Val och motivation hänger intimt samman. Motivationen som är så viktig för att vi skall nå våra mål skiftar många gånger genom livet. Den skiftar med hur viktigt vi bedömer att ett beslut är, och den skiftar också beroende på hur omständigheterna är.

Motivation i någon form och i någon grad finns så gott som alltid med i alla våra handlingar, vare sig det handlar om att göra någon glad eller egna belöningar vad gäller hälsan, pengar, eller för att helt enkelt “stå ut”. Motivation finns där med sin belöning till och med vid hämndaktioner. Även när vi känner oss likgiltiga i det vi gör, så finns det ofta en form av motivation med i spelet. Det vill säga i detta fall en bristfällig sådan.

Exempel på skillnad i motivation kan vara att i länder där skolgång inte är en självklarhet för alla, så ökar motivationen hos de barn som får tillgång till skola, de ser det som ett privilegium, gentemot i Sverige och i liknande länder.

Vi har inte samma “drive” här, och kan till och med skolka från skolan. Inte för att vi vill att vi och andra priviligierade länder ska ta efter deras skolsystem, tvärtom. Men vi har något att lära om motivationen.

Min morfar hade rökt sen han var 16 år. Han rökte 15-20 cigaretter om dagen. På den tiden när han började röka var det ingen, som pratade om riskerna med att göra det. Och även när mamma var liten var det så, och morfar rökte även hemma inomhus.

När sedan kunskaperna om faran med rökning blev mer känd, så försökte mormor gång på gång motivera morfar att fimpa för gott. Men morfar var inte redo för det. Det var många i kretsen runt morfar som “tjatade” på honom. Mormor gick till och med så långt, att hon anmälde honom till en rökavvänjningskurs. “Nej, nej”, sa morfar. “Ska jag sluta röka ska jag göra det själv och inte på en kurs.”

Så en kväll tittade morfar på ett program på TV om skådespelaren Raymond Burr (Perry Mason). Raymond Burr sa något, som på ett ögonblick kom att förvandla morfar till en icke-rökare. Han berättade om allt bra han hade i livet, kärlek, lyckad karriär… och så la han till: “och så har jag lungcancer”. Där och då var morfar plötsligt redo och motiverad att fimpa. Så många gånger som morfar hört och läst om riskerna utan att ta notis om dem… men nu…

Mer om motivation och val finns att läsa i Ä-posten här under.

Ä-post (se Hannahs förmåga).

“När ni står inför ett val, det må vara ett lättare eller svårare sådant, behövs en beslutsamhet. Ett mindre val kan vara så enkelt, som när ni vill gå upp på morgonen. Ni ställer er alarmklocka, kanske på klockan sju. Där har ni gjort ett val som ändock inte känns som livsavgörande, och att det kommer påverka er väg. När klockan så ringer klockan sju nästa morgon har ni ett nytt val; vara beslutsam och gå upp som ni tänkt, eller trycka på “snoozknappen”. Att vara lite obeslutsam här är oftast oviktigt. Om ni går upp exakt sju eller tio över påverkar inte resten av ert liv (om inget totalt oväntat händer). Men ni har haft flera tillfällen att välja, och ni har om ni snoozar inte varit tillräckligt motiverade, att stiga upp ur sängen på planerad tid.

Om era val är av större dignitet behövs ibland en större motivation, ibland en mindre. Ty ett val, som ni vet är viktigt kan vara lätt just av den anledningen. Ni förstår digniteten av valet, och då behövs inte att ni motiverar er extra. Kan ni se det? Om det är ett viktigt val, så kan det dock ibland krävas extra motivation. För det är kanske så att huvudet vet vad valet bör vara, men att ni känner er ej tillräckligt starka för att gå den svåra vägen.

Det talas mycket om vikten av att hålla sig motiverad. Men motivation kan stå för så många saker. Om vi som exempel tänker att ni är en idrottare, där det är lätt att precisera motivationen. För att lyckas inom sin idrottsgren krävs en motivation att träna, även när ni ej orkar, att tvinga er att höja prestationskravet lite till, när ni tror att ni nått taket av vad ni orkar. Att idogt fortsätta även när ni inte lyckats väl vid första försöket. Att vara så motiverad att ni väljer bort annat som ej hinns med, eftersom ni behöver träna. Denna motivation och drivkraft är lika viktig som talang för att lyckas nå topprestationer.

Om vi nu tar motivationen att vara snäll, för att få något ni vill ha. Motivation handla om många olika saker. Det kan till exempel vara att en förälder säger till sitt barn: “Om du gör det här och det här, skall du få din belöning”. Barnets motivation kommer då utifrån, genom att någon lovar det något det vill ha. Detta kan i sin tur leda till en inre motivation hos barnet om det verkligen, verkligen vill ha det som erbjuds. Om önskan att få utlovad belöning är större än “uppoffringen” att göra vad det blir tillsagt, så vinner belöningen. Om barnet tycker att det är för jobbigt att vara “lydig”, då är motivationen ej tillräcklig för att nå resultatet.

Hela livet består av val, val i stunden, val som påverkar livet mer eller mindre. För varje val stora som små finns det en motivationsgrad kopplad till det som blir avgörande för om ni klarar att stå fast vid valda val.

Ibland tycks livet presentera er chans efter chans, och ni väljer bort dessa chanser. Frågan är då varför ni gör det. Är det brist på motivation? Är det fel tidpunkt? Eller är chansen inte vad ni vill ha? Alla detta har ändock med motivation att göra, för om ni får en ny chans och är motiverade, då blir det rätt tidpunkt. Och om det är något ni vill ha så är det motivationen som ger er kraft att ta chansen.

Motivation handlar inte bara om att exempelvis vara motiverad att följa ett träningsschema, att vara motiverad att inte röka eller att vara motiverad att stå vid sitt ord. Motivation handlar om en vilja att göra det ni tror är bäst, och att våga kämpa för det. Att våga lyssna till vad ni behöver och vad som är rätt för er.

När ni är redo att ta ett stort beslut kommer motivationen vara det som avgör om ni står fast vid ert beslut. Motivationen tar ej besluten, motivationen hjälper er att verkställa dem. Motivationen är länkad till era val. Om ni exempelvis är rökare, och ni förstår att rökningen skadar er, så kanske ni ser det som “äh, jag har redan rökt så länge, och blir jag sjuk så blir jag det ändå”. Eller så är tanken på att bli sjuk, så långt i framtiden att det ej motiverar er att sluta. Det vill säga, ni vet vad ni borde göra, men ni är inte motiverad nog. Motivationen kan dock komma till er antingen genom att en läkare faktiskt ger er en diagnos och säger “stopp”. Men oavsett så är det ni som har sista ordet om huruvida det är motiverande nog.

Ibland kan ni ha hört samma resonemang gång på gång; “rökning dödar, rökning är skadligt” och ni har bara viftat bort det. Tills en dag när ni känner att orden och budskapet får en resonans. Ni känner att det är dags att lyssna, och ni motiveras så att sluta röka.

Så även om vi säger att motivationen ej är bundet till “rätt tid”, så är tiden en faktor som påverkar motivationen. Vad ni motiveras av idag behöver inte vara detsamma som ni motiveras av imorgon, och därför är motivation inte konstant. Den förändras med er, och det är ni som väljer när ni behöver hjälpa er motivationsgrad på traven, och när ni behöver hålla kvar nuvarande motivation. Och alltid se vad som kostar mest, att tvinga fram en motivation för något ni ej brinner för eller att upprätthålla motivationen för något ni vet är viktigt.

Så som med allt annat, är det inte bara vad ni gör som är viktigt, utan varför ni gör det. Vad är motivationens drivkraft för er här och nu? Imorgon och framöver?”

Välkomna tillbaka nästa vecka!
Kontakt. Facebook.

Vi har i våra två föregående inlägg skrivit om hur vi på olika vis guidas från universum för att hitta vår väg. Hur universum placerar ut vägskyltar åt oss. Denna gång fortsätter vi med hur det kan ske genom möten med andra människor.

Vi möter massor av människor varje dag i alla möjliga sammanhang, och självklart är de flesta av dessa möten oviktiga för oss och för vår väg. Men så ibland har ett möte en alldeles speciell och signifikant betydelse för oss. Mötet kan vara kort, men den andra personen hinner ändå säga något som går rakt in i oss. Något som kanske är svaret på något, som vi funderat på länge, eller något annat för oss viktigt. Kanske är personen själv inte medveten om sin betydelse av det han/hon säger, kanske inte ens märker hur påverkade vi blir. För universum talar ibland genom människor, eller som vi kan läsa om i Ä-posten “lånar” någon för att meddela något. Och den som blir “lånad” kanske egentligen har en helt annan betydelse med sina ord, en betydelse som vi kan uppfatta samtidigt.

