och situationer, andra vill dela det svåra med andra.

Vi människor strävar efter en tillhörighet, och det är nödvändigt att hitta en sådan. Dock är det inte nödvändigt, och självklart inte ens möjligt att alltid höra till i alla upptänkliga sammanhang. I vårt nästa inlägg kommer vi att fördjupa oss i just tillhörighet.

Så ensamheten kan finnas både i tvåsamheten och i stora sammanhang.

Många säger att det är bättre att vara ensam än, att känna ensamhet i tvåsamhet. Men vad många glömmer är, att även i en oerhört nära relation kan man känna sig ensam, trots att man älskar och blir älskad tillbaka. En ensamhet som då ofta springer ur, att det är liten del av sig själv man inte vill eller kan visa för den nära… och den ensamheten är annorlunda än att “vara med någon som inte förstår en, bara för att inte vara fysiskt ensam”.

På ett sätt är vi alltid ensamma… innerst inne i oss. Samtidigt är vi aldrig ensamma… i ett större perspektiv. Vi föds ensamma och vi dör ensamma, trots att vi i bägge fallen är på väg till en ny tillhörighet.

Ä-post: (se Hannahs förmåga)

“Ensamhet kan vara frihet eller fängelse. Om ensamheten står för frihet att kunna göra vad ni vill, utan att behöva fråga någon annan, att inte vara beroende av andra, så kan det tyckas skönt och kravlöst. Dock finns det alltid andra att ta hänsyn till, för även om ni ej i era vardagliga beslut har några nära och kära, som ni vill värna om, och som inkluderas och påverkas av era val, så finns världens andra människor, som era val i längden kan påverka. Så det går aldrig, att vara helt ensam i den bemärkelsen att inte behöva tänka på andra.

Ibland kan ni längta efter att få sitta ensamma och bara vara, njuta av en god bok, en kopp kaffe, naturen eller något annat där ni väljer att gå in i en välförtjänt vila i er egen bubbla. Då används ensamheten till det bästa, en stund av njutning i eget sällskap, där ni har ro och kan lämna allt och alla i stunden, och bara vara här och nu.

Sedan finns det ensamhet, som kan kännas som ett ok att bära, att känna sig isolerad och kanske utfryst. Som om ni inte tillhörde den mänskliga världen, att ni kan känna er bortglömda, bortvalda, och som om ni inte har någon som älskar er. Det är den svåraste ensamheten, den som ger sorg och som tynger er,

Den sortens ensamhet botas med tillhörighet, och tillhörigheten kan komma både utifrån och inifrån er själva. För känner ni att ni tillhör något större än er själva, och det behöver inte vara något gudomligt, så vet ni att ni kan vara ensamma men aldrig allena. Det kan vara att bara känna, att ni är en människa likaväl som grannen er.  Att ni har en gemenskap, ni består av kött och blod och har samma värde som alla andra. Ni kanske tillhör en bokklubb eller en idrottsklubb eller något så enkelt som, att ni åker på samma buss etc.

 Sedan finns det även ensamhet i tvåsamheten, att ni lever i ett äktenskap, ett förhållande, där ni lever tätt inpå någon, men ändock känner er ensammare och ensammare. Det är en ensamhet, som ökar ju längre bort ni drar er känslomässigt från er närstående. För även om det ej är denne som drar sig undan, så påverkas ensamhetskänslan av, att ni drar er in i er själv eller undan från någon annan. För avståndet till den andre känns och “blir” då ändock längre och längre.  Kan ni se det? Denna ensamhet botas endast med ett eget aktivt val, att “titta ut” och öppna upp, och släppa in och släppa ut. Att vara i kommunikation även om den andra inte svarar på önskat vis.

Ensamheten kan också vara stor och svår i större sällskap, där ni känner utanför. Ni känner att ni ej är del av den inre kretsen, den ni umgås med, men ändå känns det som om ni är annorlunda och ej lika viktiga. Att ni vill delta, men inte riktigt får. Men betraktar ni gemenskapen utifrån, så blir ni aldrig del av gemenskapen. Så vänta inte på en inbjudan, bjud in er själva. På detta vis kan ni välja när ni vill delta, och när ni vill vara ensamma.

Att inte känna sig delaktig behöver dock inte vara en negativ upplevelse. Ibland kanske ni ser ett gäng människor, som ni betraktar och tänker; “Huh, tur att jag inte är bland dem…!” Så olika former av ensamhet kan vara goda eller svåra, allt beroende på inställning och situation. Så allt som leder till gemenskap är att våga vara med, våga vara ensam och att välja efter tillfälle.”

Annmari här:

Vi oroar oss för så mycket, allt ifrån små saker till rena katastrofer. Detta tar en enorm energi ifrån oss. Energi som vi skulle kunna använda till något konstruktivt.

