“Om man just tagit avsked från någon kär på en järnvägsstation… och vänder sig om för en sista vinkning, blir lätt minnesbilden till ett löfte.” Detta citat kommer från en film, som jag inte längre kommer ihåg vilken, men citatet berörde mig och kom att stanna i mitt minne.

Hela livet består av möten och separationer. Var och en av oss har vi vår egen livsplan, vår egen resa. Vi möts och vi slår följe med varandra för en kortare eller längre tid, innan vi reser vidare åt olika håll, för nya möten och kanske för återseende av någon vi rest tillsammans med tidigare. Detta gäller både återförenande i jordelivet och på andra sidan.

Som vi kan läsa i Ä-posten här nedan, så gör det olika ont när vi skiljs, beroende på de erfarenheter vi har från separationer i barndomen. Har vi som barn fått uppleva att mamma hela tiden kommer tillbaka, så klarar vi oss bättre. Har vi blivit övergivna som barn, är det risk att varje “adjö” sänder oss tillbaka ned i övergivenhetens brunn.

Separationer kan ske av så många anledningar, och separationer kan handla om att skiljas från en partner, men också från andra familjemedlemmar, en vän, en situation etc. Ibland är det livets omständigheter som “tvingar” oss att skiljas åt, kanske hör vi hemma i olika länder, kanske är det en familjesituation styr…

Vi kan också överraskas av separationsångest vid en flytt, till och med en flytt inom samma stad. Det är inte alls ovanligt att man först blir ledsen och kanske känner en ånger över flytten, när man väl sitter där i nya lägenheten, lägenheten man kanske längtat till.

Även då vi byter jobb kan vi först översköljas av en övergivenhetskänsla. De gamla kollegorna jobbar kvar, medan man själv är “ensam” och ny på nya arbetsplatsen.

Ångest vid förändringar handlar just om separationsrädsla, en rädsla för att bli ensam och i botten ligger ofta en dödsångest.

Här innan Ä-posten vill vi passa på och påminna om , att vi lördagen 29 oktober KL 14 – 16 kommer att ha föredrag. Plats Surbrunnsgatan 16 i Stockholm. Läs mer om detta under fliken “Aktuellt” på menyn.

Ä-post (se Hannahs förmåga).

“När ordet separation kommer på tal är det många som tolkar det som separation från en partner. Men en separation är så mycket mer än så. Alla människor lever med en mängd separationer. Vissa kanske inte påverkar er nämnvärt, medan andra kan göra så ont att hela vardagen påverkas.

Att rädas separationer är inbyggt i er. Det är inte för inte så mycket av psykologin bottnar i anknytningen. Barnets anknytning till föräldrar och andra vuxna i sin närhet. Även ett litet barn eller i synnerhet ett litet, litet barn lider av separationsångest. Barnet som inte har den vuxnes tidsuppfattning, kan känna sig övergivet även om mamma eller pappa bara är borta en liten, liten stund. Barnets referensramar är små. När en närstående lämnar ett barn har barnet inte möjlighet att veta, att det bara är en kort stund, som de är utan sin nära.

Så genom att mamma eller pappa kommer tillbaka byggs trygghet och tillit upp. Men alltför ofta blir barn övergivna mer eller mindre frivilligt av de vuxna i sin närhet, och det sätter sina spår. Spår av övergivenhet, som sitter längst in i barnet och påverkar deras fortsatta liv, tillit och rädsla för att människor de älskar skall överge dem. Även barn som är högt älskade kan lida av svåra övergivenhetskänslor efter saker som hänt i deras liv, även sådant som de ej medvetet minns. Ett barn som adopterats kan känna ett hålrum inom sig, där de “övergivits” av sina biologiska föräldrar. Detta trots en kärleksfull adoptivfamilj.

Ett barn som varit oönskad i mammans mage, kan känna detta i hela sitt väsen även om mamman älskar sitt barn från den dag hon mött det. Barn till mödrar som haft förlossningsdepression påverkas likaså av moderns “övergivande”.

Med tanke på detta, är det då så konstigt att människor är rädda för att lämnas? Svaret är nej, men genom att våga hitta tillit till er själva och andra i er närhet, kan gamla sår läka. Försök att se att ni är älskade, även om en eller flera personer har lämnat er, och att detta inte behöver betyda att alla kommer göra det.

Från att en gång ha blivit övergiven springer många beteendemönster. Vissa blir så anpassningsbara att de nästan tassar på tå, och gör allt för att inte bli övergivna igen. Andra “testar” människor i sin närhet, för att få “bevisat”, att faktiskt alla lämnar dem. Dessa ytterligheter springer ur samma kärna, av tidigare separationer från betydelsefulla personer i ert liv.

Ingen är immun mot övergivenhetskänslan i en separation. Hur lyckliga ni än varit innan ni “separerade” från er nära.

Att vänskapsband tar slut händer hela tiden, ibland har det att göra med en speciell händelse, ett bråk, ett missförstånd eller något annat som gå att “ta på”. Ibland är det så att ni växer ifrån varandra, era liv går åt olika håll, och det som förde er samman är ej längre en gemenskap ni bägge delar. Vänskap kan helt odramatiskt rinna ut i sanden, eller så kan ett uppbrott ske likt vid en skilsmässa, där en eller bägge vännerna säger upp bekantskapen i tydliga ordalag. Båda delarna är dock en separation. När vänskapen handlar om att glida isär kan sorgen över separationen vara mer melankoliskt vemodig, att tänka att ni som delat som mycket nu inte har samma intressen och liv. Ni kan sörja vad ni ej längre delar.

När någon abrupt säger upp bekantskapen med er, så blir det annan sorgeprocess. Det kan vara förvåning i det, ni kanske inte alls förstår varför er vän inte längre vill vara er vän. Ni kanske förstår varför, men ni vill ändock fortsätta vara vänner. Detta uppbrott liknar då mer en skilsmässa från en partner. Ni blir helt enkelt “dumpade” på samma vis.

Vänskapsband är en lika viktig del av livet, som ett band till en partner. Kanske är det än viktigare. Så att sörja en förlorad vänskap är nödvändigt, för att inte stänga in känslorna, bli arg, bli ledsen eller vad helst ni känner.

En alltför vanlig situation är att även inom en “kärnfamilj”, så finns det uppenbara separationer där en eller bägge parter säger upp bekantskapen. När ert barn stänger er ute från ert liv, kan det bli till en livslång sorg. Ni älskar ert barn och vill vara delaktiga i dennes liv, men ibland tar barnet avstånd och släpper ej in er. Det kan ibland vara befogat, men ofta händer det trots, att ni varit en god förälder och stått varandra nära.

När även barnbarn är inblandade, och ni inte får se dem växa upp blir sorgen än större. Denna smärta är svår att ta sig igenom, ty ett barn går ej att “bytas” ut. Hur sorglig en skilsmässa från en partner än må vara, så kan ni hitta kärleken igen. Inte som ett utbyte, men som ett nytt kapitel. Men era barn blir ej till nya barn. Denna separation behöver läka inom er ändå, för allt ni ej kan påverka leder till en inre stress och en ångest som blir en rundgång. Så hur svår en separation än är, så är ändock vägen fram att våga leva igen med den nya verkligheten.

I en annan ände finns föräldrar, som frånsäger sig sina barn antingen i ord eller i handling. Att föräldrar överger barn och väljer att inte se dem växa upp är sorgligt och en orsak till stora övergivenhetskänslor hos barnet, övergivenhetskänslor, som följer genom livet. Att bli övergiven som litet barn påverkar er på ett annat vis än att bli bortvald som tonåring eller som vuxen. För om er förälder väljer att lämna er när ni är små blir det ett hål, som ej kan fyllas, men ni kan då se att föräldern ej kände er tillräckligt för att det skulle vara personligt. Om ni däremot överges när ni blivit äldre, kan ni än mer känna att ni inte duger, ty ni är då ni, och era föräldrar känner er, men väljer ändå att inte ha er nära…

Att kärlek tar slut gör ont, och att förlora någon ni ej vill förlora gör ont. Att välja bort någon kan också göra ont. Så hur läker ni dessa sår? Jo, genom att hitta människor som ni vill ha i ert liv, att hitta ett eget värde orelaterat till andra, bara till er själva, er unika själ. Att våga öppna era hjärtan och liv igen för nya möjligheter, nya människor, att stärka er tillit bit för bit. Ty separationer sker hela tiden, det är livets gång. Ibland återförenas ni, ibland inte, men livet har en väg och om ni bara vågar gå vidare på den, så kommer ni finna nya saker, nya människor, nytt hopp och en väg ni aldrig kunnat tro var rätt.”

Här slutar vi vår serie om “separationer” för denna gång. Nästa vecka är vi tillbaka med ett nytt ämne. Välkommen tillbaka!

Kontakt. Facebook.