Ibland är möten viktiga för en fortsatt relation på ett eller annat vis, för en längre eller kortare tid. Även ett möte där bara man ses en gång och sedan skiljs åt, kan ha stor betydelse på vår framtida väg. Vissa möten kan långt senare visa sig ha en större innebörd än vad vi trott, och en person vi trodde hade bara hade en statistroll eller biroll, kan visa sig få en huvudroll i vårt liv.

Det är viktigt att försöka titta lite närmare på de möten där man känner att det finns en djupare mening.

Både Hannah och jag har ofta starka förkänningar av vad som skall ske. Däremot är det inte alls säkert att det vi känner på oss händer direkt. Det kan faktiskt dröja flera år. Tidsperspektivet är inte detsamma i den andliga världen.

Vi får försöka ha tillit till att vi hittar våra “vägskyltar” och vår väg. Som vi sagt förut och som vi kan läsa om i Ä-posten får vi många chanser att hitta dem, och det som är viktigt för oss. När vi mött någon person, som blivit antingen romantiskt eller vänskapligt viktig för oss, och vi tillsammans börjat titta lite bakåt i historien upptäcker vi ofta, att vi rört oss i samma kretsar, varit på samma ställen, kanske bott i närheten av varandra. Förmodligen har vi haft chansen att se varandra tidigare, men av någon anledning har vi inte upptäckt varandra. Detta kan bero på att tiden inte var mogen, eller att vi helt enkelt “blundat”.

Det finns något trösterikt här, att vi aldrig är ensamma, inte ens i de stunder då det känns så. Och den tilliten är värd att söka finna.

Ä-post: (se Hannahs förmåga).

“Från den stund ni föds till den dag ni tar ert sista andetag, så består hela livet av möten och upplevelser som formar er och som ligger på er väg. Möten vägleder er och visar er möjligheter, som ni har att upptäcka. Det finns många uttryck som innefattar ordet slumpen: “det får vi lämna åt slumpen”, “välja slumpmässigt”… Ni kan tro att ni har slumpen på er sida, när det går er väl, speciellt om det tycks vara en “otrolig” händelse, inte utvunnen ur kunskap och hårt arbete. Ni kan tro att ni har slumpen mot er, när livet ej går er väl. Detta kan även uttryckas som att ha “turen på sin sida” eller vara “otursförföljd” etc.

Men finns det egentligen något som att slumpen får besluta, eller är slumpen snararen en vägvisare och en guide som lett er dit ni är, där ni tror ni att ni “slumpmässigt” hamnat?

Ni föds in i en familj, ett land i en kultur, och ni växer upp antingen i denna familj, detta land och denna kultur, eller så får ni resa vidare och växa upp i en annan familj, ett annat land, en annan kultur. Men trots att de vuxna är de som till en början väljer barnets vägar, så menar vi att även detta är en väg som är guidad. Med detta menas inte att det saknas val, val som påverkar er själva samt era nära och även människor i världen. Tvärtom är livet fullt av val och icke-val.

Men det finns ändock en större plan en väg som vi försöker guida er på. Om ni tänker er en väg som är väl markerad, lätt att hitta och som tycks följa en utstakad karta, så finns det sedan där bredvid också små vägar, små stigar, avtagsvägar och vägskäl. Dessa har inte samma självklara bana utstakad, de finns där även när ni inte alltid ser dem. Dessa vägar kan vara genvägar eller senvägar. Att enbart följa den stora vägen blir som att inte styra era egna liv, som om ni inte ser möjligheterna på er sida. Men å andra sidan om ni ständigt tittar in på småvägar och styr er dit, så kanske ni inte längre hittar fram till er ursprungliga väg, så det kan även här bli en väg där ni ej når alla möjligheter.

Så hur vet ni då vilken väg ni skall ta? Svaret är inte enkelt, för det är en konstant kommunikation med er själv, era mål, era förhoppningar och drömmar, era medmänniskor samt universum. Både att vara blind för nya vägar, eller att vara så fokuserad på era olika vägval, kan göra att ni glömmer vikten av var ni faktiskt är. Att vara nära era känslor ger er möjligheter att hitta er väg. Men glöm ej att vägen dit ni är menade att gå kommer att visa sig om och om igen. Ni får fler chanser, ni kommer inte ha bara en avtagsväg utan flera. Den kanske inte är upplyst med tydliga lampor så ni hittar den. Men den kommer visa sig igen och igen.

När ni vandrar genom livet kommer ni möta många olika människor. Ibland kanske ni inte ens lägger märke till dem, medan andra gånger blir mötena starka och ni påverkas genom dem. Att vara öppen för möten betyder ej att ni skall vandra runt och söka efter möten, utan att lägga märke till vad har framför nosen. Ibland kan universum “låna” en människa på er väg, som ger ett mycket viktigt budskap. Då kan mötet med själva människan i sig vara mindre viktigt, och budskapet ni tager med er det som är essensen i mötet. Andra gånger möter ni en människa, som kommer att förändra ert liv och vandra på er väg med er. Ni har alltid ett val att öppna ögon och sinnen, för dessa möten, men de viktigaste mötena i livet får ni fler chanser att upptäcka. Livet kommer att visa er dem, och ni kan försöka känna in i er när ni bör ta en extra titt på den ni möter och vad för budskap denna kommer med.

Ni kan möta en fullkomlig främling, som ni upplever er känna utan och innan. Ett sådant möte är värt att undersöka. Att ni har starka band, som inte går att förklara i ord, kan leda er till nya vägar och ni kan lära känna en “nygammal” vän. Kanske möts ni kort, för att sedan skiljas åt, med mötet är ej mindre viktigt för det. Alla händelser ni upplever har ett budskap och en mening. Så det sägs “Herrens vägar är outgrundliga”, så kan vi lägga till; “utforska dem grundligt”.

Välkomna tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

I vårt förra inlägg skrev vi om hur vår kropp och själ och universum på olika vis försöker guida oss på vår väg. Vi fortsätter nu på samma tema, men fokuserar här mer på vad en uppkommen sjukdom eventuellt vill säga oss… Något som vi redan här vill poängtera är att en sjukdom aldrig kommer som ett straff. Det kan vi även läsa om i Ä-posten längre ned.

Min låtsamormor Kerstin är ett exempel på hur man kan lösa sin rädsla för att vara sjuk helt enkelt, genom att inte gå till doktorn. Min morfar fick ”tjata” henne iväg på undersökningar. En gång hade hon en längre tid gått omkring med en elak hosta. När morfar till slut fick henne att gå till doktorn visade det sig vara ganska ”enkelt” avhjälpt, lite medicin och så var hon bra igen. Den gången…

Annorlunda blev det senare, ett antal år efter att morfar dött. Kerstin ringde mamma och berättade att hon varit till läkare och att hon hade cancer i båda brösten. Hon sa också att hon egentligen länge förstått att det var så. Rädslan hade även denna gång hållit henne borta från doktorn. Det blev operation direkt. Båda brösten togs bort. Mamma följde med henne till sjukhuset på operationsdagen. Kerstin var då helt övertygad om att hon skulle dö under operationen, och blev själv väldigt överraskad då hon vaknade upp. Förmodligen var det denna övertygelse, som gjort att hon inte uppsökte läkare tidigare.

Hon levde sedan ett bra liv i drygt ett år, tills hon en dag svimmade och kom på sjukhus igen. Det visade sig att hon fått en metastas i hjärnan, och man ville operera henne med hjälp av strålkniv. Hennes första reaktion var ”nej, nej, nej”. Mamma pratade med doktorn och tillsammans lyckades de övertala Kerstin att låta sig opereras. Hon mådde ganska bra efter operationen, och var snart hemma igen. Några månader senare fick hon lunginflammation och kom på sjukhus. Enligt läkarna var cancern borta, men Kerstin ”ville inte” längre och några månader senare dog hon. Kanske kände Kerstin att det ändå var hennes tid, men det kan vi ju aldrig veta. Och kanske hade hon levt längre om hon lyssnat på kroppen, och gått till doktorn innan cancern fått fäste i båda brösten. Det kan vi inte heller veta. Det vi vet är att vi bör sträva efter en balans, att lyssna till vad vår kropp säger, fast utan rädsla. För rädslan leder oss nästan alltid fel.

Vi tror att vi har vår ungefärliga tid, men att vi samtidigt till en viss del kan påverka den i ena eller andra riktningen.