Är oron alltid onödig? Eller kan den fungera som förberedelse, för att klara sig bättre om något händer? Klarar vi oss utan oro? I stunder av nyfunnen ro kan det kännas “lite konstigt”, nästan “tomt”, för hur ska vi nu fylla vår tid?

Oron är i alla fall inte den bästa följeslagaren, och jag vill berätta ett exempel om min mamma, som många gånger höll “Oron” i handen. Lustigt nog var hon aldrig rädd för döden, vad gällde henne själv, sin egen i alla fall. (se “Besök från himlen“). Vad gällde mig och att jag skulle hålla mig frisk, så lyssnade hon ofta på “Oron”, istället för kanske en doktor… Varje vår och sommar nös och snörvlade jag friskt 🙂 . Och min lilla mamma trodde förstås att jag var förkyld, och då… måste jag ju ha tjockare kläder på mig…och absolut inte bada!! Och sicken otur att jag förkyld varje sommar och att förkylningen höll i sig hela sommaren! Det var först när jag var i elva års ålder, och jag och mina föräldrar gästade några vänner i Tyskland som mannen i den tyska familjen löste gåtan om mina förkylningar.. Frun i huset klippte gräset, medan mannen gömde sig inomhus. Det var nämligen så att han var gräsallergiker. Han hörde hur jag nös högljutt under själva klippstunden, varpå han lugnt konstaterade, att jag nog helt enkelt också var allergisk. Och ja, det kunde en läkare konstatera sedan när vi var åter i Sverige. Jag fick medicin, blev bättre och badförbudet upphävdes 🙂 . Detta var ett exempel på hur “Oron” helt i onödan under lång tid styrt både henne och därav mig.

Ä-post: (se Hannahs förmåga)

“Oron är inte vänlig eller god. Den är envis och kryper under skinnet. Den bosätter sig i alla öppna sår och stannar där och ger infektion. Den äter upp er inifrån, som en mördarbakterie och den är autoimmun. Och så länge ni ej hitta rätt medicin, så kommer den knapra av er inifrån och ut, utifrån och in. Ingen doktor i världen kan bota oron, utom ni själva. Här är det “själv bäste dräng” som gäller. Ty endast ni själva känner, vad oron vill säga. Att den blir tystad av andra “doktorers” välmenande råd och bot, hjälper bara för stunden. För infektioner kan ej botas med bandage. Och det är inte “doktorns” uppgift att läka er själ.

All oro är onödig. För hur mycket ni än oroar er för något, ändrar ej oron i sig ej utgången av händelseförloppet. Det enda oron gör är att ta energi. För den är ej, som ni ofta tror en förberedelseberedskap, “alltid redo, aj, aj kapten”, utan en störande, växande känsla/bakterie.

 Och hur oroliga ni än är, så ske det som skall ske. Så om oron är så kallad befogad, och det gå åt pipsvängen, så har ni ju bara lyckats må dåligt längre tid istället, för att vänta på utgången av händelsen. Är den “dålig” ta i den då, rengör såret från alla bakterier och påbörja ny läkningsprocess.

Och är det så att ni oroat er för något, som visade sig gå galant, så har ni ju mått dåligt helt i onödan. Och för varje gång brukar ni säga er, “nu har jag lärt mig att oron är onödig…” Men har ni det? Inte om ni oroar er sen, även om det är för något nytt. För orons brist på läkning, bör kunna överföras från en situation till en annan. Så har ni haft oro i onödan över något, tänk då ett steg till, att då innebär det nog att jag ej heller behöver eller bör, oroa mig för detta heller…..

Så ett frö, som inte innehåller oro, så när fröet växer upp finns ingen oro i ingredienserna. Oron är som en ständig “vän”, som ej är “vänlig”. Man måste kanske se den, som en svartsjuk vän, som gör allt för att oroa er, trycka ned er, för att själv må bra. Den kan vara så av en orsak, som ni förstår och känner ömhet för, att ni vill ta hand om denne vän. Visa den att den ej behöver göra ned er för att glänsa, men försök att inte gå in i orons spel. För när oron grabbar sig fast, är den svår att få bort.

Så om oron ej är vänlig, hitta en vänligare vän och det är ron. Ro är snäll och fin, ömsint och har ovillkorlig kärlek. Den budbärare för kärlek och acceptans är. Så lyssna på den stället. Att nå ro är att släppa oro. Och att släppa oro är att nå ro. Orden är lika till bokstäver men motsatser i livet. Så oroa ej fram ro, för ron kommer då ej dyka upp. Så för att ro ron iland, behövs ett medvetet val, medvetna ro/årtag och ett land i sikte. Ron ror roddbåten mot land. Medan oron ror planlöst ut på djupt vatten. Och oron kan ej simma, så drunkna ej i försök att rädda oron. Ro nu iland och finn mark under fötterna. Så har ni rott hem.”