Hannah här: I förra inlägget skrev vi om skilsmässa. Nu tittar vi närmare på vad som händer när separationen sker genom döden. Det kan både vara lättare och svårare när bandet slits av på det viset än genom en skilsmässa. När vi blir lämnade genom döden finns ju oftast kärleken kvar. Så det är en annan situation, men man kan som lämnad ändå känna sig övergiven och faktiskt också bli arg på den som dött.

Om relationen varit bra när partnern dör, blir det ofta lättare att så småningom “gå vidare” och hitta en ny kärlek. Om relationen varit kantad av stora problem, kan skuldkänslor ibland ligga i vägen och hindra en ny lycka. Detta tvärtemot vad nog många kan tro.

Att mista sin partner på äldre dagar efter en lång relation tillsammans är förstås väldigt smärtsamt. Den kvarvarande tappar ofta livslusten, blir uppgiven och inte sällan leder det till en för tidig död.

Min farmor och farfar träffades och blev kära när de bara var femton år gamla. Farmor berättade att hon och farfar som unga hade suttit vid havet en dag och funderat över framtiden. De tänkte att de för alltid skulle leva tillsammans, och deras planer sträckte sig långt, långt framåt, ända till en avlägsen död. De satt alltså där vid havet och deras blickar föll på några segelbåtar, och farmor berättade vidare om hur de då fantiserade om, att de en gång i framtiden tillsammans skulle segla in mot horisonten och livets slut och sedan vidare till andra sidan.

Nu blev det inte just så, men kärleken höll, de gifte sig och fick barn, och de fick ett långt liv tillsammans. När farfar var 78 år avled han efter ett par års sjukdom. Farmor var förstås mycket ledsen och hon, som alltid varit en starkt engagerad person började tappa sin energi. Det var nog så att hon stod i ett vägskäl och faktiskt sex månader efter farfars död, gjorde ett aktivt val för livet och “kom igen”. Hon var aktiv i styrelsen i en kvinnoförening och hade ett mycket rikt socialt nätverk. Vi hade många intressanta samtal om livet och döden, och farmor berättade att hon inom sig haft en dialog med farfar ända sedan han dog. Vid 84 års ålder hade en cancersjukdom besegrat henne, och hon var redo att möta farfar igen. Hon lämnade jordelivet helt odramatiskt.

Hur är det då när vi möts igen efter döden? När jag var liten och morfar hittat ny kärlek i Kerstin funderade jag en del på det. Jag tänkte på att mormor nu fanns på andra sidan, och jag visste också att Kerstins man också fanns där. Jag bekymrade mig över vad som skulle hända, när de alla en gång skulle mötas där i himlen. Vem skulle morfar vara med då? Och skulle Kerstin bli ledsen om morfar skulle vara med mormor igen? Och hur var det med Kerstins förra man? Det kändes lite förvirrande, och jag tänkte mycket på det och jag pratade också med mamma om det. Jag kan nog nu våga säga, att där på andra sidan finns ingen svartsjuka, så detta med när nya och gamla kärlekar åter möts i himlavärlden är det inget problem.

Det är inte heller något problem för den älskade som befinner sig på andra sidan, när den kvarvarande partnern träffar en ny kärlek här på jorden. Det verkar till och med vara så att den döde ibland kan hjälpa till, att hitta en lämplig ny partner till den som lever kvar på jorden.

Här innan Ä-posten vill jag passa på och berätta, att vi lördagen 29 oktober KL 14 – 16 kommer att ha föredrag. Plats Surbrunnsgatan 16 i Stockholm. Läs mer om detta under fliken “Aktuellt” på menyn.

Ä-post (se Hannahs förmåga).

“Att förlora någon ni älskar har alltid effekt på era känslor och ert liv. Att förlora någon till något så definitivt som döden, är ofta en av de mest smärtsamma sorgerna i livet. Ni lever kvar, men den ni älskar gör det ej. Ni måste göra ett val att leva vidare utan er nära. Det kan kännas outhärdligt, oöverstigligt, omöjligt och fel, fel, fel. Frustrationen ni kan känna över att inte kunna påverka utgången av situationen, är ofta uppbyggd av rädsla att inte ha kontakt, att tappa taget om er själva och ert framtida liv.

Ingen förlust är den andra lik, ingen människa sörjer likadant över alla i er närhet som dör. Ingen sörjer samma person på samma vis. Sorgen har så många ansikten, att det är omöjligt att jämföra förluster. Ändock är detta något som ofta sker mer eller mindre medvetet.

När ni är i sorg händer det att ni blir “arga” på någon annan, som sörjer något eller någon ni bedömer vara en “lägre” grad saknad än det/den ni sörjer. Detta kan leda till förakt och ilska mot andra människor. Känslan är viktig att gå igenom, men önskvärt är att ni väljer att sörja på ert vis och låter andra sörja på sitt. Och så länge andra inte “lägger sig i” er sorgebearbetning oombedd, bör ni ge andra samma gåva.

En förlust av någon ni inte haft en god relation till, men som ni ändock haft i ert liv, nu eller tidigare, kan bli extra svår. Det är sällan en sorg blir så “komplicerad”, som den efter någon ni har ambivalenta känslor för eller till och med ogillar, men som ändock haft en plats i ert liv. Kanske har ni fortsatt ett äktenskap trots stora svårigheter i relationen. Kanske är den avlidne en förälder, som svikit er och ni kanske till och med brutit kontakten med. Ni kanske tror att det inte kommer att kännas svårt när en separation sker genom döden i dessa fall. Ni kanske rent av tror att ni kommer känna er fria. Det kan vara fallet, men ofta kommer det en obestämbar känsla av en känslomässig gegga. Som om ni står kvar med en smärtsam relation, som ni ej kan reda upp.

Så för att bli “fri” från den andra personens “inflytande”, behöver ni ta emot alla känslor ni känner, hur de än ser ut och hur oviktiga de än känns. Hur fel eller rätt de än må vara i era ögon.

Att verkligen “gå vidare” betyder inte att glömma eller gömma sorger, glädje, besvär och vägen dit ni nu är. Det är att hålla ett kontinuum, inte dela in livet i före och efter den och dens död. Att våga släppa fram känslorna ni bär på, att låta livet föra er framåt, ej stagnera, men ej springa förbi sorgen, för det går ej. Även om ni i handling stagnerar, så stagnerar inte livet runt er, inte livet i er. Världen förändras, ni förändras, åren går oavsett om ni “stannar upp” eller inte.

Att försöka springa ifrån sin sorg är lika lönlöst, som att springa ifrån er egen skugga. Ni kanske tror att om ni springer igenom sorgen, så kommer ni nå mål och vara läkta. Men icke heller det är vägen. Sorg är inte ett lopp ni måste vinna eller ens kan vinna. Vägen är målet, och ni kan inte låta bli att påverkas.

Att bli lämnad kvar när någon ni älskar dör kan kännas som att ni blivit övergivna. Och det har ni, även om den andres död är “ofrivillig”. Det är inte en separation, som någon av er ville ha. Men livet och döden har sin talan, och ibland är livet inte lika långt som ni önskat att det skulle varit. Det som sker är att förlusten vilar i någon annans händer, och ni kan inte hjälpa den älskar. Men ni kan hjälpa er själva och er väg. Ni har valen i er hand.

När ni förlorar någon är det viktigt att ge plats för det i ert liv, både känslomässigt och handlingsmässigt. Det är en process, som är bra för er, och det behöver ta sin tid, er tid. Att våga öppna upp för känslorna som kommer sorgen, saknaden, ilskan, rädslan, hopplösheten och till slut frustrationen.

Att förlora en gammal människa till döden genom ålderdom och sjukdom kan ge samma separationskänsla, som att förlora en yngre, att saknaden blir lika stor. Dock är det lättare att acceptera döden när människans kropp är gammal, och ni kan se att den inte orkar mer. Förlorar ni en förälder sent i livet har ni således inte levt en enda dag utan dem, inte ens ert vuxna liv. Förlusten blir då enorm, ett tomrum som ibland kan vara svårt för andra att förstå.

Så är det då lättare att förlora någon tidigare? Det finns inget bättre eller sämre, inget som magiskt kan trolla bort sorgen. Till exempel om ni får missfall eller om ert barn dör när det endast är några dagar gammalt, så kan sorgen vara lika stark och sann, som att förlora någon ni levt med en längre tid. Ty tiden är ej allt, åldern är ej allt, allt är individuellt, och för varje människa som dör, så är det en själ som lämnar jordelivet och er kvar på jorden.

Så det är ingen som kan värdera sorgen över en människa som ni haft hela ert liv eller endast en dag. Det är att förlora en nära.

Ändock har många synpunkter på om någon älskad dör, att det är livets gång, och då ser det som en väg att ej sörja. Andra kan tycka att ett spädbarn eller foster känner ni ej, så vem sörjer ni då? Svaret är återigen, att det är själen ni inte längre har vid er sida i fysisk form. Den äldre sörjer ni ofta genom att minnas era stunder tillsammans, och ni kan känna en saknad, som om en del av ert livspussel saknas. En yngre människa sörjer ni ofta genom att tänka på den framtid, som ni trodde ni skulle dela. De framtidsdrömmar ni hade för er nära. Ni bär med er sorgen och tänker kanske; “idag hade hon/han varit så gammal, undrar vad hon/han skulle jobbat med? Hade hon/han fått barn etc.?” Ni kan känna det som om både ni och den döde lurats på er framtid. Men viljan av en framtid kan aldrig ersätta en framtid.