Det finns en kvinna som heter Anita Moorjani, som skrivit en väldigt intressant bok, ”Dying to be me”. Det finns flera intervjuer på nätet med henne. Anita hade kämpat mot en cancer i fyra år då hon låg på sjukhus och var så sjuk, att hennes organ börjat släcka ned. Familjen var kallad till hennes bädd. Anita hade då en Nära döden upplevelse, där hon gjorde många spännande upptäckter om sig och om sitt liv och sin sjukdom. Och medan Anita är iväg och har sin ”Nära-döden-upplevelse”, sker ett mirakel mitt framför ögonen på läkare och anhöriga. Hennes organ vaknar till liv ett efter ett, och hon skrevs ut några veckor senare ut från sjukhuset utan ett enda spår av cancer. Mycket inspirerande berättelse, och vi kan rekommendera, att ta en stund lyssna på någon intervju med henne på youtube.

Elisabeth Kübler- Ross, en schweizisk-amerikansk psykiater och författare, känd för sitt arbete med döende patienter, särskilt barn, och även med Nära-Döden Upplevelser. Hon skrev bland annat boken ”Döden är livsviktig”. Hon menade precis som änglarna att en sjukdom kommer med ett budskap och en lärdom. Att om vi inte hör det första eller andra gången och tar till oss budskapet och förändrar vad vi kan förändra, så kan budskapet komma igen och igen, och för varje gång blir det en tuffare utmaning. Elisabeth menar precis som vi och änglarna att en sjukdom absolut inte är ett straff, men att vi alltid har något att lära och hämta ur allt som sker, så även med en sjukdom.

Ä-post (se Hannahs förmåga)

”Återigen har ni en kontakt mellan kropp, själ och universum när ni föds. Ni känner när ni behöver något, ni känner när ni är trötta, hungriga eller har ont. Men som baby har ni inte alltid möjlighet att förmedla vad ni behöver. Ni kanske skriker, och era föräldrar tror ”nu är lillan hungrig”, men i själva verket har ni kanske magknip.

Ju äldre ni blir, desto lättare har ni att kommunicera med era medmänniskor hur ni mår och vad ni behöver. Ni mister dock ofta en del av den naturliga koppligen mellan kropp, själ och universum. De signaler som gick fram utan ”störning” när ni var små kan på vägen ”störas” av livets måsten och era egna tolkningar av vad er kropp egentligen säger er.

Det finns många vis att tackla en sjukdom på, inga rätt och fel finns. Men det som är viktigt är att lyssna på budskapet, som den kommer med. En sjukdom kommer aldrig som ett karmiskt straff, men den kommer alltid med ett budskap. Precis som med allt annat ni känner och upplever.

Så om ni drabbas av en sjukdom som ni räds, kan det bli som en ”katt och råtta lek”. Ni vill inte att sjukdomen skall fånga er, men ni räds den så att ni slösar energi genom att försöka springa bort från den, gömma er. Ni kanske då går in i ett självförnekande. Det finns många som är så rädda att gå till doktorn, att de undviker att göra det. Detta av rädsla för att få höra att de är sjuka. Detta kan leda till att en sjukdom inte upptäcks förrän i ett senare skede, vilket kan få konsekvenser för ert tillfrisknande.

Vissa som är rädda för sjukdomar är mer hypokondriska och kanske springer till diverse läkare i tid och otid. Även här är det vanligt att när ni väl hittar en sjukdom som är verklig, är ni inte lika benägna att gå till doktorn. Allvaret som en sjukdom kommer med kan vara svårt att ta in. Ibland kanske ni i första fasen blir mycket rädd och köpslår med Gud eller universum, att bara ”jag får bli frisk, så skall jag ändra det och det”. Sedan kanske ni mår lite bättre och ”glömmer bort” era ”löften” om förändring. Om dessa förändringar är viktiga på er väg för att nå en mer harmonisk tillvaro är risken stor, att ni om ni ej ”lyssnat” får en hårdare smäll nästa gång. (Obs! Detta är fortfarande inte ett straff!)

Och så blir ni rädda igen, och köpslår åter och vaggas in i en falsk trygghet, att allt löser sig. Men åter om ni har något viktigt att lära, så kommer ni få nya budskap tills ni lyssnar till er kropps signaler och universums ”hintar”. Som kanske börjar med en viskning och slutar med ett högt skrik för att ni skall höra.

Detta är ej heller straff, för att ni ej lyssnat till er inre röst eller till universums röst. Universum straffar inte, men det vägleder, och om ni har något viktigt att hämta ur till exempel en sjukdom, en utmaning eller något annat, så kommer universum fortsätta presentera er nya ”chanser”, (inte straff) att lära er vad ni behöver. Allt handlar egentligen om att hitta en balans och en harmoni, där ni vågar ta svåra beslut, som gynnar er och era medmänniskor. Inte tänker ”jag måste göra klart det här och det här, innan jag kan vila och ta hand och mig själv”. Det är inte för inte arbetsnarkomaner blir sjuka så fort ledighet nalkas.

När ni arbetar för att bli ”klara” och drömmer om det ni skall få tid att göra när ni blivit pensionär, händer det inte sällan att när ni väl står där och inte längre har ett arbete att gå till, så känner ni er tomma, rastlösa eller i värsta falla sjuka.

För har ni inte lyssnat på er kropps signaler och sprungit genom ert liv, som om det vore flera hundrameters lopp istället för ett maraton, så har ni förbrukat era krafter om och om igen. Har ni tryckt undan trötthet och hoppat över naturliga vilopauser, så kommer ni stupa i mål. För att detta inte skall ske gäller det att hitta balansen som ni egentligen alla har inom er.

Ni väljer inte era sjukdomar när ni vandrar på jorden, men ni väljer hur ni tacklar dem och andra svårigheter på er väg. Är ni lyhörda så kan ni känna budskapet som allt som sker kommer med. Ni får många chanser att höra och känna. Låt vägen vara målet och bjud in de val som kommer på er väg, så kan ni alltid hitta den väg ni når er fulla potential och er egna balans i livet. Räds ej välja fel, ty livet ger er ytterligare chanser. När något är oerhört viktigt får ni nya möjligheter att hitta fram till er väg. Låt inte rädslan styra er, så är ni redan på rätt väg.”

Nästa vecka går vi vidare på samma tema men då kommer vi fokusera på hur speciella möten med människor och stora händelser också kan ha budskap till oss. Välkomna tillbaka!
Kontakt och Facebook.

“Från den dag vi föds finns en stark koppling mellan vår kropp och vår själ, och både kropp och själ är länkade till universum.” Det kan vi läsa mer om i Ä-posten längre ned. Och denna koppling ska vi titta närmare på i några inlägg. Vi ska titta på hur vi kan lära oss att lyssna på vad kropp, själ och universum vill säga oss.

Alla har vi väl hört att det är viktigt att lyssna till vår kropp, vad den säger oss. Men vad betyder det egentligen? Är det så att vi först har lärt oss av med att lyssna till vår kropp, för att sedan sträva efter att återfinna denna intuition, denna “känsla” om vad som är bäst för oss?

När vi föds kan vi inte annat än lyssna till kroppen, äta, sova osv. Sedan lär vi oss att vi kan motarbeta kroppsliga impulser och tankar. Detta är så klart nödvändigt för att växa upp och bli en välanpassad människa, som inte bara utgår från våra egna behov, utan också kan vara lyhörd mot vår omgivning. Men hur hittar vi en lagom balans i det? Att vara lyhörda för både oss själva och vår omgivning? Den balansen är inte lätt att finna, och här finns det inte svart och vitt, rätt och fel.

Om vi tar just ätandet och sovandet som exempel. Vi kan nog känna igen oss i att ibland äta trots att vi inte är hungriga. Det kan vara av artighet, vi blir bjudna på mat eller att vi äter för att passa in måltiderna i vårt “schema”.

Eller så äter vi inte, trots att vi är hungriga. Vi kan inte genast tillfredsställa våra hungerkänslor. Det skulle ju bli rätt problematiskt och lite komiskt, om vi när vi vuxit upp skulle skrika efter mat på tunnelbanan hem från jobbet bara för att det suger i tarmen efter mat. 🙂

Vi lär oss styra och motarbeta kroppens signaler, och många gånger är det alltså nödvändigt göra så. Dock blir det svårt att veta vad som är “lagom” om vi trixat för mycket med det basala, i detta fall med ätandet, vi få då svårt att tyda kroppens signaler, och som kanske inte ens alltid ger “rätt” signaler. Hungerkänslor och mättnadskänslor kan försvinna både om vi konstant äter för mycket eller för lite.