Så när ett liv tar slut hur tidigt eller sent i livet, så följer det en plan. En plan ni varken kan eller bör förstå. För inget liv känns för långt, när ni sörjer någons död. Tiden må vara olika lång, men den tycks alltid kännas för kort.

Att förlora ett barn är nog det som var förälder fasar för. Det känns inte som livets naturliga gång, att över leva sitt barn. Och det är en sorg som är oändlig.

Allt hopp om en återförening grumlas när det definitiva sista andetaget tas. Det är inte som i en skilsmässa, där ni kan hoppas på, att den andra en dag står vid er dörr igen och vill komma hem igen. Detta kan eller bör aldrig trivialiseras. Ändock är ett definitivt slut på något vis mer öppet, än ett där ni kan tänka att kanske, kanske kommer hon/han tillbaka.

Ni tvingas acceptera er käras frånvaro. Ni kan börja sörja och börja er läkning Ty vid en skilsmässa kan separationen vara definitiv eller inte. Det kan ni aldrig riktigt veta. Så där kan ni vara kvar i hoppet så länge att ni ej “går vidare”. För att gå vidare betyder ej att ni älskade personen mindre, att er sorg inte är tillräcklig. Det enda som det egentligen innebär är en acceptans över att ni förlorat er nära. Det säger inget om hur ni går vidare, utan att ni lever vidare trots er förlust.

När någon ni älskar, en partner eller ert barn eller någon annan närstående “försvinner” och ni ej vet om personen kidnappats eller försvunnit av fri vilja, om det lever eller är död, är det svårt att inte hoppa mellan hopp och förtvivlan. Att vara nästan säker på att den ni saknar är död är ej detsamma som att veta att det är så. Många vittnar om att osäkerheten är svårare att hantera än en faktisk död. Sorgen behöver få sitt utrymme, och det är svårt när hoppet om en återförening finns så starkt. Både vid någons oförklarliga försvinnande eller om någon frivilligt lämnat er.

Att skiljas är att dö en liten bit sägs det. Men att dö en liten bit är inte möjligt, så att våga se döden i vitögat och låta alla känslor vara med er, för att kunna “gå vidare” är vägen att ändock leva ett gott liv. Även då det livet aldrig blir sig likt. Men livet är i ständig förändring, så att acceptera det som händer och leva är vägen till läkning i alla separationer.”

Nästa vecka fortsätter vi på separationstemat. Välkommen tillbaka! Kontakt. Facebook.

Ibland väljer vi ämne till bloggen utifrån tips från människor runt oss, och ibland inspireras vi av något som hänt i vår vardag. Det kan också vara något vi bevittnat ute på stan, eller kanske något vi läst eller sett på TV. Den här gången var det en väninna, som ville att vi skriva om “Förlorad kärlek”. Det kändes spännande, och det är ju också något som alla kan relatera till. Men det är ett stort ämne, så vi kommer ägna flera inlägg åt det.

Alla relationer kommer ju förr eller senare att sluta med en separation, om inte annat så skiljs vi till slut åt genom döden. Vi börjar med att skriva om “partnerskilsmässa”, där en eller båda parter har valt separationen. Vi gör så, eftersom det är ett någorlunda avgränsat område. V i fortsätter sedan nästa vecka med, hur det kan se ut när separationen sker genom döden. Sedan går vi vidare med hur det kan vara när en långvarig vänskap tar slut, och om sorgen och alla andra känslor, som följer när barnen av någon anledning tar avstånd från en eller båda sina föräldrar, och andra typer av separationer.

Här handlar det alltså om “Partnerskilsmässa”, och precis som vi kan läsa i Ä-posten här nedan är ingen skilsmässa den andra lik. Det som dock praktiskt taget alltid händer, oavsett om man varit den som tagit beslutet om att gå skilda vägar eller inte är, att man känner sorg. Om inte annat upplever man en sorg över framtidsdrömmarna, som nu inte blir av. “Att skiljas är att dö en smula” heter det i ordspråket. Vi kan i Ä-posten läsa om olika typer av separationer från vår partner, och om våra tänkbara reaktioner fyllda av allehanda känslor.

I Ä-posten står om hur svårt och omvälvande det än kan vara i separationen, så har vi ändå val att försöka hitta vägar för att nå framåt och inte fastna i bitterhet. Jag tänkte här bjuda på en liten tillbakatitt på en skilsmässa i mitt liv, och om hur jag försökte hantera den, själv och med hjälp av andra. Jag kommer inte gå in på detaljerna i skilsmässan, utan min avsikt här är, att berätta hur jag tillsammans md vänner lyckades vända något väldigt jobbigt till att bli en tid, som förutom tårar också kom att innehålla mycket kärlek och skratt. Hannah och hennes syster var små och det var mycket dramatik…

Då öppnade Stina och Per, några nära vänner, tillsammans med sina tre barn sitt hem för oss, och det som till en början var tänkt som en enstaka övernattning kom att bli till, att jag och flickorna bodde i deras källare i dryga två månader.

Under denna tid tog vi tre vuxna gemensamt hand om alla de fem barnen. Barnen kom att bli lite som “syskon”. De lekte tillsammans, och vi vuxna turades om att skjutsa barnen till skola och förskola. Vi hjälpte varandra, Stinas pappa var svårt sjuk, döende, och jag kunde ta hand om hennes barn, så att hon kunde vara mer hos honom på sjukhuset, och jag hade i min tur stöd av Stina och Per i min situation.

Mitt i det svåra som pågick i våra familjer fick humor och skratt ett stort utrymme. När barnen hade somnat på kvällarna hände det att jag, Stina och Per, allihop satt i deras stora säng och åt chips och godis medan vi tittade på någon film på TV. På kvällarna kunde vi också sitta vid brasan och prata igenom hela krissituationen och samtidigt långsamt blicka framåt.

En dag packade vi alla in oss i deras stora “minibuss” för en utflykt till Tekniska muséet. Vid biljettluckan stod det, att det fanns familjebiljetter. Per sa till kassörskan att han ville köpa en sådan, varpå kvinnan tittade mycket undrande från Per till Stina, till mig och tillbaka till Per. “Ja, det är mina båda fruar”, sa Per. Efter en kort överläggning med sig själv, gav kassörskan med sig, och vi fick slutligen vår familjebiljett. 🙂

Så började det bli dags för mig och mina döttrar att flytta tillbaka till vår lägenhet. För mig kändes det viktigt att då känna att det var en “nystart”, och jag som aldrig förut målat några väggar köpte färg och penslar och annat, som behövdes och så fick snart hela lägenheten en make-over. Stina och jag for till Ikea, där vi hittade en soffa, som skulle bli pricken över i:et. Det var ett utställningsexemplar, så soffan var inte inslagen och ganska klumpig att bära. Vi tog den på biltaket, och när vi kom fram till vårt hus var det rena “segertåget”, när vi stolta lyckades bära upp soffan de två trapporna till vår lägenhet.

Denna tid som vi fick tillsammans med Stina och Per och deras barn kom att bli väldigt viktig. Gemenskapen, kärleken, gråten och skratten bidrog till läkning hos alla. Det här var mitt sätt att läka, det finns många olika sätt och alla måste hitta sin egen väg. Det fina är att man inte behöver hitta en ny kärlek för att läka i sig själv. För även om vi hittat en ny kärlek, så är det vi själva som läker, men kanske med hjälp av vår nyfunna vän.

Ä-post: (se Hannahs förmåga).

“Alla skilsmässor är olika, så olika alla människor är, och så olika människor är med varandra. Alla människor passar inte ihop, och vissa som inte passar som par, kanske passar bättre som vänner. Andra har en passionerad kärlek, som ibland kan bli alltför stormig, för att göra någon gott.

När ni hör ordet skilsmässa, så gör ni alla era egna olika tolkningar. Ni gör det utifrån era erfarenheter och era värderingar, så ingen skilsmässa är den andra lik. Grunden är dock lika. Det är att den ena eller bägge parter väljer att vilja skiljas. När vägen framåt ej känns som den kommer att vara annorlunda än historien, och historien inte känns som en önskvärd framtid, så finns det olika vägar att ta. Kanhända ni då väljer, att vilja ändra er framtid, och känner ni att det ej går att göra med er partner så väljer ni oftast skilsmässa.