Vad gäller sovandet då, det borde väl vara enkelt? Eller inte… Ibland kanske vi är så trötta att det enda vi vill är sova, men så kanske vi ändå inte kan somna. Eller så sover vi som stockar, men blir så illa tvungna att krypa ur sängen när klockan ringer även om vi inte alls är utsövda.

Ett annat scenario är att vi tänker “aj, aj imorgon ska jag upp i ottan, så ikväll måste jag lägga mig tidigt”. Tanken må vara god, men är vi inte sömniga är det svårt att få till en dejt med John Blund 🙂 . Så här går vi också in och styr över ett basalt behov, som när vi föddes ledde oss att sova när vi är trötta och vakna när vi är utsövda. Och precis som vad gäller ätandet, så måste vi anpassa sovandet till yttre omständigheter. Vi kan inte genast sova för att vi är trötta på jobbet eller i andra sociala sammanhang. Och precis som vid ätandet kan vi “tappa” kroppens signaler.

Att lära sig att kunna tyda kroppens signaler, och välja vad vi bör agera på är vägen att vara en del av oss själva och omvärlden. Att hitta balansen är nog nyckeln till det mesta, så också detta.

Ä-post (se Hannahs förmåga)

“Från den dag ni föds finns en stark koppling mellan er kropp och er själ, och både kropp och själ är länkade till universum. Som det lilla nyfödda barnet är ni alla i total harmoni med att veta vad ni vill och behöver, och ni har en stark förväntan att era behov och önskningar kommer tillfredsställas. Ni har inte någon uppfattning av att det finns positiva och negativa gensvar. Ni är totalt oskyldiga och oskyddade med ett öppet hjärta, som är ett med livet.

I takt med att ni växer, växer också era erfarenheter både bra och dåliga. Ni får uppleva att allt som ni trott var ett självklart samförstånd mellan er och världen, inte alltid är det. Ni kan ha fått leva i en trygg familj där ni är väl omhändertagna. , men kommer ändå uppleva att ni missförstås, att ni inte är automatiskt förstådda ens av de som känner och älskar er mest. Har ni levt i en otrygg miljö kommer detta sätta sina spår, och ni kan leva i en förväntan att inte få något, inte få rätt hjälp.

Oavsett hur livet varit är det en del av livet, att förstå att alla människor har sina egna vägar och val. När ni växer upp brukar livet komma emellan den medfödda kopplingen mellan kropp, själ och universum. Länken är alltid lika stark, men det som sker mer eller mindre är att ni genom era upplevelser, tankar och förväntningar slutar att naturligt känna vad ni vill och vad ni behöver, och hur ni når er plats i livet.

Det är en svår balansgång att hitta en väg att båda vara lyhörd för er själva och era behov likaväl som andras. Det är inte önskvärt att bara stagnera i “barnatänket” och endast vara fokuserad på era behov. Det är därför det är en viktig del att växa upp och integrera andra i er värld. Men det som inte heller är önskvärt är, att ni i detta väljer att endast lyssna till andras behov och ignorerar era egna. Det är inte själviskt att tänka på sig själv. Själviskhet handlar om att bara tänka på sig själv. Det är inte att vara i harmoni med sina känslor, utan snarare ett utestängande av alla andras. Men de som ständigt trycker undan alla egna behov för andras lär sig snart ett mönster, som gör att de till slut ej vet vad de egentligen vill.

När livet verkar putta er i en viss riktning är det klokt att utforska den vägen. Ty ni får små hintar om vad ni behöver, och vad som är bäst för er. Det är som små vägskyltar här och där, med ett ord, en riktning ett mål. Om ni väljer att stressa förbi dessa vägskyltar i livet, för att ni ej är lyhörda till er själva, så kan ni missa att se nya möjligheter. En väg som är viktig kommer att ha större och större skyltar i hopp om att ni skall upptäcka dem. Vägskyltar som först anger vilket håll ni bör köra åt, sedan hur långt det är kvar och när ni är framme. Men har ni valt att inte ta hjälp av skyltar och vägskäl kan ni missa någon avtagsväg som skulle leda er rätt.

Att endast lita på GPS kan vara vanskligt, för då väljer ni ej själv, ni följer slaviskt en ritad karta, som likt livet kan ta nya vägar. Det kan ha byggts nya vägar som ej är angivna på kartan än.

Om ni bara kör på så kallad intuition kan ni likaså köra fel, för tänk om ni har tappat kontakten med den intuition ni föddes med. Vad vi menar är vägen här; lyssna på hjärta, hjärna, kropp, själ, livet, universum, den andliga världen och ett verklighetsbaserat kritiskt tänkande och i frågasättande.

Ej följa strömmen, ej gå emot strömmen, utan lyssna på vad som är inom er, se vad som är framför er, se även det ni ej ser än, men som vägskylten visar. Var i er själva med andra, lyssna till er inre röst i samklang med de yttre röster ni samarbetar med. Ty ni är inte bara länkade till er själva utan till alla andra människor. Så era val påverkar andra likt andras val påverkar er. Om ni alla bara skulle tänka på er själva skulle världen gå under. Men för att världen och ni skall utvecklas och leva vidare behövs att ni lyssnar till vad ni känner och vad ni behöver. Och hur ni kan ge andra vad de vill ha och behöver. Ingen har alla svar men alla har en bit av pusslet.”

Nästa vecka fortsätter vi med del 2, hur händelser och sjukdomar kan komma med budskap. Välkomna tillbaka!

Kontakt. Facebook.

Är det verkligen så? Det är ju inte konstigt om två konfliktsökande hamnar i bråk. Men att två konflikträdda personer också gör det kanske inte är lika självklart. Men som vi kan läsa i Ä-posten här nedan är det så, även om det då oftast inte rör sig om högljudda bråk. Men under ytan kokar det som den konflikträdda känner och så länge det inte kommer upp till ytan så kan inte en konflikt lösas, utan den hålls vid liv.

Ä-posten nedan är så tydlig och uttömmande att vi väljer att lämna över till den här.

Ä-post (se Hannahs förmåga)

”Att undvika konflikter försvårar en lösning på eventuella konflikter. Att med agiterande orsaka konflikter, där ingen konflikt finns ger likaså en svårlöst konflikt. Så dessa båda ytterligheter kan sluta i samma sak, en konflikt som är mycket svår att överbrygga och lösa.

Ingen kan ha den ultimata konfliktlösningsstrategin. För en konflikt löses bäst i stunden innan den hunnit växa och gro som ogräs. Det krävs lyhördhet, fingertoppskänsla och ett visst mod, att ta fram konflikten i ljuset. Rensa bort ogräset och se vad roten till problemet är. Ty om roten får fäste spelar det ingen roll hur många gånger ni rensar bort ogräset eller tar bort den synliga delen.

Roten till det onda heter det ju, och det är en korrekt tanke. Ty en konflikt uppstår inte ur tomma intet. Den brukar ha en tydlig början om ni bara är uppmärksam. Ni kanske ej känner och ser det i stunden, men när ni går tillbaka brukar det just finnas en startpunkt, ett startskott. Skottet som blir roten till det onda, och när skottet växer sig fast i marken och rotar sig, så kan rötterna sprida sig åt alla möjliga håll, och ni har plötsligt en upptrappad konflikt, där ni kanske inte ens vet vad som egentligen orsakat den.

Så att våga säga ert hjärtas mening, utan att göra det i aggression, låter konflikten komma upp till ytan, och kan så ge er vägen att lösa den.

Så om ni nu är av det konflikträdda slaget. Vad gör ni då? Allt som oftast tar ni några steg bakåt, gömmer er, försöker dämpa konflikten kanske genom ord och/eller handling eller enbart undvikande. Men när ni talar från rädsla av att vara i konflikt är det större sannolikhet för missförstånd, som kan öka konflikten och få den att bilda nya skott och nya rötter. Ni kanske ursäktar er och blidkar, och det kan ibland vara nog för att hålla konflikter på avstånd, men det kan också öka den, genom att det kan provocera motparten. Oavsett så löser det aldrig konflikter, och en olöst konflikt finns där även när ni ej tar den upp till ytan. Den försvinner aldrig utan lösning. Kan ni se det? Ni skjuter alltså upp lösningen, och det kan orsaka inre stress och press och yttre irritation. Risken är att ni själva eller motparten till slut spricker, och det som kanske var en liten konflikt blir till ett ”tredje världskrig”, ni kan säga saker som är svåra att ta tillbaka.

Om ni istället är av den konfliktsökande naturen, så kan ni ibland ta på er andras konflikter, genom att ”skylla på” att ni står upp för andra, ibland med den andres välsignelse, ibland endast för att ni inte kan hålla tyst och låta konflikten vara mellan de parter som är inblandade.

Likaså kan en konflikträdd bryta in och försöka lösa en konflikt, som de ser pågå mellan andra. Men där är det sprunget ur ”ingen få vara arg på någon”-känslan. Medan den konfliktsökande gör det ur ”jag står minsann för mina åsikter”. Resultatet kan alltså bli detsamma.

En konfliktsökande person kan även vara någon som har fallenhet för att hamna i konflikter, för att de inte vet när det är rätt att inte yppa sin åsikt, utan alltid har en kontroversiell åsikt, som den då tvångsmässigt måste säga. Sådana personer förstår oftast inte varför alla är så dumma mot dem. De kan känna sig påhoppade ”utan anledning”, då de faktiskt inte förstår problemet de skapat med sina ord och handlingar. Detta ger också en lösning mindre chans att nås, då den som skapat konflikten själv inte är medveten om att den gjort det.

De som däremot alltid söker sig till konflikter är ofta stolta över att vara så modiga, sanningsägare och rättvisa. De går fram som en ångvält i sanningens namn. Men de ser inte skillnad på vad som är ogräs och vad som inte är det. Ångvälten gör ingen urskillnad, den mejar ned allt i sin väg. Detta löser heller inga konflikter. Att meja ned sin motståndare är en säker väg att inte lösa något, trots att ni kanske känner, att ni ”inte lämnar några lösa trådar”.

Om två konflikträdda kommer i konflikt. Vad händer då? Det kan bli som en obekväm dans de emellan där bägge parter försöker ta steg åt sidan, att inte föra, men inte heller följa, och det slutar i att bägge trampar varandra på tårna. Antingen blir det ett fortsatt undvikande, eller så ”spricker” en eller bägge och konflikten blir oproportionellt stor. Missförstånd är oundvikliga, och med en undvikande natur undviker ni att ta reda på missförstånden och oundvikligen ligger de då kvar och gror och slår rot. Däremot med en öppenhet där ni vet vad ni vill, vad er motpart vill och hur ni kan nå varandra finns vägen till lösning.

Om då två konfliktsökande möts, så kanske det blir mer som en boxnings eller brottningsmatch. Bägge är inställda på attack och försvar, kosta vad det kosta vill. Bägge vill gå vinnande ur striden, och då det här till skillnad från en boxningsmatch inte finns någon domare, som avgör, så kan det bli ett ”slagsmål” som spårar ur och ingen går ”vinnande” ur det.

Om då en konflikträdd och en konfliktsökande hamnar i konflikt kan det bli hur som helst. Antingen är den konflikträdde så undvikande att vägen till lösning blir än svårare. Eller så tar den konflikträdde på sig allt ansvar och tror då att konflikten löses, men istället gror den och växer fast. För när någon känner sig förfördelad, orättvist behandlad och inte sedd och lyssnad på växer detta inom personen, och det försvinner endast genom att ta upp det till ytan. Så att undvika konflikter med alla medel är inte strategin, som leder till harmoni. Ej heller att starta konflikter åt höger och vänster. Ge någon en rak höger och sedan tro att de vunnit.

Nej konflikter kräver att bägge parter är villiga att resonera och vara öppna, ärliga och lyhörda. Kommunikation är A och O, utan den kan inget lösas. Och om ni vill vara i harmoni krävs en balans, att inte vara rädd att ta tag i en konflikt här och nu, men ej heller i stundens hetta öka konflikten. Lösningen som verkar så svår är egentligen så enkel. Det handlar om kommunikation, ej konfrontation eller undvikande. Respekt för er själva och den andra. Lyhördhet för känslor och nyanser sätter förstoringsglas på misskommunikation, ej på konflikten i sig.

Så om ni kan se och höra vad ni egentligen vill ha sagt och lösa det som lösas går. Alla konflikter har inte ett lyckligt slut, varken för bägge eller för den ena parten. Men att ändock försöka är vägen för att sedan kunna låta konflikten vara olöst, men ändock i harmoni. Ni har gjort er del, och ni kan således nå en inre frid.”

Nästa vecka är vi tillbaka med ett nytt ämne. Varmt välkommen!

Kontakt. Facebook.

Det är en hårfin skillnad mellan försvar och förklaring. Ofta går vi in och försvarar handlingar, som vi kanske har dåligt samvete för. För något vi gjort eller inte gjort. Någon kanske frågar oss om en sådan handling, och kanske denna någon inte alls har någon anklagelse inlagd i sin fråga. Men ur vårt perspektiv med dåligt samvete klär vi inte sällan svaret med en massa försvar, försvar som kan bli till en anklagelse. Den andre personen hör anklagelsen och svarar då ibland med en motanklagelse. Så här har alltså en fråga ursprungligen utan anklagelse lett fram till anklagelser och motanklagelser, och därur skapat en konflikt.

Att däremot ge en förklaring utan laddning, leder oftast till ett möte och möjlighet mellan parterna.

Den 13 oktober 2015 skrev vi om hur “Vissa dömer bara sig själva för allt som sker, och vissa dömer bara andra.”

Om man är väldigt rädd för att göra fel, kan det bli att man är så fokuserad på det, att man till och med vill förekomma eventuella felsteg. Detta kan tyvärr leda till att människor runt omkring kan uppfatta denna osäkerhet som om man har gjort fel. Alltså får det en motsatt effekt. En sådan osäkerhet med” tå tassande”, kan i sig vara provocerande för omgivningen.

I andra änden finns de som alltid tror sig ha rätt och aldrig göra fel. De som genom sin övertygelse om den egna storheten får även andra att tro på dem. Detta oavsett rätt eller inte.

Att förneka och lägga över skuld och ansvar på andra är ett beteende, som hör hemma i tidig barndom. Här följer ett utdrag om det beteendet från Ä-posten i “Vissa dömer sig själva…”

“Det tänkandet och beteendet bör ha upphört i redan i tidig barnaålder. Barn säger gärna “det var inte jag, det var han/hon”. Det är sedan varje förälders uppgift att lära barnet att det är okej att göra fel. Det som inte är okej är att skylla det på någon annan. Och där brister det för den, som aldrig gör fel. Kanske är personen så rädd att göra fel, att den av skräck “måste” förneka allt. Eller så är det så, att personen tycker sig stå över det mänskliga draget, att ibland ha fel, göra fel.

Så varför är då ibland fel rätt, och ibland fel fel och rätt rätt? Jo om ni gör rätt och ser det, då är rätt rätt. Om ni gör fel och ser det, då är fel rätt. Om ni gör rätt och ser fel, då är felet fel.”

Som vi kan läsa i Ä-posten här under, så grundar vi våra system och mönster redan i barndomen. Om en förälder sätter i system att varje gång barnet slår sig, säga “dumma bord”, “dumma dörr” eller “dumma något annat”, kan detta skapa antingen en offermentalitet eller en som ser det som om världen är orättvis mot dem. Oavsett så läggs orsaken/skulden utanför en själv och på någon/något annat.

Ä-post (se Hannahs förmåga).

“Att försvara sig kan innebära att svara före, då ni kanske tror att ni skall bli beskyllda för något, och så vill ni gardera er och så försvarar ni er utan att ha anklagats för något. Detta kan i sin tur leda till att er motpart uppmärksammas på det ni eventuellt gjort fel. Och ni har själva då givit motparten ammunition. Ett förstoringsglas på ert eventuella “fel”.

Att försvara sig kan också vara just det, ett svar på föregående, dvs. ni anklagas för något, och ni tar då och försvarar er, svarar på anklagelsen. Svaret ni ger kan vara försvar i form av motattack. Försvar kan vara sakligt och logiskt, försvar kan vara att skylla ifrån sig, försvar kan vara att hitta på undanflykter.

Att försvara er genom en motattack blir ofta ett barnsligt försvar, som “du är dum”. “nej, du sa det, så du är dum”. Detta är på sandlådenivå, och det leder inte någon vart. Det spårar ur och ämnet ni börjat kivas om försvinner här. Så effektivt genom att avleda, men ineffektivt med att få fram ett försvar.

Att försvara er genom att lägga skulden på någon annan är effektivt ifråga om att insinuera att det kan vara någon annan som felat. Att låta någon annan bära skulden för något ni gjort, gör er inte fria från ansvar, även om ansvaret utåt sett skiftat till någon annan. Detta är ett beteende, där ni inte bara låter bli att ta ansvar, utan ni lägger ansvaret på någon annan.