En skilsmässa är sällan lätt för någon av parterna, även den som önskat att separera kan få separationsångest, känna sig övergiven, ensam och börja undra om beslutet varit rätt. Det händer då att ni tror att ni fortfarande vill ha ett liv ihop med den ni har velat skilja er ifrån. Och med tro menar vi här, att hur mycket ni än velat skilja er, så kommer rädslan ofta upp, och då kan ni tro att ni är kära i er partner. Men om detta blir en nystart, så brukar det ändå sluta på samma vis, ett nytt uppvaknande, en ny skilsmässa, och då har er partner sårats två gånger. Men ingenting är rätt eller fel i detta sammanhang, för det finns de som väljer varandra igen, och att de kan hitta en lyckligare väg tillsammans när tiden att vara utan visade sig vara ohållbar.

När kärleken tar slut finns det många vägar att gå. Att vara vän med sin förre detta partner kan vara en väg. Men det sker inte av sig själv utan det behöver byggas på en gemensam grund av att ni faktiskt har vänskap, att det som höll ihop er ej endast var den romantiska kärleken.

Rädsla att släppa en person ni en gång hållit kär kan vara mången. Ni kanske är rädd för att vara ensam, att ni aldrig kommer hitta en ny kärlek, medan er partner gör det. Ni kanske är rädd för en ny vardag. Det kan vara rädsla för att såra er partner. Det finns så oändligt många medvetna och omedvetna känslor.

Att bli ställd inför att er partner vill skiljas från er när ni ej vill detsamma kan komma som en chock och leda till en djup sorg. Ni får höra att personen ni älskar och trodde älskade er inte längre gör det. Den ni ville dela ert liv med vill ej det mer. Detta är en förlust som likställs med en nära människas död. Och sorgen kan innehålla många känslor, skam, ilska, rädsla, övergivenhet, saknad, svartsjuka etc.

En skilsmässa som sker ömsesidigt kan även den väcka en sorgeprocess. En skilsmässa där den ena parten vill skiljas, men ej den andra gör än ondare.

En skilsmässa där den ena parten har funnit en ny kärlek är ofta den allra mest smärtsamma. Att lämnas för att ni vet att ni ej längre är er älskades älskade. Någon annan har krupit in i dennes hjärta och tagit den plats ni hållit som er. Det kan ge en fruktansvärd känsla, och livet kan kännas meningslöst. Men vad ni än gör efter detta, så är det ni som väljer er fortsatta väg att våga läka och inte bli bitter är det den bästa gåva ni kan ge er. Och den bästa vägen till “revansch” är att leva ett fulländat liv. Dock är vägen dit lika viktig. Att stänga inne känslor som saknad , och hoppa över de stegen och genast börja “leva loppan”, leder sällan till en varaktig lycka.

Som med allt som sker i livet behöver ni känna alla känslor och gå igenom dem, även de svåra, för att nå till en ljusare framtid. Längtan efter den ni skiljts ifrån kan vara svår, ibland är det er starkaste känsla, ibland tror ni att den är det. Det vill säga det är lätt att längta efter något ni inte har, det är svårare att släppa taget om det. Att ni ibland tror ni inte kommit över er förra kärlek behöver ej betyda att det är så. Så var snälla mot er själva, läk såren och känn sedan efter vilken känsla, som är er äkta känsla. Då kan ni gå framåt.

När barn är inblandade i skilsmässan är det en än svårare process. Att leva med någon kan vara nog så svårt vad det gäller olika syn på barnuppfostran. Men när föräldrar, som inte lever tillsammans, inte har samma syn på barnuppfostran, är det än svårare. Barnen har inte skiljts sig, det är de vuxna, och de vuxna behöver därav för barnen få en kontinuitet. Att vara samspelta och låta barnen hitta en ny vardag och trygghet är av största vikt.

Ett barn skall ej behöva välja en förälder, men likafullt bör barnens känslor beaktas. Alla barn vill inte leva en vecka hos mamma och en vecka hos pappa. Att låta barn ha en del i beslutet är inte att ge barnen makten, utan att inkludera dem i deras liv och framtid. Att våga välja om de vill det är viktigt låta dem.

Kärleken må vara slut, men valet att inte dra in barnen i ert drama är ett viktigt val. Att baktala den andra föräldern till barnet, sätter barnet i en omöjlig situation. Om ni är arga och besvikna på er före detta partner, dela detta med vem som helst utom med era barn. Det finns dock ett undantag och det är om barnet tar skada av den andre föräldern. Då inte bara bör ni agera, utan ni måste göra det. För er uppgift som förälder är att skydda ert barn, att älska det ovillkorligt, även när ni inte längre älskar den andre föräldern.

En skilsmässa är sällan enkel, men den kan mer eller mindre komplicera känslor gällande pengar och bodelning bl.a. Så när är det rätt att skiljas? När bör ni kämpa att hålla ihop? Dessa frågor kan endast ni svara på, och endast ni kan göra valen. Men kom ihåg att valen ofta påverkar fler än er själva. Så välj med omsorg, och vad ni än väljer välj med omsorg, och vad ni än väljer välj att vara omtänksam mot er och era nära i valen.”

Nästa vecka fortsätter vi med att titta på vad som händer när separationen sker genom döden. Välkomna tillbaka! Kontakt. Facebook.

Stolthet började räknas som en grundkänsla först på 1990-talet. Den är medfödd, vi har väl alla sett hur stolt ett litet barn kan vara efter nya erövringar i livet. Detta kroppsspråk är intressant nog detsamma över hela världen, en rak rygg, ett högburet huvud… (det kroppspråk som sannolikt givit namn åt uppblåsthet, de som drar stoltheten ett steg längre och blir uppblåsta, se framför er matadoren i Disneys tecknade Ferdinand 🙂 ).

Barry Karlsson är en neuropsykolog i Uppsala, som studerat världsledande forskning kring stolthet däribland Jessica Tracy, psykologiprofessor i Kanada. Hon har identifierat att den autentiska stoltheten bygger på genuint självförtroende, och leder mot gemenskap, medan hybrisstolthet däremot bygger på maktanspråk.
Precis som Änglarna säger i Ä-posten nedan, så talar också både Jessica Tracy och Barry Karlsson om att det finns två sorters stolthet, den genuina och den friserade eller uppblåsta. Barry Karlsson understryker, att vi oftast kan känna inom oss om stoltheten är genuin eller uppblåst. Men att det däremot kan vara svårt att göra det hos andra. Och att detta då i sin tur kan innebära att vi förlitar oss på fel personer.

Ett litet tillägg här… Vi har för vana att först låta Änglarna skriva sina ord om ämnet vi valt ut. Sedan brukar vi skriva ned våra egna tankar, upplevelser och allmänna psykologiska infallsvinklarna i ämnet.

När allt detta sedan är på pränt brukar vi även läsa lite vad olika psykologer, psykiatrer, läkare och författare kan ha sagt i ämnet.
Ofta, och även i detta fall är det rätt likt det Änglarna har att säga… Även om Änglarna alltid har en liten egen spinn på det hela, och ofta då spinner vidare på talesätt o. dylikt.

Gissa om jag blev/blir stolt 🙂 eller räknas det då som hybris 🙂 fast egentligen vet jag att det är genuint.

När vi talar om stolthet finns det många nyanser att välja på. Att vara stolt över sig själv eller någon annan är gott och något vi bör uttrycka. Att däremot vara “för” stolt för att ta emot hjälp kan bli en stjälp.

Men stolthet kan också användas genom att skryta om något/någon eller sig själv. Ibland är skrytet sant, ibland är det en försköning av verkligheten, som inte alltid är välkommen ens av den som skryts om. En väns mor älskade att briljera till sina vänner om vad hennes båda vuxna barn lyckats med i karriären. Trots att de bägge hade viktiga och prestigefyllda yrken, så gav modern dem ytterligare en “befordran”. 🙂 Detta gjorde min väns syster upprörd, då hon kände att modern inte tyckte att hennes yrke var tillräckligt fint.

Jag drar mig även här tillminnes en oerhört barsk madam med två söner. Den ene såg hon som lite “misslyckad” och pratade inte så mycket om honom. Den andre däremot var hon stolt över och skröt över till höger och vänster. “Åh min älskade, stilige, briljante son han är arkitekt och en sån “höjdare!” Varpå han nära nog fick uppdraget att rita en utbyggnad till en skola. Vid närmare granskning upptäcktes, att denne arkitekt inte var arkitekt. Nejdå, han hade inte klarat utbildningen och då hoppat av. Tragikomiskt, men också något som kan medföra risker. I det här fallet var modern så övertygande i sin stolthet, att hon blev trodd. Tack och lov sker ju oftast en kontroll av meriter vid en anställning.

Här kommer vi in på hur stoltheten hamnar mer i en av dess motpoler skam. Att då vi egentligen skäms för någon brer på med en uppdiktad “verklighet”, vilket då kan vara mer eller mindre välkommet av personen ifråga.

En annan uttrycksform av stolthet kan vi se i sportsammanhang. När Sveriges lag vinner, brukar det heta “vi vann” när de förlorar, så heter det ofta “de förlorade”. 🙂

Så vad kan vi då själva lära oss av vad vi gör, hur vi hanterar ordet och känslan av “stolthet”? Det är värt att tänka på, och här nedan delar Änglarna med sig några av sina tankar om “stolthet”.