Det kan vara att ni anklagar den som anklagat er dvs. försvar som motattack, eller just att i en situation där ni blir ifrågasatta säga “nej, det var inte jag, det var Jonsson som gjorde det, jag var bara med” dvs. beskylla någon annan som kanske eller kanske inte är medskyldig till vad det nu är ni står inför “rätta” för.

Att välja en väg av undanflykter är nog en väg vald av någon som är konflikträdd, som är så rädd att göra fel och få ett straff, att personen kanske förnekar uppenbara saker. Likt ett barn som blir påkommet med handen i kakburken och choklad runt hela munnen och ändå säger: “jag har inte tagit någon kaka”.

Alla val av försvar och undanflykter grundar sig på era tidigare erfarenheter. Det system och de mönster ni börjar forma redan i barnaåren. Ni formas av händelser, av personer runt omkring er och vilka drag ni själva har närmast till. Det är därför försvar, undanflykter, attacker och motattacker ofta hamnar på en “barnslig nivå”. För det grundar sig i era tidiga erfarenheter.

Ni delar dessa erfarenheter med er omgivning, men ni tar in dem på olika vis. Så en person som ofta blir beskylld för det den inte gjort, kan bli en som blir arg på omvärlden, orättvisor och livet. En annan person i samma situation kan bli en som ursäktar varje andetag och varje steg, för att inte kunna beskyllas.

Då ni anklagas för något eller tror att ni skall anklagas har ni många val att hantera detta. Ni kan försvara er, ni kan förklara er, ni kan komma med bortförklaringar eller så kan ni helt enkelt undvika ett möte.

Att själva veta skillnaden på dessa strategier är inte lätt, och för er motpart att känna skillnad mellan dessa strategier och hur de skall tolkas är än svårare. Men det är en viktig väg att vandra vidare på, ty missförstånd med tolkningssvårigheter kan ytterligare trappa upp en konflikt. Det ökar klyftan och kan leda till riktigt stora missförstånd. Ty en person som faktiskt felat, och som bortförklarar och försvarar sig kan reta gallfeber på den mest konflikträdda. Men om samma person förklarar varför den gjorde si eller så, hur den tänkte, och varför det som den menade göra “rätt” blev så “fel”, då öppnas dörrar till förståelse och kanske förlåtelse.

Så att rannsaka vad det är ni känner, och hur ni förmedlar det för att nå fram, är den viktigaste kompassen ni behöver, för att inte låta en konflikt, en svår situation eller en vardaglig händelse eskalera.”

Nästa vecka kommer vi skriva om hur både de som är extremt konflikträdda, och de som är “argumentativa”, lätt hamnar i konflikt och missförstånd. Välkomna att läsa!

Kontakt. Facebook.

Vi har nog alla sidor och känslor, som vi inte vill visa upp för vår omgivning i stort eller ofta inte ens för våra nära. Vi visar dock alltid några känslor, det går inte att undvika, och om vi försöker gömma vissa känslor så blir det genast “fritt fram” för andra att synas.

Vi har sidor och känslor, som vi är medvetna om men vill dölja: T.ex. kanske vi sitter i en grupp med andra personer och diskuterar något, kanske en bok, en film eller kanske en nyhetshändelse. Vi är medvetna om att vi har brist på kunskap i ämnet ifråga, men det är något vi inte vill att de andra ska märka. Så vi försöker “spela” att vi hänger med, kanske med hummanden, nickanden eller genom skakande på huvudet.

I politiska diskussioner kanske vi säger emot, för att verka mer insatta och ändå inte röja vad vi egentligen tycker, eller så “håller vi med” för att smälta in i sällskapets åsikt. Kanske vi sedan i ett annat sällskap med andra åsikter, istället ger uttryck för ett helt annat politiskt synsätt.

Sen finns det sidor som vi är mer omedvetna om, och därför förnekar mer eller mindre medvetet. Exempelvis säger en person: “Jag är inte nervös” trots att nervositeten ligger som en dimma över personen. Eller: “Jag är inte arg”, samtidigt som det riktigt osar ilska runt om personen. Eller “Jag är inte rädd”, fast man nästan kan se hur personen darrar av rädsla.

När någon gömmer sina “äkta” känslor, antingen personen är medveten om dem eller inte, kan det vara frustrerande för oss runtomkring, då det blir förvirrande, eftersom det krockar med det vi förnimmer hos den andra.

Vi har också när vi tidigare skrivit om känslor, pratat om hur vi alla har närmare till vissa känslor, rädsla kan visa sig som ilska, ilska kan visa sig som anpassning och frustration kan se ut som ilska.

Obs! Föredraget på lördag 29 oktober är inställt. Vi återkommer snart med ett nytt datum.

Ä-post (se Hannahs förmåga)

“Alla bär ni på känslor, beteenden och tankar ni inte visar för andra. Eller är det vad ni tror? Kan det vara så att det ni försöker dölja är fullt synligt för andra? Kan kanske även det ni försöker dölja även för er själva ändock vara synligt för andra? Dock har ni och endast ni tolkningsrätten för hur ni känner er, vad ni tänker etc.

Men det må ändock inte vara det som andra ser. Låt säga att ni är mycket blyg. Ni kan då ibland uppfattas som dryg och ointresserad av er omgivning. Så i hopp om att dölja blygseln, kan ni istället uppfattas som något annat? Men är det verkligen bättre? Om ni däremot inte försöker dölja er blygsel, och den lyser igenom, blir det en större chans att ni ej uppfattas som dryg, utan det ni faktiskt är; blyg.

Så att välja att vilja dölja en känsla inom er, kan leda till stora missförstånd, feltolkningar, eftersom det inte går att helt dölja sina känslor. Så när ni döljer något, så lyckas ni kanske dölja det, men något annat kanske då istället uppfattas, och detta något behöver inte nödvändigtvis vara en mer accepterad känsla, beteende eller tanke.

Tänk er ett barn som är förtjust i någon kamrat. Barnets beteende är då ofta, att “bråka” med den tycker om. För en vuxen som står bredvid är det oftast uppenbart vad som här försiggår. Dock kan föremålet för kärleken, det andra barnet, istället kanske faktiskt tro att det handlar om motsatsen till kärlek, och det är därför den andra “bråkar”. Detta beteende kan fortsätta genom livet, om än kanske mer subtilt.

Så frågan är inte om ni kan dölja era känslor eller vem ni är? Utan vem är det som andra ser? Ni visar upp en del av er, och ni försöker dölja en annan? Ibland blir det då att det ni döljer, är det som märks allra mest. Och ibland kanske ni då fokuserar så mycket på vad ni vill dölja, att ni inte visar något alls. Detta blir ett hinder i kommunikationen med andra som vill lära känna er mer.

Det finns vedertagna analyser av kroppsspråk, och hur ni talar, som visar vad ni känner. Detta är förstås aldrig helt och hållet tillförlitligt. Ni kan nog själva känna igen hur ni gör om ni t.ex. far med en osanning. Även då ni vet hur ni förändrar kroppsläge, röstläge etc. är det inte säkert, att andra i er omgivning lärt sig tyda er så väl.

Även kroppsspråk kan vara missledande t.ex. en person som varit väldigt blyg och försynt och kanske därav “krupit ihop” vilket satt sig i hållningen. Även om denna person sedan kommer över sin blygsel, så kan hållningen fortfarande vara böjd.

När ni använder stor energi på att försöka dölja något, så blir det att ni uppfylls av just det ni vill dölja. Det blir då det enda ni ser, och ni tror då följaktligen, att det är vad alla andra ser också ser när de tittar på er.

Så ibland tror ni att det ni skäms för eller inte vill visa är det ni visar, för ni är så uppfyllda av att dölja det. Men ibland kan det vara så, att det ni framför allt vill stoppa åt sidan och inte vill visa, är det som står där mitt i rummet som en elefant. Ändock spenderar de flesta stora delar av livet med, att försöka dölja sina “dåliga” sidor, “dumma” tankar osv.

För att vara i balans behöver ni hitta er själva, era olika delar, och välja när ni döljer vissa och när ni inte gör det. När ni är medvetna om era känslor, först då kan ni “styra” dem till att döljas eller synas. Så våga känna efter, stäng inte in det ni vill dölja så långt in i er så att det blir till er kärna. För då tar det över. Låt livet vara en “kurragömma-lek”, gömma, leta osv.. “

Nästa vecka är ni välkomna tillbaka!
Kontakt. Facebook.

I vårt förra inlägg skrev vi om “Längtan” och vi fortsätter här med “Saknad”, känslor som flätas samman med varandra. “Saknaden” bara är, och den är mer här i nuet, medan “Längtan” sträcker sig bort, in i framtiden och tillbaka till det förflutna. Längtan går att beskriva mer poetiskt.