Ä-post (se Hannahs förmåga)

“Stolthet är ett ord med många innebörder och betydelser. Stolthet kan handla om att vara stolt över er själva, över andra människor för den/de ni är och det som ni/de gör. Den stoltheten brukar endast vara av godo.

Medan en stolthet, som ligger i vägen för att ni skall våga vara er själva, göra något ni ej vet om ni kan, be om ursäkt t.ex., är mer en stjälp än en hjälp. Det sägs att stoltheten kan stå i vägen, för att ni skall nå vad ni egentligen önskar. Detta kan yttra sig på många vis. Ni kan vara för “stolta” för att våga be om hjälp. Ni kan till och med dra stoltheten ännu ett steg längre, och inte ens ta emot hjälp som erbjuds er utan att ni ens behövt fråga. Denna “stolthet” är nog bättre benämnd som “dumhet”, för den gynnar ingen. Ni blir inte lyckligare av att “stå över” hjälp ni så väl behöver, och den som erbjuder er hjälp kan känna sig dum, sårad, att ni ej vill ta emot deras utsträckta hand med gåvan i.

Att stoltsera med något är också en variant av stolthet. Den kan ofta tolkas som mallighet och en “know it all, besserwisser-attityd”, hybris.

Det här med att vara stolt över vad ni själva gjort är gott att vara, när ni gjort något bra. Att också vara stolta över er själva när ni övervinner något stort, när ni försöker något även om ni ej briljerar på ämnet, det är gott och sunt.

Det är endast när stoltheten över er själva grundas på en känsla av att ni är förmer än andra, som den halkar in på fel väg.

Så vad händer när ni är stolta över någon annan? Vissa av er vill inte säga “jag är stolt över dig”, för att ni tror, att det då betyder att ni försöker ta åt er äran över det som den ni är stolt över gör. Detta i sin tur kan få den som gjort något bra att tro att ni ej tycker det är bra, då ni ej berömmer personen. Dessa missförstånd kan således leda till, att den ni egentligen är stolt över aldrig får känna er stolthet.

Så att säga “jag är stolt över dig” betyder inte “Jag tar kredit för att du blivit så fantastisk som du är och det fantastiska beror på mig”. Utan det betyder att ni är uppskattande av den andres varande och/eller görande och vill förmedla det med ett ord som ligger nära till hands.

Stolthet kan även tangera skryt. Som exempelvis ett barn som säger “min pappa är mycket starkare än din pappa”. Eller en vuxen som breder ut för omgivningen hur duktiga deras barn är. Ibland kan denna stolthet bli en kamp mellan två föräldrar, som vill tala om hur bra just deras barn är. Ibland är det så att föräldern faktiskt tycker att just deras barn är bäst (och i rimlig grad bör föräldrarna såklart alltid se sitt barn som fantastiskt) dock kan det ju vara så att barnet inte kan allt, som föräldrarna vill ge sken av.

Kan hända så brer föräldern på med att deras barn är läkare, fast barnet är sjuksköterska. I den formen av skryt blir det egentligen att förringa det barnet faktiskt är och stoltheten blir egentligen en täckmantel för att föräldern skäms för sitt barn. Dvs. föräldern lägger värderingar i barnets yrkesval och värderar ett yrke högre än ett annat.

Det finns föräldrar som skryter om barnen till andra men ändock aldrig berömmer barnet direkt till dem. De finns de föräldrar som ger barnet falska förhoppningar om deras briljans, vilket kan leda till ett oerhört chockerande uppvaknande när barnet växer upp och världen inte ser dess “storhet”.

Så stolthet kan alltså vara gott och kärleksfullt, det kan vara malligt, det kan vara en “täckmantel” för att dölja en besvikelse, och det kan användas för att imponera på andra.

Så varför är det då så viktigt att stoltsera? Känn efter i er själva. När vet ni med er att ni tänjt på sanningen, för att göra verkligheten lite grannare? När har ni missat att visa er stolthet över någon annan? Har det då handlat om avundsjuka, eller att ni ej tror att den andra vill ha ert beröm?

Har ni vågat vara stolta över er själva?

I denna värld där det blir mer och mer legitimt att visa vad ni gör, hur ni ser ut och vilka ni är eller vill presentera er som… Är ni sanna mot er själva och varandra, eller är det en sanning inom er och en annan sanning utanför er? En ni vill presentera för omvärlden och en annan, som ni lever i?

Vad är då viktigast för er, att verka stolta eller att leva så att ni kan vara stolta? Låt dessa frågor finnas med i vardagen, och låt er själva vara er bästa lärare. Det är hur ni må leva era liv, och vad ni känner är något ni kan vara stolta över inifrån och ut, och utifrån och in.

Våga vara stolta, och lita på att ni ej förlorar er stolthet om ni misslyckas, om ni ber om hjälp och tar emot den. En stolthet som är grundad i er finns där ändå. Ni vet att ni ej förlorat den, ni kan ej förlora den för den är inte grundad i hur lyckade ni är eller vad era intentioner är. Var stolta över er när ni vågar något som ni räds. Var stolta varandra när ni räds, och visar era goda och mindre goda sidor. Lär er av era misstag, och var stolta över er utveckling. Var stolta i er själva, att ni kan mycket, men ej allt, för ingen kan allt. Stoltheten är då alltid med er och alltid god.”

Välkomna tillbaka nästa vecka! Kontakt. Facebook.

Alla har vi nog haft våra funderingar kring vem vi är, och varför vi är som vi är. Det finns inga enkla svar på någon av dessa funderingar, för vi är ju så många delar, vi har så många sidor. Vi har vår personlighet, vår person och vi har mängder av olika sidor av oss själva.

Vårt inre har fler sidor än vårt yttre. Så när någon säger, att “jag var inte riktigt mig själv i den situationen”, så är det en sanning med modifikation. För vi kan egentligen aldrig vara någon annan än den vi är.

Men sen kan vi vara mer eller mindre genuina mot vårt så kallade” sanna jag”. Vi kan spela olika roller, skådespelare gör det hela tiden. Men även med någon annans manus, så ger vi ändå lite av oss själva i rollen. Så när vi spelar ett spel är vi kanske inte vårt genuina själv, men vi styr själva vad vi gör, och därför kan vi inte frånsäga oss att det ändå är vi.

Av olika anledningar kanske vi inte vågar visa upp vårt inre. Det kan vara så att vi inte tycker att vi passar in i vår omgivning, och så “låtsas” vi för att smälta in, antingen för att vi inte vågar visa oss “annorlunda” eller att vi helt enkelt inte “orkar” gå emot strömmen. Ändå är det oftast så att vi människor reagerar på när det inre och det yttre inte går ihop, även om vi inte riktigt kan känna vad det är som inte stämmer. En person som inte är genuin vad gäller t.ex. sina åsikter blir ofta inte bemött på samma vis, som en som verkligen har dessa åsikter.

Det är inte helt ovanligt att vara rädd för vad som skall hända om andra “upptäcker” vem vi egentligen är där innanför skalet. En vän till oss uttryckte den rädslan, när hon låg inför döden. Hon hade tankar på hur det skulle bli när hon kom över på andra sidan, och hur änglarna skulle se på det hon försökt dölja av sig själv. Vi fick ett bra samtal om detta, och om att vi inte kan dölja något för den andliga världen även under livet och att vi alltid är älskade. Dessutom var hon en väldigt god människa, som absolut inte hade något att frukta.

Varför känns det då så viktigt att finna sig själv? Är det viktigt eller är det något tidstypiskt att vi vill lära känna oss själva, läsa självhjälpsböcker och vara upptagna med att utöka vår självkännedom.

Som med allt annat, så är det viktigt att leva i en värld av balans. Där vi kan hitta vår väg, vad vi vill vara, vad vi är och vad vi kan bli, men ändå inte lever våra liv enbart på en inre resa utan att också resa i den yttre världen. Det vill säga leva här och nu och koppla ihop oss med det som sker runt oss. Inte bara söka inåt, och försöka uppnå en så hög självkännedom som möjligt, genom att försaka den yttre verkligheten. Genom våra lyckanden och misslyckanden formas vi under resans gång.

Balansen behövs, för utan att interagera med omvärlden skulle inget fungera. Om alla ständigt var på egna inre resor, alla satt dygnet runt som eremiter och mediterade, så skulle självkännedomen inte kunna appliceras i “verkligheten”.

Så balans är vår väg, inre och yttre, att lära känna oss själva, lära känna varandra och vilka vi är i olika människors sällskap. Då finner vi oss och varandra.

Härunder följer en liten “manual” om hur vi kan göra för att hitta oss själva.

Ä-post: (se Hannahs förmåga).

“För att “hitta” sig själv, behöver man faktiskt vara “borta”. För det som redan är framför er, inom er och tillgängligt går ju inte att finna, för det finns redan i er hand. Så på det viset är det enda sättet att “hitta” sig själv att först “tappa bort” sig själv. Förstår ni skillnaden?

Så för att känna sig vilse måste man veta, att man inte är på hemväg. Det är då möjligheterna växer. Alla vägar bär till Rom. Alla vägar bär till självkännedom. Så bli inte oroliga när ni känner er vilsna, när ni ej tror er veta vad ni vill. För där och då finns möjligheten att hitta den till synes och till kännes osynliga oupptäckta skatten. Men för att hitta måste ni söka.
Det är steg nummer två.

Så steg ett; “Tappa bort” er.
Steg två; Leta.
Steg tre: Finna.

Så om alla val är era val. Vad väljer ni då? Hur väljer ni “rätt? Att inte välja av oro, rädsla, slentrian, brist på andra val eller att andra redan valt. Om svaret finns i er, så har ni hittat er själva. Om ni ej känner att er intuition leder er rätt, då behöver ni fortsätta leta. För när ni väl hittat hem och er själva, då vet ni att ni funnit det. Då väljer ni från er själs goda omdöme, och ni väljer er själva, inte själviskt, utan vad just ni vill. Den dagen då vet ni. Så om intuitionen leder er “fel”, är det “rätt”, men det kanske inte alltid blir en omedelbar tillfredsställelse av att ha nått sitt mål. Ty ni ser ej hela vägen, och en väg som tycks “fel” kan vara “rätt”.

Så åter vänd er inåt, vänd er utåt. Länka det inre och det yttre av er, och länka sedan det med mänskligheten, situationer och platser. Då är vägen rak även då den svänger. För ni behöver ej likt Hans och Greta lämna ett spår för att hitta hem eller bli räddade. Ni kan vara trygga i att rätt tid och rätt plats gäller även er.”

Nästa vecka återkommer vi igen. Varmt välkomna! Kontakt. Facebook.

“Du kallar dig jag, men det är ju jag, som är jag!” Hur blir det egentligen när alla är jag, alla är du, alla är ni, alla är vi, alla är oss och alla är dem?

Jag, jag, jag skriker 2-åringen och stampar i golvet. Jag, jag, jag fortsätter narcissisten att hävda livet igenom. 🙂

Frågor kring jaget och jagets utveckling haralltid intresserat filosofer och psykologer, Freud, Jung och många fler… Vi tänker inte referera till dem här. Vi ställde som vanligt frågan till änglarna, och här nedan i Ä-posten finns deras syn på detta att läsa.

Vi här i Sverige är priviligierade. De flesta av oss har våra basala behov tillgodosedda, och därför kan vi kosta på oss att hänge oss åt dessa frågor och funderingar… Lever man i krig, utan bostad och mat för dagen finns inte det utrymmet.

Vad vi i Ä-posten har att ta till oss här, är bland annat att vi alla har lika värde, ingen har ett högre jag än någon annan. Detta trots att jaget ständigt utvecklas. Det vi och änglarna menar med att ingen har ett högre jag än någon annan är, att det egentligen inte finns någon rangordning mellan människor, och att vi alla är sammanlänkade med varandra.

Rangordning kan ändock ske både medvetet och omedvetet. Det finns människor som mer eller mindre graderar sig själva högre eller lägre än andra. Detta “högre” handlar inte om det som i psykologin kallas “det högre jaget”, vilket är något helt annat, som vi inte går in på här.

Inom oss bär vi hela vår historia med en serie av händelser, upplevelser, känslor från olika tider i vårt förflutna, och allt detta finns nu samtidigt här i nuet. Allt sker över en tidsaxel, men samlas ändå alltid i nuet. På samma vis finns också framtidens händelser, som också sker över tid, samlat redan i nuet. Och allt detta upplever jaget.

Det pågår en ständig utveckling, och ändå är vi alltid samma jag. Detta är nog något som vi alla upplever mer ju äldre vi blir, att vi inuti känner oss likadana. Min morfar pratade mycket om det, att han inuti var “lika ung” som han alltid varit. När han blev förälskad i Kerstin vid närmare sjuttio år, så kändes det precis lika “pirrigt” som när han var ung. Om Eriks och Kerstins historia finns att läsa i inlägget “En berättelse om kärlek…”

För de som varit med någon vid livets slutskede och sett när döden inträtt, så upplever många att detta känns det som en tydlig gräns. Det syns att själen lämnat kroppen, och det som finns kvar är ett tomt skal. Jag brukar säga att det ser ut som en skyltdocka. Däremot kan man ofta då känna närvaron av själen runt om i rummet. Som vi kan läsa i Ä-posten så kan inte kroppen leva utan själen, medan själen överlever kroppen. Detta trots att här i livet på jorden hör kropp och själ ihop.

Härunder kan vi läsa hur änglarna beskriver jaget, själen och kroppen.

Ä-post: (se Hannahs förmåga).

“Flyktig är den del av själen, som uppfattas som jaget, ty den är sprungen ur ord och handlingar och upplevelser. Men själen är bestående, ren energi som alstrar kärlek och medmänsklighet. Själen tillhör inte kroppen, men själen bor i kroppen, och det kan här bli en förväxling; “vad är jag, som är min kropp, och vad är jag som är min själ?”

Att hitta hela sanningen går inte utan att ta dem samman, ej separera kropp och själ. Men att på samma gång se, att själen överlever kroppen, men kroppen lever ej utan själen. Så själen är jaget, och jaget bor i kroppen och delar därav kroppens upplevelser, glada och lyckliga, som sorgsna och smärtsamma. Själen vet att den är fri, men i kroppen är den bunden. Om fri energi skall bindas, krävs ett samarbete mellan kropp och själ. Ett samarbete som växer med tillit, tillit att kroppen värnar om själen och själen värnar om kroppen.

Ty jaget är inte beständigt. Det är i ständig utveckling. Allt som lever utvecklas, och det som kännetecknar livet är dess cykel, födas, leva, dö, födas, leva, dö. Själen följer samma resa, men den är bestående. Den växer och lär och det är en konstant skola, som ingen blir magister i. Livet, döden, själen och jaget följer tiden och det ni vet är sant idag kan ställas på ända imorgon. Men det som bestå är, att allt är föränderligt. Det är den enda konstanten, det föränderliga; att förnya sig och lära och lära om, att acceptera att gårdagens sanning ej har hela bilden.

Jaget växer och utvecklas, men ingen står över någon annan. Det är lika för alla. Ingen har ett högre jag än någon annan. Jaget är den del av själen, som ni visa och känner av, men själen är mer än jaget och kan ej beskrivas i ord. Orden är för fyrkantiga för att beskriva själens kompletta natur. Den är ett och den är allt. Och alla själar är sammanlänkade, såväl som jagen, och det går ej att separera dem. Själen är fri, och den kan ej fysiskt tas på, den är oändlig. Sinnena kan inte beskriva den, ty den är ovärderlig och evig.” ∞

Välkomna tillbaka nästa vecka då vi skriver om “Hur vi kan göra för att hitta oss själva”.
Kontakt. Facebook.

Vi tolkar det vi ser och det vi upplever utifrån de erfarenheter och den kunskap vi har. Vi ser och uppmärksammar också omvärlden och det som sker, utifrån det vi vill se eller det vi inte vill se. Våra känslor är med och styr, även när vi tror att vi är objektiva och återger det faktiska. Vi har tidigare varit inne på detta i inlägget från 20 augusti 2015, “Behöver vi tolkhjälp för att förstå varandra i våra relationer?”.

Ber man två människor berätta om samma händelse får man oftast två olika versioner. Så vems “sanning” är då den rätta? Finns det överhuvudtaget en objektiv sådan?

Ett barn och en vuxen ser världen på helt olika vis. Och tolkningarna blir följaktligen olika. Den vuxne har fler erfarenheter, som kan göra att det blir lättare att se och tolka en händelse, men dessa erfarenheter kan också vara ett hinder och leda oss fel. Barnet å sin sida har inte så många livserfarenheter, vilket kan försvåra att göra det barnet ser begripligt. Samtidigt har barnet också en fördel av, att på grund av tidigare erfarenheter inte genast stoppa in händelsen i ett fack. Barnet har oftast också en större nyfikenhet att se och uppleva allt som sker runt omkring.

Så vi är inte alltid så tillförlitliga som vittnen. När jag (Annmari) för länge sedan pluggade på universitetet läste jag kurs i vittnespsykologi. Det var riktigt spännande, att läsa om just tillförlitligheten. Om man kan lita på mitt minne nu förstås 🙂 , så minns jag olika studier där man låtit studenter få titta på filmsekvenser där något inträffar, någon person gör något hotfullt. Jag minns t.ex. en film från en buss så fullsatt buss, att det stod folk även i gången. En person tar då plötsligt fram en kniv och hotar under ett mycket kort ögonblick medpassagerarna. Efter att ha sett filmen fick studenterna avge vittnesmål om vad som skett och vem som hotat. På bussen stod i gången en lång och något mörk man helt fredligt. En majoritet av vittnesmålen angav dock den långe mannen, som den som varit hotfull.