“Saknad” kan innebära så mycket. Man kan till och med sakna något man aldrig haft. Adopterade kan t.ex. känna en ospecificerad, odefinierad saknad av sin biologiska familj, även om de har en underbar och kärleksfull adoptivfamilj. De uttrycker ofta det som, att det är som om en pusselbit saknas. Och att de som sökt upp och funnit sin ursprungsfamilj ofta känner sig mer hela efteråt.

I dessa fall saknar man några som existerar. Men så finns det en annan form av saknad där man saknar någon som faktiskt inte existerar. Så kan det vara för ensambarn, som kan sakna att ha syskon. Jag (Annmari) är ett ensambarn, men jag har själv aldrig saknat syskon när jag var liten. Det var först i samband med mina föräldrars sjukdom och död, som jag kände en saknad av, att inte ha någon som var i samma situation som jag, och som förhoppningsvis skulle dela mina känslor.

En vän till oss har berättat om ett tvillingpar, som kom till sina föräldrar och bad om att få ett syskon. “För vi har ju inget syskon”. 🙂

Man kan också sakna något i form av “avsaknad”. Det kan gälla avsaknad av utbildning, kompetens m.m. Det kan också gälla avsaknad av en kroppsdel. Denna typ av saknad = avsaknad kan vara helt utan känsla och enbart ett faktum. Men det kan också vara att man har en känslomässig saknad av att sakna en arm, ett ben eller ett öga eller en utbildning etc.

I saknaden efter en partner vi förlorat, antingen till döden eller att vi mist kärleken till någon annan, kan vi ofta överromantisera och plötsligt har allt med personen blivit till ideal. Alla” fel och brister” är borta, och detta kan därmed bli till ett hinder för att se nya möjligheter i nuet.

Vi kan sakna någon att vara förtrolig med, även om vi har andra människor omkring sig. Vi kan sakna någon som förstår oss på djupet, vilket kan vara ett faktum, en känsla eller både och.

Saknaden som känsla är alltid sann, men den behöver däremot inte vara “faktasann”.

Här innan Ä-posten vill vi igen passa på och påminna om, att vi nu på lördag 29 oktober KL 14 – 16 kommer att ha ett föredrag. Plats Surbrunnsgatan 16 i Stockholm. Läs mer om detta under fliken “Aktuellt” på menyn.

Ä-post (se Hannahs förmåga).

“Om längtan är en längtan till något, så är saknad en saknad, en avsaknad av något. Längtan driver er mot ett mål, medan saknaden inte har samma drivkraft. Saknad är en känsla, som är stark, och den lever i nuet.

Kan ni sakna något ni aldrig haft? Svaret är ja, ty längtan efter det ni aldrig haft, drömmen av det ni aldrig haft, föreställningen om hur det skulle vara att ha det, är just saknad.

Att sakna något/någon ni haft och mist är likaså en stark känsla, som kan få er att längta tillbaka till det förflutna där det/den ni saknar fanns i era liv. Om ni sedan drömmer om att få det igen, så går saknaden in i längtan och drömmen.

Så saknaden länkas samman med många andra känslor och upplevelser. Det är svårt att separera den från längtan och drömmar. När ni saknar någon ni älskar kan saknaden vara den mest centrala känslan, eller så är saknaden en del av det, och era minnen av en människa ni mist, och er önskan att åter få en chans att skapa nya minnen tillsammans med, starkare.

Så saknaden i sig saknar inte vänner, som förstår den. Dessa vänner är då bland annat längtan, önskan, drömmar, minnen av svunna tider. Och ändock när ni saknar någon, så känner ni er allt som oftast otroligt ensam. Ni kanske inte kan artikulera er saknad i ord, och då förblir den inom er och delas ej av era vänner. Så saknaden är med sina vänner, medan ni avskiljer er från era vänner, som inte är dem ni saknar.

Att sakna är att leva, att ha levt, och känslan är en viktig del av livet. Ty utan saknad skulle ni ej vara mänskliga. För oavsett hur bra ni har det, så är det ändock något eller någon ni inte har. Balansen är att hitta en nöjdhet, en acceptans av ert liv, men ändock tillåta er att sakna något/någon. Det är inte att vara missnöjd och otacksam, utan det är att se, att trots det goda i ert liv, så har ni inte allt.

Så saknaden i att önska er något är längtansfull. Saknaden att inte ha något är mer i nuet.”

Nästa vecka är vi tillbaka igen. Välkomna då och välkomna på föredraget på lördag!
Kontakt. Facebook.

Det finns många sångtexter som handlar om “Längtan”, Lena Andersson sjöng på 70-talet “Är det konstigt att man längtar bort nån gång”, och Cajsa-Stina Åkerström sjunger den vackra “Av längtan till dig”, listan kan bli lång. Längtan har en central betydelse för oss. Som vi kan läsa i Ä-posten här nedan så “knuffar” den oss framåt i livet. Den hjälper oss hitta vad vi vill, och ger oss en väg och möjlighet att nå dit. Och den stimulerar vår fantasi.

I Ä-posten kan vi också läsa om hur viktigt det är, att inte låsa oss fast vid att det vi längtar till “måste” bli av, för det kan då leda till att vi tappar tron på en lycklig framtid, om det vi längtar efter sedan aldrig blir till verklighet. Ibland kan ju vår längtan faktiskt vara helt orealistisk att förverkliga, och är vi då inte öppna i sinnet kanske vi missar något viktigt, kanske vi till och med missar att vi faktiskt redan har det vi längtat till. Det kanske bara ser lite annorlunda ut.

Jag (Annmari) drar mig till minnes hur min fröken i sjätte klass skrev i min poesibok om hur hon såg mig ibland i längtan och drömmar fly ut genom fönstret… Var det sant? Jo det var det nog.

Här innan Ä-posten vill vi passa på och påminna om, att vi lördagen 29 oktober KL 14 – 16 kommer att ha ett föredrag. Plats Surbrunnsgatan 16 i Stockholm. Läs mer om detta under fliken “Aktuellt” på menyn.

Ä-post:( se Hannahs förmåga)

“Ordet “längtan” kan appliceras på många olika slag av längtan.

Längta bort. Längta hem.

Längta efter någon. Längta efter något.

Längta till något ni inte har. Längta till något ni har, men inte har just nu.

Längta till något ni haft och mist.

Längtan är en känsla, som kan ge lycka och hopp. Men längtan är också en känsla, som kan orsaka en sorg över vad ni inte har, och en rädsla att aldrig få det ni längtar efter. Dock är att längta efter något en oerhört viktig del av livet. Ty utan längtan skulle ni ej blicka framåt på samma vis.

När någon är så deprimerad att till och med längtan göms undan och glöms bort, då blir det svårt att se en ljusare framtid. Även när ni är tillfreds med ert liv har längtan en plats i er. För att längta efter något/någon ger er drömmar och förhoppningar, som kan bli sanna. Och ni når då ännu ett steg närmare en ännu lyckligare tillvaro.

Så varför kan då längtan göra så ont? Jo, när ni längtar efter något ni tror er ej kunna vara utan, så låser ni fast ert hopp, er framtid med att denna längtan skall bli till verklighet. Ni lägger således över kontrollen av era i liv i händerna på något/någon utanför er själva. Ni kan bli så fixerade vid att “om den personen aldrig älskar mig, så är mitt liv slut”, eller om ni inte får det eller det jobbet så är allt “kört”.

Så längtan kan bli en boja, där ni är fast fixerade vid, att just denna önskan/dröm/längtan kommer vara avgörande för er framtid. Så länge ni går med den bojan kring er fot, så blir det trögt och tungt att slita sig loss från den önskan/drömmen/längtan, för den hindrar er då från att lösgöra er och hitta nya saker att längta efter. Kan ni se det?

Men om längtan får er att kunna öppna er, ej låsa fast er vid en enda person, händelse etc., då är den en av livets goda krafter. En väg att hitta vad ni vill, att vara i kontakt med era innersta känslor och att längta efter något blir då en morot och en väg att nå era mål.

Att längta efter kärlek är en mänsklig faktor, men längtan kan göra att ni även här låser er för hur denna kärlek skulle se ut, och ser den då inte ut som i er dröm, så kanske ni missar den. Och om det är själva längtan efter kärlek, som ni får ett “kärleksrus” av, så kommer ni att välja bort den kärlek ni har och får, för att få fortsätta längta.

Vissa kan vara “kära i kärleken”, likadant kan känslan av att längta efter någon/något vara det ni egentligen vill hålla kvar. Mer än att få det ni längtar efter.