Vi har en tendens att när vi i efterhand ska redogöra för en händelse tro att en person som avviker i utseende är den som är “farlig”. Och vi relaterar också allt till oss själva. En kort person tenderar t.ex. att säga att det var en lång person som var gärningsman. Vi är mer rädda för det främmande, vilket också tyvärr visar sig i vardagen runt om i världen…

När vi inte har hela scenariot klart för oss fyller vi ofta omedvetet i luckor i minnet. Detta för att hjärnan alltid försöker få till en begriplighet och logik. Och när vi tänker tillbaka på händelser tidigare i livet, kan ibland de riktiga minnena vara uppblandade med det vi inte varit med om. Vi har kanske fått något berättat för oss så många gånger att vi faktiskt tror att vi varit med om det.

Så nog upplever vi verkligheten på olika vis beroende på vilka personer vi är och vilka erfarenheter vi har. Till och med syskon som vuxit upp i samma familj berättar ofta helt olika historier om sin barndom.

Här under kan vi läsa hur änglarna ser på hur olika vi uppfattar det som händer omkring oss.

Ä-post: (se Hannahs förmåga)

“Allt som sker i världen kan sägas vara fakta. En händelse är ett faktum. Men så fort människan kommer in i händelserna, så tolkas dessa händelser med vars och ens subjektiva känslor. Vissa saker är nog dock de flesta överens om, krig är tragiskt, hemskt, förfärligt osv.

Men sedan kan ändå alla människor som känner så tolka det olika. En del må tycka att krig är hemskt, men ändock ett nödvändigt ont för att nå ett större mål. Andra kan tycka att kriga aldrig är vägen till fred.

I mindre skala än de världsomstridda är olikheterna i upplevelserna inte mindre, kanske rent av större, då de är mer personliga, närmre.

För ni tolkar vad ni ser, hör och känner utifrån era egna erfarenheter, er personlighet, er sinnesstämning i stunden. Känslor och händelser kan upplevas som objektiva, men kan de någonsin vara annat än subjektiva?

Inte ens en faktisk händelse kan ses som helt objektiv. För är det fler personer inblandade, så blandar de in sin subjektivitet, och händelsen som i sig är “objektiv” tolkas alltid subjektivt.

Om t.ex. en barnfamilj är i en affär, och det ena barnet vill ha en tidning och det andra vill ha godis. Föräldrarna säger först nej till bägge, men sedan ger de barnen varsin tidning. Utifrån sett kan detta upplevas på många vis. Några ser det som dålig uppfostran att ge efter för barnens tjat. Andra ser att de tycker synd om barnet, som ville ha godis men ej fick det. Andra kan i sin tur i sig själva göra sina egna tolkningar, t.ex. att det nog för att de tänkte på att godis inte är bra för tänderna, så då gav de bägge barnen en tidning. Andra tycker synd om föräldrarna för att de har så bråkiga barn. Vissa lider med barnen.

Det som är intressant är inte att ni bara tolkar händelser olika, utan än mer att ni i luckorna i händelsen fyller i med era egna fortsättningar. Hjärnan tolkar händelsen till något annat tills ni tycker er ha en begriplig bild. Alla stegen även de ni inte såg i händelsens objektiva skeende.

Alla behöver göra världen förståelig, och det är för att få ett sammanhang, att ni inte känner er vilse, utan är ett med livet.

Så ni strör in era egna känslor och erfarenheter i allt ni ser, och var det tycks finnas små hål i det ni upplever kring er. Så landar dessa strödda känslor och erfarenheter och lägger i hop händelsen. Och vips så har ni “klart” för er vad som skett. Men har ni rätt?

Är objektivitet något att ens sträva efter? Är det möjligt? Att vara helt objektiv går aldrig för en levande själ, för det skulle kräva att ni var robotar utan egna känslor och tolkningar. Så är det vad ni vill, ha en värld av känsloavtrubbade robotar? Eller människor med medkänsla och egna erfarenheter?

Det finns de som försöker vara objektiva i allt, men det enda som sker är att dessa människor blir okänsliga, och upplevs ofta som om de försöker stå över det mänskliga, att engagera sig, att vara empatiska och intuitiva.

Det som däremot är en väg att nå en känsla, en grundad form av objektivitet är, att försöka förstå händelser från olika människors perspektiv och upplevelser, så att ni vet vad ni känner in hos andra. Att ni kan förstå och känna in fler olika tolkningar av samma händelse genom dem som upplevt dessa från olika håll. Det är eftersträvansvärt att vara engagerad och använda känslor för att det subjektiva skall nå en del av det objektiva.”

Nästa vecka är vi tillbaka med ett nytt tema. Varmt välkomna! Kontakt. Facebook.

Om självförtroende med eller utan självkännedom…

Vad är självkänsla? Vad är självförtroende? Ofta har de en liknande betydelse, men det är ändå inte riktigt samma sak. Att ha självkänsla bör ju vara att känna sig själv… men det kan vi göra utan att ha självförtroende. För vi kanske rent av tycker, att det vi vet allt för väl om oss själva inte är det mest positiva, och följden blir då att vårt självförtroende istället minskar.

Sen är då ändå frågan om det är en sann självbild, att vi är så dåliga att vi inte har självförtroende, eller är det i själva verket en villfarelse grundad på en felaktig bild av oss själva? Detta är inget som går att bevisa eller motbevisa, och det är därför som dålig självkänsla och dåligt självförtroende kan vara svårt att arbeta bort.

Om vi nu tar ordet självförtroende. Det bör väl då innebära att vi har förtroende för oss själva, vår kapacitet, och att vi tror oss om att klara oss själva.

Men vad är fakta och vad är känsla? Det är inget som går att riktigt säga det ena eller det andra om. Om det inte är något totalt ogrundat, som vi tror att vi kan som t.ex. flyga ett flygplan utan att ha utbildning etc. Men om vi har gott självförtroende i en grundad bemärkelse är nyanserna mer flytande mellan fakta och känsla.

Så vad är inom oss och vad är utanför?

Änglarna har några olika tankar som finns att läsa här under.

Ä-post (se Hannahs förmåga).

Känslan av dålig självkänsla är utanför er, men känns ändock inuti. Ni känner er själva, och ni känner er dåliga. Då blir det en dålig självkänsla, men att vara självsäker är inte alltid kopplat till att känna sig själv. Tvärtom är det ofta de som har en mindre djup insikt om sig själv, som har denna dåliga självkänsla.

Det bästa är, att ha balans mellan att känna sig själv och att känna det som är bra, och det som är mindre bra, men ändå är lika mycket värt.

Att lämna en dålig självkänsla är inte lätt, det tar tid och det kräver självkännedom. Men innan självkänslan “nås”, brukar att “känna sig själv” öka den dåliga självkänslan, för det blir då era “dåliga” sidor ni ser, känner, och som ni lätt då tror, att alla andra också ser och känner. Men bara för att ni “upptäckt” sidor om er själva, så är det inte fakta/fel på er utan är er känsla. Således behöver ni påminna er, att det ni känner är er känsla, ej fakta, ej vad andra känner.

Ni är inte genomskinliga, och ingen ser det ni ser. Så låt inte er självkännedom minska er självkänsla i självförtroendemening. Självförtroende innebär att ni har förtroende för er själva, och det är en nyckel till att må bra. Förtroendet till er själva kan rädda er i alla situationer, för ni vet då att ni är förtroendegivande för er själva. På detta vis kan självkänslan bli stark och flätas samman med självförtroende och självkännedom, och så ökar förtroendet för er själva.

Lita till er kompetens, er goda själ och att försök lita på, att ni kan så mycket mer än det ni tror.”

Hur kan vi hitta självkänsla?

Ä-post:

“Om ni sträcker er riktigt långt upp och ut, så når ni aldrig er självkänsla. För självkänslan, den är inom er. Det vill säga ju mindre ni försöker nå den, desto större plats kan den ta.

Att känna sig själv är en del av självkänslan, men en än viktigare del är, att tycka om det man känner och den man är. Det är inte själviskt att vilja älska sig själv. För ju bättre ni känner er i er, desto mer kan ni nå ut, utan att tappa er känsla av själv och självkänsla. Så försök lära känna er själv och börja bygga upp den självkänsla ni kanske brutit ned genom åren. Allt går att reparera, men ni behöver en stadig grund innan ni bygger vinden och arbetar med det läckande taket.

Så glöm nu alla andra och fokusera på er, ert själv, er grund, er trygghet. Ni kan ej ge bort vad ni ej har. Så var nu rädd om er, för ni är det viktigaste ni har. En självkänsla, som är byggd på lösan grund, på andras tyckande och tänkande om er är inte en riktig självkänsla. För då kommer den ej från er själv utan från andra. Så då blir det en “andrakänsla”, andras känslor. Det är era “förstakänslor”, er själ, ert själv som skall vara grunden. Kämpa ej med taket innan grunden är lagd. Så välj bort allt som får ert hus att svaja.

Fokusera nu på er, så kommer ni bit för bit bygga den självkänsla som ni är värd. Tro på er, oavsett andras tro på er. Vi tror på er. Låt det räcka nu. Låt vår tro bli er, och låt inte andras tro eller misstro få er att svaja och tappa balansen eller hyllas och hållas upp. Låt inte någon bli viktigare än ni själva. Ni är er nummer ett, och det är oundvikligt, trots era eventuella försök att istället lyfta fram andra och lämna rum. Det går inte i längden, ty ni är ni och livet är ert. Ge er själva nyckeln till ert hus. Vänta ej på besök. Ert hus är fullt redan med er i det. Ni är allt ni behöver, och ni får sedan bjuda in dem ni vill ha där att dela det med er. Men ge dem ej nyckeln”.

∞

När man inom psykologin pratar om självförtroende och självkänsla läggs fokus oftast på hur man kan höja sin självkänsla, då det är något många behöver jobba på, och då de som har en uppblåst självkänsla sällan ser det som ett problem, och något som de vill jobba på i terapi. Så vi lät också änglarna fokusera på hur man kan höja självkänslan. Men vi vill ändå titta lite närmare på hur det kan se ut i den andra änden av spektrat…

För det finns också människor, som inte har så stor självkännedom, men ett oerhört stort självförtroende. Ett lysande exempel på det är den republikanske presidentkandidaten Donald Trump. Han är så övertygande i tron på sig själv, att så många av det amerikanska folket “smittas” av denna hans tro, att man inte ser att hans självförtroende inte är verklighetsförankrat. Och i och med hans starka tro på sig själv, så tror en skrämmande stor del av väljarna, att Trump verkligen kommer att lösa alla problem, även fast han inte kan presentera några lösningar alls.

Så självförtroende utan självkännedom och verklighetsuppfattning har i varierande stor grad sina konsekvenser.

En “uppblåst” självkänsla kan ibland likt en ballong stickas hål på, så att det pompösa spricker. De allra flesta med “uppblåst” självkänsla har nämligen i grunden en låg självkänsla. Men det finns de som, trots att ballongen spräcks gång på gång, inte själva märker att luften pyst ut. Behöver vi nämna namn? 🙂 Trump igen…

Ett annat exempel på självförtroende utan självkännedom är “Karlsson på taket”. 🙂

Välkomna tillbaka nästa vecka! Facebook. Kontakt.

Sommaren, en av de fyra årstiderna, men kanske den vi ofta tänker på som den mest utmärkande av alla årstider. Vi följer årets kalenderdagar och ser ofta fram emot kommande sommarledighet, kanske sommarlov, och allt vad den/det innebär.

Det är en årstid, som inte lämnar någon oberörd. För även om de flesta av oss har en längtan till sommaren, så finns det också många som bävar inför den. Att sommaren just “skall” vara så längtansvärd kan väcka och öka känslor av ensamhet och depression. För om vi inte har någon att åka på semester med, så kan det kännas oerhört svårt när “alla” talar om sina planer att resa med familj eller vänner, och vi kanske inte har den möjligheten. Det kan vara att vi inte känner, att vi har några som vill dela semestern med oss, eller så kanske vi inte har råd med det där lilla extra, som en utlandsresa eller att resa runt inom landet.

I dessa dagar av ständig uppkoppling på sociala medier kan vi se hur andra har det så “bra”. Det läggs ut foton och skrivs om de härliga äventyren, som hör semestern till. Ibland kanske vi haft det så fantastiskt, som det ser ut, men ofta skriver vi människor om just bara det goda och glada, varav det blir bilden till omvärlden, att vi har det så kul. Medan andra som sitter och läser kanske då känner sig misslyckade och tråkiga och … ensamma. Skulle man se på hur det är emellan det där roliga, så kanske det både kivats och bråkats och känts allmänt trist. Men det kanske man inte väljer att dela. Dock kanske vissa har mer behov av att visa just det negativa.

Således porträtterar många en vardag som är mer upp, och andra mer ner, än hur det är i verkligheten. Ändå fortsätter vi att allt som oftast snegla på vad andra gör, istället för vad vi själva gör.

Så när sommaren fortfarande är i full blom, och semestern ändå är slut. Hur har vi det då? Allt vi gjort blir plötsligt minnen, och vardagen valsar in. Ett jobb vi kanske trivs med kan ändock kännas som en fotboja. Att inte vara fri och ledig kan väcka känslan av tristess.
Andra kanske redan innan ledigheten haft en längtan bort, och att semestern tar slut brukar inte minska den känslan. Men ibland kan jobbet fylla en form av social kontakt, en paus från ensamhet eller familj, som blir som en “semester” i sig”.

Att varva vardag och semester kan ses som en lyx för dem som är arbetslösa, som inte ges chansen att variera detta. Ingen riktig semester och inget tydligt avslut, utan en fortsatt mellanfas av jobbsökande. Tänker på Pippi Långstrump som blev avundsjuk på Tommy och Annika som hade “skurlov”. 🙂

Det är ofta vi inte känner oss tillfreds med där vi är i stunden. Längtan bort är ofta stark. Även när man längtar hem, så längtar man bort. För är man inte borta kan man inte längta hem, och alltså längtar vi bort, bort från borta d.v.s. hem.

Men hur vi än ser på sommaren, så är den fortfarande här, och den har hittills på många håll varit en varm och solig sådan. Även runt vädret, och vad som anses vara fint väder, råder det delade meningar.

Att börja igen med bloggen efter vårt sommarlov, är ett jobb vi tar oss an med glädje och med hopp om att fortsätta kunna dela ämnen, som berör och intresserar.

Varmt välkomna tillbaka!!!!

Nästa vecka återkommer vi med nytt ämne.

Som vanligt är ni välkomna att kontakta oss! Facebook. Kontakt.

De flesta av oss drömmer om sommaren och sommarsemestern hela året. Så vad händer då när sommaren är här och semestern står runt hörnet? Det är sådant som var och varannan tidning tar upp i dessa tider frågor som: Hur gör vi med förväntningarna på semestern? Hur håller vi ihop familjen, eller familjerna under semestern? Hur många får det bättre i sina relationer, och hur många skiljer sig efter semestern?

Vi tänker därför inte bli alltför långrandiga i det resonemanget. Men likväl så är semestern en annan fas än vår vardag, ett avbrott på gott och ont, så även vi vill säga något.

Ibland är det så att alla våra förväntningar infrias, det blir precis såsom vi drömt om, och vi har det mysigt, avkopplande och solen skiner etc.

Ibland har vi kanske orealistiska drömscenarier om en semester, som skall “fixa” alla våra relationer mellan alla familjemedlemmar, något som då riskerar att resultera i dess motsats. Det kan tyvärr också leda till, att även det som är fint känns lite tamt och inte så exalterande. Men att inte ha semesterförväntningar, för att inte bli besviken gör sällan heller någon glad. Så att hitta “lagom” förväntningar, ger större chans på att få god utdelning. Att ha reservplaner, om solen skulle lysa med sin frånvaro och regnet öser ner är inte heller så dumt.

Att längta och drömma ligger i människans natur. Vi behöver framtidsplaner och hopp om en ljus sommar. Så var har vi då balansen mellan, att ha roligt, att ha tråkigt, men ändå mysigt? Kanske är inte varje dag en fest, men det behöver inte vara sämre så.

En semester, som det pressas in aktiviteter varje sekund och minut i, må vara händelserik, men vi behöver även tid för lugn återhämtning för att ladda batterierna. Så likaväl som barn behöver “ha lite tråkigt” emellanåt, så behöver vi vuxna få vila i en semestervardag också.

Men vi människor är olika, så vad vi finner vilsamt kan skilja sig totalt åt. För någon är att ligga på en strand rena lugnet, medan en annan ser det mer som tortyr och blir mest rastlös av en sådan aktivitet. Vissa får ro av att påta i trädgården, medan andra kanske hafsar igenom “gräsklippet”, för att kunna ta det lugnt sen.

Så det gäller att hitta sin egen väg, vilket kan vara lättare sagt än gjort, om vi har en familj med många olika personligheter, som alla har olika viljor och olika intressen. Det går inte att tillfredsställa allas högsta önskan samtidigt, men det går att kompromissa, och att göra något, som någon vi älskar tycker är kul, kan faktiskt bli kul, då vi gör det tillsammans.

Så semestern behöver inte vara allt, men inte heller inget, om vi ser till att den inte är allt eller inget, utan en hälsosam dos av ro och roligt. Simma lugnt, så att säga, och njuta av det vi kan.

Så tänker även vi göra nu, ta lite semester från bloggen, för att komma tillbaka med nya krafter och nya spännande ämnen.

Vi är tillbaka vecka 31. Vi kollar av mejlen då och då, så det går att nå oss även under semestern. Söndag 28 augusti har vi ett föredrag. Info om det under “Aktuellt”.

Kontakt. Facebook.

Så från oss till er, önskar vi er en rolig, rofylld, lyckad och harmonisk sommar!!!