Längtan efter att få något speciellt stort eller litet, kan få er att jobba hårt för att kunna ha råd med det. Det kan få er att växa och hitta en väg, att få det ni vill ha. Det kan vara, att när ni väl får det ni önskar är ni så glada och tacksamma, att ni vågar stanna upp och njuta innan ni längtar efter nästa sak. Men det kan också få er att direkt längta efter nästa sak.

Att längta efter något är aldrig fråga om klasskillnader. Längtan i sitt innersta väsen är lika för alla. Dock kan förnuftets rationella sida spela in, och om ni är otroligt fattig, så kanske ni försöker styra er längtan till att vara någorlunda realistisk. Medan någon annan som har stora resurser, pengar, utbildning kanske längtar efter något större. Längtan är ändock likadan. Dock kan ni vara olika nöjda när det ni längtat efter väl är ert.

Längtan är viktig och att ha drömmar är viktigt, ty utan längtan och drömmar blir livet ganska trist. Det är dock en vågskål, en balans att hitta en väg att vara tillfreds med hur livet är nu och att ändå längta till något mer, längta efter att nå era mål, att hitta er kärlek. Att vara den ni vill vara.

Längtan i sig är en hoppfull känsla, men den kan tyngas ned av förväntningar, rädslor och när den låses fast vid en enda sak, person eller jobb kan det istället bli till ett hinder.
“Längtans tider” heter det, och det kan betyda att tiden ni spenderar med att längta är minst lika viktig, som att nå dit hän. Det finns alltid tid för längtan. Till skillnad från att gå i “väntans tider”, som till slut når dithän där det ej längre är en väntan utan ett nu. Så att längta är betydelsefullt och ökar era chanser till lycka.

När ni vänder längtan till en drivkraft, en morot och en dröm, är den endast positiv. Längtan behöver vara fri, längta inte efter endast en enda sak utan försök vara öppna. Tillåt er små, små “längtanar” och stora visioner. Längta efter det lilla och det stora, och fortsätt sedan att njuta av det ni längtat till, när det är i er hand. Så hittar ni balansen mellan nuets verklighet och längtans drömmar.”

Nästa vecka är ni välkomna tillbaka igen. Då tänker vi skriva om ämnet “Saknad”.

Kontakt. Facebook.

Ordet “trots” har flera olika innebörder. Det kan handla om att “trotsa alla hinder”, att “trotsa faror”… men det är inte trots i den bemärkelsen, som vi vill fokusera på här nedan. Vi tar istället upp det trots, som barn i trotsåldern visar upp och som är helt nödvändigt då, men som sedan ibland kan följa med upp i vuxen ålder. Det trotset som står för att trotsa något för trotset skull, inte i betydelsen att “stå upp för sig”, vara tuff o.s.v.

Det skrivs inte så mycket om trots i vuxen ålder, som vi har valt att kalla för “vuxentrots”. Vi har funderat på olika exempel och varianter av detta trots, och här följer några.

Ett sådant trots kan vara, att någon inte vill följa lagar och förordningar (inte för att vara kriminell), utan för att det är några andra som har bestämt regler. Detta kan då leda till att göra uppror mot något, som egentligen inte betyder något för oss. Något som i själva verket kanske till och med är tvärtemot vad vi vill. På samma vis som ett barn kan trotsa sin förälder, trots att det inte egentligen vill ha just det som det bråkar om. Om detta kan vi läsa mer i Ä-posten längre ned.

När en vuxen person allt som oftast säger emot andra människor oavsett…, kan det egentligen handla om ett fortsatt trots mot en förälder och vad som hänt i barndomen. Ett beteende som stannat kvar genom livet. Något man oftast inte är medveten om.

En annan typ av vuxentrots är, att inte vilja ändra åsikt, inte vilja visa att man tycker någon annan har rätt, eller inte vilja göra något som en annan person ber om eller föreslår. Att då fortsätta hålla sin linje för att sedan om ett tag själv “komma på”, att “det vore ju toppen att göra så här”, det vill säga det som den andra personen föreslagit.

Det finns ytterligare en variant av trots, och det är att trotsa normer och vad vi kallar “god uppfostran”, och det som är “socialt korrekt”. Man kanske vill “bestämma själv” och tänker: “jag tänker inte heja på någon för att det är så som man bör göra, så därför gör jag inte det”. Man vill kanske inte ta seden dit man kommer, för “jag har rätt att vara mig själv”.

Envishet kan bli till trots och trots till envishet. Men så vidare vist är det inte, att faktiskt grunda det vi gör och säger, på att göra tvärtemot normerna, och kanske då också göra tvärtemot vad vi egentligen vill. Där styr normen än mer än om vi följer den när vi vill och inte när vi inte vill. Så bokstavligt talat trotsar vi då oss själva.

Här innan Ä-posten vill vi passa på och påminna om, att vi lördagen 29 oktober KL 14 – 16 kommer att ha ett föredrag. Plats Surbrunnsgatan 16 i Stockholm. Läs mer om detta under fliken “Aktuellt” på menyn.

Ä-post: (se Hannahs förmåga).

“Trots är ett vitt begrepp, som innefattar många nyanser och lager. Att trotsa ingår i barnets utveckling, men det som hindrar en vidare utveckling är om trotset stagnerar och ej förändras genom livet, då ni utvecklar nya kunskaper och erfarenheter.

Barn i trotsåldern heter det. Det kan dock användas som en generell term, att förringa barnets önskningar och det de vill förmedla. Att avfärda barnets ord och handlande, som trots, stänger en dörr till kommunikation.

Men med det sagt bör inte allt trots behandlas lika. Ibland har barnet ett klassiskt “trots”, det vill säga de spelar ut hela sitt känsloregister och sätter sig på tvären. Det trotset leder till en kamp, där ni inte bör ge efter för barnets trots. Ibland inser även barnet, att de ej längre vill trotsa, men de vill ej heller förlora striden, så de fortsätter ändå trotsa. Och kanske de då egentligen gör tvärtemot vad de önskar. Så genom att trotsa er, trotsar de egentligen sig själva.

Det som gäller är att veta skillnaden på att sluta trotsa för att ni ej “vinner”, och när ni slutar trotsa för att ni vet att ni “vinner” av det.

Så är det då bara barn i trotsåldern som trotsar? Svaret är ett rungande “nej”. Vuxna människor kan ha lika mycket trots i sig. Skillnaden är att det uttrycks annorlunda. Vuxna har mer att säga till om än ett barn, så en vuxen persons “trots” kan påverka fler människor i större skala.

“Trots” som handlar om att stärka sin position, och trotsa en annan för att inte ge vika, kan vara fruktbart eller ej. Återigen handlar det om vad målet är. Är det att vara “motvalls” oavsett vad “motståndaren” säger, så kan vi nog säkert säga att ni aldrig kommer gå vinnande ur den bataljen. Om ni däremot “trotsar” en annan människas åsikter och handlingar, för att ni inte håller med, är det rätt väg. Men kanske är det då ej rätt att benämna det som “trots”, utan då handlar det mer om att stå för sin åsikt.

För här är det en milsvid skillnad. Att trotsa för trotsandets skull leder till, att ni och era val styrs helt av andra, att ni “måste” göra tvärtemot dem. Inte att ni väljer vad ni tycker är bäst. Kan ni se det?

Så är då trots aldrig bra? Svaret är “jo, det är det”. Som vi sa i början av texten, är det goda i trotset när barn lär sig att testa sina gränser, att se hur det är att hålla fast vid något så benhårt, att de inte märker när de går emot sin egen önskan. Och att sedan inte stagnera i det, utan lära sig att trots kan hindra det de önskar, och att lära sig skillnaden mellan “trots” och stark åsikt.

Så om trotset från barnaåren lärde er det, så skulle ni inte som vuxna behöva trotsa. Men trots det, så är det lika vanligt att vuxna trotsar och stampar ned foten i marken likt en 6-åring. När trotset sätter in, blir ni alla barn.

Trots och logik är inte förenat i samma stund. För så fort ni tänker logiskt och analyserar er situation, så tvingas trotset åt sidan. Sedan kan ni via denna logiska överläggning med er själva ändå välja att fortsätta trotsa, och då försvinner logiken i samma stund. För trots är att trotsa det som sägs och görs, utan att man egentligen tycker tvärtemot.

Att tycka tvärtemot eller annorlunda är sprunget ur en åsikt som är er, ej baserad på att ni under inga omständigheter skall hålla med någon annan. Kan ni se det? Så att trotsa trotset kan vara en god idé, för att trots trotset välja vad ni vill och tror på.”

Nästa vecka är vi tillbaka med ett nytt ämne. Varm välkomna! Kontakt. Facebook.